Man kan ju inte se normal ut då man tar bilder på sig själv 🙂
På Facebook uppmanas människor nu visa selfies från vardagen. Jag fick också utmaningen men alla bilder jag tar på mig själv blir så konstiga. Hur är det möjligt att anletsdragen blir så förvrängda? Tycker inte att jag ser lika ut på fotot som i spegeln.
Men det är väl inte heller helt normalt det här med att ta bilder av sig själv, med eller utan selfiepinne… Hur naturlig kan man vara liksom?
För att få EN selfie som såg ens någorlunda normal ut krävdes tjugo bilder och dit for en halvtimme av min värdefulla vardagstid 🙂 Så nä, det blir ingen selfieserie på Facebook.
Hoppas det i framtiden finns andra som vill ta bilder av mig 🙂
En mycket uppskattad julklapp. Selfiepinnen är ett stativ i form av en armförlängning som kan användas för att ta självporträtt.
Ser nu att jag borde ha putsat telefonen innan jag fotograferade, men… ska jag ha en vardagsblogg ska den visa sanningen 🙂
Den här selfiepinnen symboliserar en del av mitt liv just nu. Jag har ingen sambo eller äkta hälft som kan fotografera mig, och då kommer pinnen väl till pass. Nu slipper jag förvrängda ansiktsbilder och en arm som ser extra tjock ut.
För att ännu återgå till julen och nyåret kan jag säga att julhelgen förlöpte bra. En kväll firade jag med systerns familj och andra kvällar med vänner.
Att nyårskvällen skulle kännas extra svår hade jag inte väntat mig, men redan kvällen innan var jag ledsen.
Jag kom ihåg fjolårets nyår då maken och jag sköt raketer på släktens sommarställe och skålade i skumpa på det sätt vi alltid brukat. Med handlederna virade runt varandras, som ett slags kärlekslås.
Nå, nu har det låsets brutits upp och nya vindar blåser i mitt liv. Nyårskvällen blev helt bra trots allt. En stund var jag med min syster och sedan sköt vi fyra små raketer hos mor. Vid tolvslaget stod jag ensam på balkongen och tittade på fyrverkeripjäserna som andra avfyrade.
Så här nästan på dagen åtta månader efter första maj då mina framtidsdrömmar krossades kan jag säga att livet går vidare. Svackorna är inte lika många mer, gråtattackerna färre.
Men inte är jag riktigt så glättig som jag kan verka här på bloggen. Ändå är den ett andningshål. Här får jag respons och kramar och uppmuntrande ord – och jag hoppas många av er vill följa mig också under 2015 – då jag med öppna sinnen vill gå mot nya äventyr.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 