skilsmässa

Stolta stammar och jag

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer

Jag tycker om mycket sådant som är gammalt. Allt från hus till murar och träd.

När jag ser gamla träd, särskilt dem med stammar som trotsar omgivningen, är steget inte långt till att jämföra dem med mitt liv.

Gamla träds stammar kan vara vindpinade och knotiga, av olika svårigheter slipade och böjda. Som de här stammarna i gamla stan i Tallinn.

Fascinerande stam intill en av murarna i gamla stan i Tallinn. Hur gammalt månne trädet är?
Fascinerande stam intill en av murarna i gamla stan i Tallinn. Hur gammalt månne trädet är?

Också människan formas och böjs av livet. Ibland rycks vi upp med rötter och allt. Somliga klarar omplanteringar bra, andra sämre.

Mina rötter finns djupt i Lovisamyllan. Varje gång jag reser bort tycker jag det är givande att vidga vyerna, men det alltid lika skönt att komma hem igen.
I Lovisa har jag mina vänner, mitt jobb, mina hobbyn, mitt liv.

Det här trädet finns i Esplanadparken i Helsingfors.
Det här trädet finns i Esplanadparken i Helsingfors.

När jag läser mina dagböcker och mina blogginlägg från ett år tillbaka inser jag att jag tagit enorma kliv vidare i mitt nya liv. Visst tänker jag fortfarande ofta på det som hände i maj för ett år sedan. Men jag plågas inte längre av allt det där på samma sätt nu som då.
Senast i går återgick jag till minnen från sommaren 2014 som på grund av skilsmässan den värsta i mitt liv hittills. Tillsammans med goda vänner är det skönt att prata ut om det som hände.

I kväll har jag något riktigt spännande framför mig. Vågar som vanligt inte skriva mer i det här skedet – rädd som jag är att allt i så fall ska skita sig 🙂

Och vad gäller kameran – får ersättning från försäkringsbolaget och kunde redan i dag beställa en ny kamera. Visst måste jag lägga ut lite pengar själv också men en eloge till Lokalförsäkring Tapiola för snabbt skött ärende!

Tillåtet att minnas

~ Carita Liljendahl ~ 41 kommentarer

För en dryg månad sedan försökte två personer i rätt stränga ordalag diktera för mig vad jag får skriva på bloggen och vad jag inte får skriva här.
Gjorde jag inte som jag blev tillsagd skulle olika åtgärder vidtas, för att uttrycka det så neutralt som möjligt.

Indirekt handlade restriktionerna om att jag inte tilläts minnas det liv som varit. Eller att jag i alla fall inte skulle få skriva om det eller om känslor som rördes upp efter skilsmässan.

Ändå har jag inte skrivit något elakt här om människor som var en stor del av mitt liv under sjutton års tid.

För ett år sedan skrev jag nästan dagligen om min sorg.
I dag har mycket nytt kommit in i mitt liv och jag vill inte tillbaka till det gamla.
Men att komma ihåg sådant som hänt, att se tillbaka och minnas det fina, att vårda just DE minnena – det kan inte vara fel.

Gåva fick vi på 10-års bröllopsdagen.
En vas med ett hjärta, en gåva fick vi på 10-års bröllopsdagen.

Så jag fortsätter skriva om de minnena då och då.
Ett av dem är en vacker vas vi fick då vi hade varit tio år gifta.

Någon kanske skulle ha slängt den i golvet och stampat sönder den i små smulor efter skilsmässan. Eller vägrat att ha den i sitt nya hem. Men sådan är inte jag.

Jag använder vasen och tänker på festen då och då. Men nu symboliserar hjärtat inte den eviga kärlek jag trodde på då. Nu kan hjärtat påminna mig om det nya liv jag fick och alla de vänner jag har. Och kanske öppningen kan vara en symbol för en väg som finns in till ett nytt hjärta – vem vet.

Mycket ilska kring bloggen

~ Carita Liljendahl ~ 44 kommentarer
Några personer gillar inte min blogg och låter mig också få veta det.
Några personer gillar inte min blogg och låter mig också få veta det.

