reporter

Snön vräker ner…

~ Carita Liljendahl ~ 6 kommentarer

… och om plogbilar och / eller traktorer är ute i svängen så hinner de inte med. Det var tungt att gå i blötsnön på ickeplogade vägar, men det är ju bara att se det positiva – ni vet, hälsosamt med vardagsmotion 😀
Ett uttryck jag egentligen inte alls gillar, för det är låter så präktigt…

En i allmänhet inte alls motionsinriktad reporter var tvungen att ta sig till affären eftersom smöret var slut…

Anyway… en yrkesskadad journalist tänkte direkt ”borde vi kolla med staden hur snöröjningen gått, vad kostar den, vilka problem stöter röjarna på”… För så har man alltid gjort, eller som en äldre kollega så ”så fort marken blev vit skulle man ringa stadens röjningsansvariga...”

Som om snö var något unikt 😀

Ändå går tankarna till äldre personer som försöker röja blöt snö med spade. Eller till dem som tvingas vara ute i trafiken med bil.
Och tänk om något tak rasar in, eller ett träd brakar ner… för den här snön är tung!

Ändå tacksam för att jag inte jobbar på en nyhetsredaktion där takten är hård. Nya Östis koncept är vänligare för mitt hjärta 🙂

Nyhetspuls

~ Carita Liljendahl ~ 26 kommentarer
Blev serverad kakao ur en fin kopp i dag – min idol Lilla My.

Jag har börjat känna av nyhetspulsen igen. Det var ett tag sedan.
Det fanns tider då jag inte orkade med den stress som nyheter innebar.
Då som jag var nyhetschef på Östra Nyland var det på sätt och vis ett dygnet-runt-jobb. Därför återgick jag till vanliga reporterjobbet.

Att jobba med nyheter på en regiontidning var inte heller min melodi. Jag vill helst referera, inte problematisera och ifrågasätta. Vissa nyheter kräver det greppet, men helst kör jag min egen stil och det får jag göra på Nya Östis. Att få ett förtroende känns stort – likaså det där med att människor litar på en och därför kommer med tips.

Eftersom NÖ utkommer bara en gång i veckan (torsdagar) är den inte en renodlad nyhetstidning. Men vi lyckas ibland vara först ute med vissa grejer ändå och sådana får fortfarande min puls att slå. Så än finns det lite liv i den ”gamla reportern” 🙂

Snyggt eller hur? Björkar (som har kapats för naturvård såvitt jag vet) pryder den här kafeterians fönster. Här pågår en utställning med naturfoton.

Ibland har jag ju skrivit om horoskop här. Hur roliga sådana är att läsa. Man tar dem oftast med en liten klackspark, men de här raderna från Året Runt för veckan 23–29 mars träffar tyvärr riktigt rätt för Tvillingen (mig).
Usch, så tråkig avunden är 😦

Du får en viktig roll i någon typ av grupp eller förening. Ofta agerar du bakom kulisserna, du drar i trådar och bestämmer mer än vad som först framgår. En person känner sig hotad av dig, troligen handlar det om avundsjuka.

Två nya dörrar i samlingen

~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer

Var tillbaka på jobbet i dag efter två härligt soliga och händelserika semesterveckor. Kom i gång bra och fick uppgifter som gav mig riktig arbetsglädje.

Då man jobbar i huvudsak som nyhetsreporter är alla artiklar nödvändigtvis varken lätta eller roliga att göra. Men det är bra med sådana utmaningar också och vissa nyheter går jag i gång på. Genom åren har jag ändå insett att jag inte är en skjutjärnsjournalist och att jag har lite svårt för att problematisera eller att skriva braskande rubriker.

Mest gillar jag att få göra feature, personporträtt och grejer till dagbokssidorna. De närmaste dagarna har jag ganska många sådana grejer bokade.

I samband med ett dagboksjobb jag gjorde i dag hittade jag ytterligare två dörrar som hör till Småfolkets stig.

En dörr som finns vid badstranden i Lovisa.
En dörr som finns vid badstranden i Lovisa.
En dörr på stenfoten till medborgarinstitutets hus på Degerbygatan.
En dörr på stenfoten till medborgarinstitutets hus på Degerbygatan.

Lovisabild, en lekpark

~ Carita Liljendahl ~ 12 kommentarer
Lekparken börjar ta form.
Lekparken börjar ta form.

Den här lekparken, som ännu inte är helt klar, upprör känslorna i Lovisa. En del tycker den är på tok för dyr med miniatyrhus, staket, specialunderlag, gungor m.m.
Man frågar sig varför vi inte asfalterar gator som är i dåligt skick i stället, eller gör något åt sysselsättningsfrågor.

Andra tycker att parken behövs. Dels för alla barnfamiljer, dels för att den marknadsför staden och vi blir påminda om att filmen Onneli ja Anneli (Ada och Glada) filmades i vår stad. Del två, en uppföljning, ska också filmas här i vinter.

Min bild blev inte så bra. Det hade störtregnat just innan och vattnet strilade ännu ner samtidigt som åskan mullrade ovanför huvudet på mig. Så jag tog bilden från bilfönstret.

Den här dagen har känts ganska bra. Vi hade roligt på jobbet
Jag gjorde en personintervju med en poet och kände glädje då jag satt och skrev ut den.
Jag tycker ju väldigt mycket om mitt jobb, både som vikarierande nyhetschef  och som reporter.

Alla utmaningar jag har framför mig, både inom jobbet där vi har omstruktureringar, och inom privatlivet som ska byggas upp från scratch … de känns inte alls hotfulla. Något av det värsta har ju redan hänt – jag har förlorat min bästa vän, min make, till en annan kvinna.

Men jag håller på att vänja mig vid tankarna på att varje dag är ett nytt äventyr och att en prins kan stå och vänta på mig bakom följande krök på vägen 🙂

Caritas kräftor

~ Carita Liljendahl ~ 6 kommentarer
Annons i Hufvudstadsbladet söndag 21 juli.
Annons i Hufvudstadsbladet söndag 21 juli.

Jaha, så har jag då också öppnat en kräftbod – inte nog med sommarkiosken i Lovisa och reporterjobbet. Men jag tänkte att min romanhjälte Adrian skulle kunna hoppa in här i Kräftboden då och då, han bor ju bara ett stenkast ifrån.

Kräftsäsongen har alltså öppnats!

(ps. för säkerhets skull bör jag kanske säga att det finns någon annan i Finland som också heter Carita) 😉

Loppis är kul!

~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer
Att återanvända är populärt och pop är också Almornas evenemang.
Att återanvända är populärt och pop är också Almornas evenemang.

Många gånger har jag besökt de unga marthornas, Almornas, lopptorgsmarknad i idrottshallen. Men då som reporter. I år var jag med som försäljare, hade gemensamt bord med min syster.

Hon sålde pussel, spel och barnböcker. Jag hade också några barnböcker men mest romaner och annan vuxenlitteratur och en del veckotidningar. Var beredd på att slumpa bort det mesta, det är så skönt att bli av med saker samtidigt som man ser att någon annan blir glad över ett fynd.

Det här är ju återvinning när den är som bäst. Sådant som är helt och rent i klädväg, eller leksaker och böcker som kan hitta nya hem – varför slänga bort sådant?

Mycket möjligt att vi tar ett bord på höstmarknaden också!