Det är lättare via telefon att visa bilder på Feijan.
Seglatsen har gått bra hittills.Ändå så pass byiga vindar just nu att vi överväger att skippa Estland och angöra Helsingfors istället.
Jag som hopp-i-land Kalle idag var en syn 😆
Min nya vän på båten är flytdräkten. Får vara väder som väder men jag fryser inte. Ett äventyr kan också bestå av att få sockor på fötterna då det gungar och då flytdräkten gör en helt otymplig 😎
Det har blåst ganska friskt i dag men väntas bli lugnare till kvällen. Jag gillar själv att det inte så väldigt varmt som +27, det känns mer lagom med +20.
Så det är dags att kasta loss snart.
Har suttit på Saltbodans terrass med goda vänner ett par timmar. Sett festklädda människor, många med vita mössor – både yngre och äldre. För det firas ju studentexamen i dag.
Nu är jag hemma och sätter sista handen vi packningen.
Vet ni att livet känns bra just nu – och spännande!
… och ps. Jag kanske inte kan svara på och godkänna eventuella kommentarer lika fort som förr. Men jag gör det så fort det är möjligt 🙂
… eftersom jag inte vet om jag kan blogga från seglatsen. Det är förstås det jag önskar kunna göra, annars får ni vänta på bilderna några dygn.
När jag tog det här fotot saknades bom och segel, men de är på plats i dag.
Exakt tid när vi lägger ut, eller från vilken brygga det sker, vill jag inte avslöja. Nyfikenheten har redan nu tagit sig oanat stora proportioner.
Jag kan höra någon säga ”skyll dig själv då du berättar att du ska segla”.
Men varför skulle jag inte få göra det? Det här äventyret är något jag ser mycket fram emot och min förväntan delar jag gärna med mina vänner.
Jag blir glad för varje person som är genuint glad för min skull.
En annan orsak till att jag inte säger när vi sticker iväg beror på att jag inte vet om vi kan lägga ut en viss tid, en viss dag. Det beror på väder och vind.
… då man ger sig ut på seglats. Det räcker liksom inte bara med ett par shorts och en t-shirt. För det kan börja regna eller åska eller både ock. Vi kan överraskas av en kallfront. Det är väl bra att jag vet att sådant väder som vi haft den senaste veckan – med sol, +27 grader och nästan ingen vind sällan råder till havs – om vi inte talar om Karibien och det gör vi inte.
Packning pågår troligen hela kvällen och halva morgondagen… Men just nu känns det som att jag inte har annat än tid.
För i dag kan jag gratulera mig själv till att ha sex veckor och två dagar semester 😀
Den tänker jag njuta av oberoende av de mörka molnen som finns på framtidshimlen då det gäller våra jobb på tidningen.
Hinner bara med korta inlägg nu. Efter jobbet hade jag ett föreningsmöte. Mycket på G just nu. Borde packa för seglatsen också – men har aldrig varit med om nåt liknande så det är inte helt lätt.
Försöker tänka – vi ska ju liksom inte segla jorden runt 😀
Jag är en sådan där ganska typisk on- eller off-människa. Med det menar jag att jag ofta går in med full entusiasm för något, tills jag tröttnar. Promenadbandet var en sak. Då jag tröttnade sålde jag det och köpte ett piano i stället. Som någon kallade pulka 🙂 På det har jag inte tröttnat än. Segar mig långsamt, långsamt framåt. Målet är att kunna spela något stycke utöver ”Idas sommarvisa” i slutet av maj.
Just nu har jag biblioteksperiod. Efter att inte ha satt min fot där som privatperson under ett par år ränner jag nu där minst en eller två gånger i veckan. Lånar pianonoter och äventyrsböcker.
Efter att ha gjort fem skeppsbrott på en långseglats beger jag mig nu mot Nordpolen. Bort från slask och blask. Ska det vara så ska det vara – antingen rejäl vinter eller rejäl sommar!
I dag har jag övat en timme på pianot. Lånade från bibban ett häfte med noter, Carl-Bertils Agnestigs ”Vi spelar piano”. Först nu ser jag att det är del II, men jag klarade faktiskt av att med bägge händerna spela Astrid Lindgrens och Georg Riedels ”Jag gör så att blommorna blommar”. Låt pukor och trumpeter ljuda!
Om det gick 100 procent rätt till vet jag inte men det lät helt bra. Ska kolla med pianoläraren på fredag 🙂
Men för att det inte bara ska bli stilla plink med snälla visor på pianot dagarna i ända lånade jag också en annan bok.
Jag älskar att läsa om andra människors resor och strapatser. Originalet om Kontikis resa var fin – tänk att dom klarade sig! Stig Lindgrens ”Mina fem skeppsbrott” börjar såhär:
Plötsligt hördes en våldsam duns. Jag blir klarvaken, det är mitt i natten. Jag förstår omedelbart vad som hänt och skriker ”jävlar” ut i mörkret. Det är fasansfullt. Kölen slår hårt emot någonting där det bara borde vara fritt vatten.
Precis vad jag behöver, en äventyrlig resa där jag själv kan sitta trygg med boken i handen. Jag älskar gamla svartvita ritade kartor med streck som visar var seglatserna gått eller var äventyrarna tagit sig fram på andra sätt.
Och Lindgren har ritat en stjärna på varje ställe där han lidit skeppsbrott. Kan det bli mer spännande?
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 