Den senaste veckan har jag fått en del förtäckta hot angående mitt sätt att skriva på bloggen. Jag anklagas för att lämna ut personer, men tycker själv jag skriver helt sakligt bland annat om känslor som skilsmässan förde med sig. Jag har inget agg mot någon och brukar alltid fråga lov av berörda parter då det gäller att sätta ut bilder.

Fick i går en andra kommentar av killen som för några veckor sedan skrev fult på fyllan. Jag har ett förnamn och en gmail-adress och två ip-adresser men när jag mejlar honom ger han sig inte till känna.

Han skrev att jag var så ful då jag var ung att killar var med mig för att dom tyckte synd om mig. I dag är jag också gammal och ful. Och att han skulle skämmas som hans fruntimmer skrev om ”sina sexiga eskapader” på en blogg. Heh – det är nog inte många ord om sex som nämnts på min blogg.

Jag hade kunnat låta hans kommentar gå ut om han inte hade nämnt andra personer jag känner vid namn. Han skrev att han hade talat med dem om mig och att många tycker illa om mig.
Vad killen anser kommer ju delvis fram här nu, men som sagt – i sin helhet kan kommentaren inte publiceras eftersom jag tror att de som nämns vid namn i den inte skulle tycka det var så kul.

I morgon har jag tänkt blogga om en rolig skylt jag hittade i Kotka.
En rolig sten och några fina fönster har jag också på lager!

Vår fina badstrand

~ Carita Liljendahl ~ 22 kommentarer

Vädret har ju inte precis gynnat företagarna i turismbranschen. Speciellt tufft är det för den som driver en kiosk vid badstranden. Havsvattnet har inte varit mer än +16 de senaste dagarna, och en dag som inte börjar med värme och sol blir inte någon stranddag 😦

Så här fin är ändå utsikten från kiosken där jag jobbade ännu i fjol. Utmanar alla som inte varit där på kaffe och glass i år att ge sig tid för åtminstone ETT besök i sommar.

Utsikten från kioskens terrass.
Utsikten från kioskens terrass.

Själv har jag besökt kiosken fyra, fem gånger den här sommaren. Alltid tillsammans med släktingar eller vänner. Vill inte att någon ens i misstag ska tro att jag är ute för att trakassera den som jobbar där 🙂
Jag önskar företagaren all framgång och tycker att inredningen och andra små förnyelser som gjorts är riktigt lyckade.

Har funderat rätt mycket på det där hotet jag utsattes för i torsdags för en dryg vecka sedan. Slutar du inte skriva om ex-maken på bloggen, så...

Vad är det som driver en person att säga så? Lyckligtvis hade jag goda vänner med mig den där kvällen, som såg och hörde påhoppet.
Och OBS åter en gång-  så att inga missförstånd uppstår. Det var INTE min förra mans nuvarande som hotade.

Jag skriver sannerligen inget elakt om honom, och jag nämner honom inte varje dag. Jag har ett nytt liv som jag är nöjd med. Men faktum att han var en del av mitt liv i nästan sjutton år kommer vi inte ifrån. Jag kan ju liksom inte bara låtsas som om han inte fanns, som om jag inte varit med om en smärtsam skilsmässa. Till den återkommer jag då och då, men inte alls lika ofta som i fjol somras.

Eller vad tycker ni som följer min blogg? Har jag inte skrivit en hel massa annat än om skilsmässan på senaste tiden? Och har jag måhända inte rätt att skriva om både glädje och sorg här? Om det som är MITT liv.

Bästa stunden är nu

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer
Vill ha de här orden som rättesnöre.
Vill ha de här orden som rättesnöre.

För ett år sedan vaknade jag tidigt på morgonen och kunde inte somna om. Då skrev jag det här inlägget. En enda tanke snurrade i mitt huvud. Det var vår bröllopsdag men den skulle inte firas fler gånger än de femton vi hade hunnit med.

