Min kamp

SAMSUNG… är just nu att läsa böcker. Jag håller på med tre stycken, samtidigt. Det går hur bra som helst, men jag är ändå en långsam läsare.

Gidlund, han som skrev om sin kamp mot cancern, hann dö innan jag blev klar med hans bok  I kroppen min 😦

Bostadslöse Raines dagbok är lättläst och går att ta i etapper utan att tappa bort sig i händelserna. Det händer inte så mycket i hans lilla värld, men tro det eller ej, ändå är hans berättelse hur intressant som helst.

Av Knausgårds Min Kamp 2 har jag läst tjugo sidor. Det är en fyra centimeter tjock pocketbok med liten text på 595 sidor. Har inte läst något av honom förr och kände att jag hade en lucka i min allmänbildning – jag har ju sett honom livslevande och tyckt att karln verkar spännande.
Början av boken är hyfsat bra. Språket lever, man får dra på smilbanden åt det tragikomiska då inget går så som han och frun tänkt på semestrar och i nöjesparken med barnen.
Men få se om jag orkar löpa linan ut med hans bok.

Tretton år på Stockholms gator

Har börjat läsa den här boken och den verkar fängslande.
Har börjat läsa den här boken och den verkar fängslande.

Jag vill inte säga att det är böckernas tid nu då hösten snart är här, för just nu känns det som om sommaren kan vara länge till. Men jag läser trots allt lite flitigare om hösten och vintrarna. Ibland läser jag på stranden också, speciellt på resor, men den här sommaren har jag mest läst tidningar och bloggar.

Jag läser alltså mycket, men då det gäller böcker är jag rätt kräsen. Berättelsen måste få mig på kroken direkt. De första trettio sidorna är ofta avgörande. Om de är tunga att ta sig igenom, hur ska jag då orka med hela boken?

Raines dagbok bådar gott. Den verkar lättläst och han skriver med glimten i ögat trots att hans liv som bostadslös inte är lätt. Eftersom boken är skriven som en dagbok är vissa kapitel riktigt korta och ibland lite förvirrade också. Kort och gott sådant som Raines liv varit 1998-2010.