Tidigare låg pusselbitarna i en genomskinlig plastpåse. Nu är påsen gjord av papper! Bra tänkt av van Haasteren och hans team!
När jag slog upp bitarna i lådan, varifrån sorteringen börjar, fick jag direkt syn på en av fyra hörnbitar 🙂
Nu börjar jag med att leta efter alla övriga kantbitar som bildar pusslets ram. Efterhand sorterar jag förstås enligt färg och mönster och tydliga motiv som träder fram.
Jag vill åter ta kontrollen över mitt eget liv och inte vara en marionett i andras händer. Nu menar jag inte att mamma styr och ställer, henne vill jag hjälpa så länge hon finns kvar i mitt liv. Men kalendern ska inte längre bokas full med möten och andra ”måsten” och jag måste bli ännu mer tydligare och skarpare då det gäller att säga ifrån i olika sammanhang.
Pussel ger mig sinnesro. Negativa och tärande tankar skingras. Pussel är bra för hjärnan på många sätt med sina färger och former ❤
Temat för Hoppa-på-tåget-utmaningen är pusselbitar/bitar. Jag som lagt massor av pussel de senaste fem åren hade lätt att hitta en bild. Jag lägger pussel vanligtvis från hösten, över vintern och en bit in på våren, men på sommaren har jag paus.
Jag har fortsatt fylla i boken En fråga om dagen, som jag började med den första januari 2022. Jag lägger alltid handen över fjolårets svar medan jag skriver in årets så att jag inte påverkas av det jag skrev ett år tidigare. Intressant sedan att kolla hur jag svarade på samma fråga ett år innan.
Orsakullans fråga, eller mening vi ska fylla i, berätta något mer om, är i dag ”Under solen, en varm sommardag”. Jag svarar: Tycker om sol, men ligger inte längre och solar mig. En varm dag njuter jag i skuggan eller är vid havet där det ofta blåser lite.
Och så en allmän bild av folkmassan på öppningsdagen av bostadsmässan den sjunde juli. Då var de som köpt VIP-biljetter och inbjudna på plats under mässans tre första timmar. Endast ryggar – jag vet 😀 Men jag har ändå lyckats få MÅNGA människor på bild. Och de står alla och lyssnar på dem som talar på scenen där borta.
Jag har läst ganska mycket den här sommaren. Sommarboken av Tove Jansson är klar. Ordets Gåva med citat från Tove Janssons produktioner har jag hållit på med sedan maj 2022. Jag tar några sidor i taget, läser med eftertanke. Läser också väninnan Päivi Melamies bok ”Kotona Loviisassa” (Hemma i Lovisa) och ett kapitel då och då i Olof Röhlanders ”Bli din egen bästa vän – konsten att odla mod och skörda drömmar”. Vissa böcker har texter som behöver tid för att mogna, jag vill ta dem till mig och låta allt sjunka in.
Och slutligen ett citat från Ordets Gåva, kapitlet Ensamhet och utanförskap: ”Ser du, det är så mycket som inte får rum om sommarn och hösten och våren, sa hon. Allting som är lite skyggt och lite märkvärdigt. Somliga slags nattdjur och folk som aldrig passar in nånstans och som ingen tror på. De håller sig undan hela året. Och sen när det är lugnt och vitt och nätterna blir långa och alla andra har gått i ide – då kommer de fram.” Ur boken Trollvinter
Känner att jobbpressen lättat något. Det är ju bara så att ibland har vi väldigt mycket omkring oss. Då är det viktigt att själv kunna sätta gränser och ännu viktigare just därför att vi är många som jobbar hemifrån, hela tiden på distans. Då är man rätt ensam. Därmed inte sagt att ingen arbetsgemenskap finns, men det finns ingen som direkt ser dig och hur du låter dig slukas helt av jobbet.
En detaljstudie från nyaste pusslet. Comicserien gäller fortfarande, men detta är inte Jan van Haasteren. Har dock ännu ett nytt av honom på lager 😀Pusslen får mig att koppla av, rejält. Så därför fortsätter jag med dem så länge det känns meningsfullt.Och här en närstudie av pusslet som blev klart förra veckan.
Nu känns det som att pusslet med det där ”hemliga projektet” också börjar bli klart. I lördags jobbade jag och en kollega fem timmar för att få presentationen klar. Ännu återstår en del finlir, men snart, snart ska allt vara klart.
Livet är ett pussel. Ibland faller bitarna på plats hur lätt som helst. Ibland får vi leta efter bitarna som saknas. Någon gång kan en bit försvinna och då är det definitivt något som fattas oss, men det går att leva vidare även efter det ❤
Jag har aldrig sett den här formen av pusselbitar förr.
I ett visst läge, då du inte har intilliggande bitar som ger stöd för färg, form och motiv utgör de här bitarna utmaningar. Men kul med något som är nytt och annorlunda!
… sol i hjärta, sol i sinne. Det rimmet lärde jag mig redan som barn och i dag passar det bra på min sinnesstämning.
Jag hade ingen väckarklocka att ringa, inga tider att passa. Jag hade fått sova så länge jag ville. Men vad händer denna söndagsmorgon? Jo, jag vaknar femtiden och lyckas slumra till sju. Då har jag i och för sig sovit sex timmar och slumrat två, så kroppen ansåg säkert det vara nog 🙂
Att jag inte kunde sova berodde på att många tankar snurrade i mitt huvud. Men det var inga ledsamma tankar, inga deppiga grubblerier. Tvärtom. Jag känner tillförsikt och har hopp för min framtid. Och tänk, den här gången är inte ens en man, ingen direkt romantik, inblandad.
Men som vanligt måste jag tyvärr skriva ”det är för tidigt att berätta något på bloggen än”.
Tids nog delar jag med mig av allt det glada – om allt jag önskat och bett för uppfylls, om alla pusselbitar faller på plats.
Klockan var inte ens sju då jag öppnade persiennerna och fick det här mönstret på väggen.
Ville ju också själv med på en bild 🙂
Visst blir det roliga skuggor, som den av diskborsten till exempel.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 