I dag var bröllopsdagen inte den första tanken som dök upp och det gör inte längre ont att tänka på och leva genom den fjärde juli. Ändå kommer den dagen självklart för evigt att förknippas med dagen då vi gifte oss. Hur skulle jag kunna glömma det? Inte på annat sätt än om jag drabbades av en minnessjukdom.

I går var jag flera timmar på stranden med I-M och FasterAster. Sedan träffade jag R under några timmar. Vi käkade bland annat lunch på Saltbodan. Senast jag träffade honom var i slutet av januari och det är egentligen märkligt hur öppna vi kan vara fastän det här bara var vår tredje träff.

Jag har inte haft något förhållande sedan skilsmässan, bara träffat två män och ingen av dem är från Lovisa. Jag har inte bråttom med att gå in i en relation för jag vill att mycket ska klaffa den dagen, annars är jag hellre ensam.
R och jag bor också så pass långt från varandra att vi inte vill inleda ett förhållande. Men eftersom vi är fria som fåglarna kan vi träffas då det passar oss båda 🙂

Där ute på nätet finns många män i varierande åldrar som tagit kontakt. Men här är man så pass kräsen att det passar inte med anonyma träffar innanför fyra väggar. Den som vill träffa mig måste godkänna mig sådan som jag är, med allt från extra kilon till öppen och orädd natur. De kraven har verkligen sållat bort agnarna från vetet 🙂

I dag ska jag träffa två vänner, också på Saltbodan. Det är Rosornas charm i vår stad hela helgen.

Sorgen måste få ta sin tid

~ Carita Liljendahl ~ 24 kommentarer

I tre dagar har tårarna trillat. Inte så att jag skulle ha gråtit i timmar, nej – nu för tiden blir det en skvätt då och då.
Jag har försökt förstå varför jag gråter just nu. Fastän man alla gånger inte får svar på frågan ”varför” – vilket jag lärt mig i terapin under skilsmässoprocessen.

Men just nu tror jag att jag gråter för att jag inte längre är en del av Plagens kiosk. Å andra sidan är det rätt skönt att vara ledig hela sommaren.Nu kan jag verkligen göra precis vad jag vill.

Men platsen förknippas också med så många fina minnen och människomöten.
Sexton somrar. Varje midsommar firade vi med sill, nypotatis och köttbullar. För flera år sedan sov vi också över där, inte för att det var bekvämt utan för att det var spännande.
Den blev som en liten sommarstuga och vi pratade med kiosken, sa godmorgon då vi kom och hej, vi ses i morgon då vi gick.

Så jag inser nu att det är allt det här jag sörjer.
Det finns mycket att sörja då man mister en person. Till exempel att inte på samma sätt vara delaktig av hans barnbarns uppväxt.

Och all den här sorgen måste få ta sin tid. Det går inte att skynda förbi den, hoppa över den, knuffa den åt sidan eller försöka gräva sig en tunnel under den. Sorgen måste konfronteras.

Då jag talar om det här och sätter orden på pränt förstår jag bättre vad det handlar om. Jag får gensvar av människor som förstår och kanske nån sur kommentar av nån enstaka som tycker det kunde få vara nog om skilsmässopladdret nu. Till de människor som saknar all empati kan jag bara säga Sluta läsa min blogg – men om ni  ändå kommenterar här, räkna med att era kommentarer faktiskt publiceras 🙂

Mina ledsamma tårar blandades med glädjetårar i dag. Fick två kort på posten med hälsningar av fina vänner - tusen tack <3
Mina ledsamma tårar blandades med glädjetårar i dag. Fick två kort på posten med hälsningar av fina vänner – tusen tack ❤

I kväll eller i morgon ska jag skriva ett dejtinginlägg – inte för att jag varit så aktiv där, men det finns något jag inte förstår med anonymiteten där 🙂

Jag ska inte tro att jag har några riktiga vänner

~ Carita Liljendahl ~ 46 kommentarer

Den här bloggen handlar väldigt långt om mitt liv. Min vardag med alla upp- och nedförsbackar som hör därtill.

