Husdjur och rejält bakslag

Hos Nacka-Åke som håller i utmaningen ”Hoppa på tåget” är dagens ord HUSDJUR.
Jag letade och letade bland gamla bilder och hittade flera där min hund Rambo var med. Men på fotona fanns också människor. Dels sådana som inte längre lever i dag, dels sådana som av andra anledningar inte längre är aktivt delaktiga i mitt liv. Så det kändes lite fel att välja sådana fotona, utan att fråga dem som är med på bilderna om det är ok att den landar på bloggen och därmed på nätet.

Men här har vi mitt husdjur, som gick bort 1998, samma år som jag bodde i Sverige. Jag kom hem till Finland då för att vara med vid hans sista stund. Han bodde nämligen fem månader hos min mamma eftersom jag inte kunde ta hunden till Sverige på grund av makens allergi.

Men det passar ju bra med snö en dag som denna. För det här var väl ändå lite onödigt?

Våren tycks inte komma alls i år. Vi har haft vinter fem månader nu.
Det kalla vädret ska fortsätta med minusgrader om nätterna. Eventuellt har vi +8 om en vecka.

Att så tomatplantor eller smultron eller olika små blommor på balkongen är inte att tänka på ännu, så all slags skörd kommer sent igång, inte bara för mig.
Jag har inte kunnat sitta på balkongen alls i år, den har norrläge och där har inte den här ”våren” varit mer än +10 grader.

Mitt ben var ganska bra igår och den här dagen började hyfsat, men då jag var i affären gav knäet efter tre gånger. Att ha käpp eller gångstav är opraktiskt då jag handlar ensam och har två kassar. Bilen underlättar ändå mycket. Får börja fundera på ryggsäck i kombination med stav.

Då jag är hemma lever jag ett, i mina ögon sett, helt normalt liv. Här finns möbler och väggar att ta stöd av. Jag är långsam i allt, men livet är ändå bra. När jag har fått alla saker ”roudade” till en plats kan jag syssla med mycket där.

Those were the days

Ett gammalt foto, troligen från 1986. Min hund Rambo som valp, och jag. Bodde i en liten etta då och hade bara ett lakan som bordduk på ett par lådor. Men färgerna tycktes vara grått, vitt och svart redan då! Och spetsgardin 🙂

I lådan som funnits på en vind över tjugo år fanns många roliga foton. Det blev en riktig nostalgitripp att kolla en del av dem.
Dessvärre hade en del bilder förstörts av fukt och innehållet luktade nog lite mögel, så jag höll inte på så länge.

Men oh yeah, foton från interrailresan, och från andra resor, från allehanda fester i ungdomen 😂🥰 Det var många kilon och många år sedan, och de flesta bilderna ska jag spara. Slänger bara de värst fuktskadade och dem med otydliga motiv och sådant som jag inte längre har en aning om vad det är eller vem som finns på fotona.

Jag mötte Lassie…

Min kära hund Rambo och jag.

Den här meningen kan man enligt bloggerskan Orsakullan tolka på olika sätt 🙂
För mig är Lassie en hund, en collie som blev världskändis i en tv-serie.

En sådan colliehund har jag själv haft. Övervägande goda minnen har jag av hunden som hette Rambo ❤ Sorgligt var det då han blev gammal, nästan blind och fick alla möjliga andra problem under det år då jag bodde i Sverige (1998) och inte kunde ha honom där då dåtida maken var allergisk.

Min mamma skötte om min hund på bästa möjliga sätt, men jag glömmer aldrig den dag då jag förde honom till veterinären där han skulle få somna in. Intet ont anande skällde han ännu glatt utanför veterinärens mottagning och krafsade i marken då han hade kissat.

Jag vet att jag troligen besparade honom från lidande då jag lät honom dö tretton år gammal, men fy så hemsk den dagen var.
Än i denna dag kan jag drömma om honom. Tänka att ”hallå, lever du fortfarande, fastän jag har glömt att ge dig mat”.

Rambo ❤ min Lassie.

Tanten är frisk så länge hon leker

Det bor ett barn i oss alla. Släpp fram det barnet.
Barnen är friska så länge de leker
, sa man åtminstone nån gång förr.
Jag skulle gärna mynta uttrycket Tanten är frisk så länge hon leker Att säga Farbrorn är… och så vidare, det går också bra.
Ni kanske undrar varför jag ser mer rädd än Rambo ut på bilden. Jo – jag är koncentrerad. Det gällde att sikta rätt så att vattnet inte landade på någon kioskgäst. I värsta fall hade han eller hon varit en humorlös varelse som aldrig hade återvänt.
Det här är en häftig leksak kan jag lova. Vattenstrålen skjuter i väg hårt och med precision, i bästa fall nästan tio meter.
Förresten är det här en kvarglömd och på stranden upphittad leksak. Som kanske saknas av något barn… eller av någon vuxen.