Hoppet om att det verkligen blir små tomater lever. I går kväll såg de största ut så här. De är ungefär två centimeter stora om man kan säga så. Omkretsen har jag inte mätt 🙂

Jag funderar mycket på allt möjligt som har med livet att göra, och jag tänker då och då skriva om det. Även om jag samtidigt vet att det bidrar till att jag blir ännu mer offentlig än jag är som journalist i en liten stad.

Jag är jag och vill bli älskad och godkänd som sådan. Finns det ingen som kan tänka sig att bli en del av min vardag, så finns det inte. Det är bara att acceptera.

Jag vill ju inte ha en partner som jag måste göra mig till inför. Jag vill inte vara en del av en fasad som ska visas utåt. Jag vill vara den jag är, helt äkta med alla fel och brister.

Ändå vore det ju att ljuga om jag skrev att jag inte alls längtar efter gemenskap. Någon att gå ut och äta med, kunna prata om allt mellan himmel och jord, skratta, kanske gråta, hålla handen med, få en kram av.

Närhet är viktigt, men det ska inte direkt finnas tankar om sex bakom närheten. Det intima kommer långt senare med i bilden, om den andra stora helheten av själarnas sympati funkar.