Det svenska programmet Frusna vägar har inget med fotbolls-VM att göra egentligen. Förutom då att jag hellre ser på det än på en enda match som spelas i Qatar. Jag bojkottar årets VM hur mycket jag än annars gillar fotboll. Men då de mänskliga rättigheterna inte respekteras i Qatar och homosexuella och lesbiska relationer är förbjudna, så finns det inga alternativ för mig. Senast i går förbjöds användning av armbindel i regnbågens färger i detta VM.

Den som vill se på fotbolls-VM får göra det och jag delar inte ut bannor till höger och vänster. Det är också bra med journalister på plats som berättar om avigsidor och orättvisor. Världen blir kanske inte bättre av att just jag bojkottar VM, men jag gör det för att det känns bäst för mig att göra så.

Då arenor har byggts på andra håll i världen, till friidrottstävlingar, hockey, fotboll eller andra sporter, har allt inte gått rätt till då heller. Så Qatar är inte en ensam skyldig buse.

Egentligen var det finlandssvenske författaren Kjell Westö som inspirerade mig, gav mig en tankeställare då det gäller vad det här handlar om, och hur vi kan agera var och en på sitt sätt. Trist att HBL:s artikel ligger bakom en betalmur, men rubriken och ingressen kan ni ändå läsa här.