Sedan juni 2014 har jag skrivit rätt mycket om hur det kändes att bli övergiven efter sexton års äktenskap. Stundvis mådde jag riktigt dåligt. Jag försökte berätta hur det kändes och varför.

Med tiden blev inläggen mindre ledsna, helt enkelt för att jag själv blev både starkare och gladare. Livet är mycket positivare i dag än för ett knappt år sedan, och jag kan tänka mig att många tycker att det nu är dags att fokusera endast på det positiva.

Men skriver jag inget om ”eländet” i mitt liv är den här bloggen inte ärlig.

Från den här hyllan i K-Supermarket hade jag velat köpa alla blommor!
Från den här hyllan i K-Supermarket hade jag velat köpa alla blommor!

Om jag hade haft möjlighet att få med mig alla de här blommorna från affären och om jag hade kunnat dela ut dem alla på en och samma dag, så är ni många som hade fått blommor. Jag tror att ni alla som varit med på min lilla helvetiska resa och som stöttat mig känner igen er. Vare sig ni gjort det i verkliga livet, via Facebook eller bloggen. Så de här blommorna är till er ❤

Bara två ögon och en ledsen mun fattas från den här moppen. Då hade den beskrivit hur jag kände mig i går.
Bara två ögon och en ledsen mun fattas från den här moppen. Då hade den beskrivit hur jag kände mig i går.

För ni ska veta att det ännu finns dagar då jag känner mig som den här moppen.
Till först av allt måste jag ändå förtydliga att min ex-make inte är den skyldige då jag berättar vad som senast gjorde mig ledsen.

Via FB fick jag häromdagen ett meddelande som i sin korthet lät så här:
Jag har inte i denna dag hört ett enda positivt ord om dej. Tänk på det. Inte ett enda.

Jag har också fått höra att jag inte ska tro att jag har några riktiga vänner. Sådana får man inte via bloggar.

Eller att de flesta lär ha tröttnat på mitt skilsmässopladder och helst vill springa sin kos då de ser mig.

Jag vore väl inte en människa om jag inte blev ledsen för de här påhoppen.
Fastän jag vet att personer som skriver så här har det jobbigt själva.

Så i dag beslöt jag mig för att berätta hur det känns ibland. Inte ofta men fortfarande då och då.
Och de här skoporna av ”ovett och sanningar” får jag kanske just för att jag är öppen om allt, för att jag inte ”har vett att hålla tyst om mitt liv”.

Det finns alltså människor som inte tycker om
– att jag vågar säga att jag är stolt för att jag åter är på benen
– att jag ids och täcks berätta att jag träffat nya män som är yngre än jag själv
– att jag berättar att min blogg har hundratals och ibland över tusen läsare varje dag
– att jag skriver hur jag genom terapin lärt mig förlåta och därmed även med handen på hjärtat önskar min make och hans nya allt gott.

Till råga på allt vågar jag kalla mig själv storsint och påstå att jag har ett gott hjärta 🙂

Vacker vägg, del 16

~ Carita Liljendahl ~ 4 kommentarer

Det är ett halvt år sedan jag gjorde senaste inlägget i serien av  vackra väggar.
Tiden har rusat. Energin har gått till nya jobbet, till terapi för att klara skilsmässan efter 17 års samvaro, till kära hobbyn som innebandy och konstkurs… ja, till att möjligt.

Men nu tror jag det åter är dags för mig att söka upp vackra väggar och fina fönster.

Del 15 i serien hittas HÄR.

Finns alldeles bakom knuten till mitt jobb.
Finns alldeles bakom hörnet till mitt jobb.

Halvt år sedan flytten

~ Carita Liljendahl ~ 22 kommentarer

Otroligt så tiden går. För exakt ett halvt år sedan, den fjärde september, gick sista flyttlasset från det hem som hade varit gemensamt för mig och min dåvarande man.

Flyttbestyr i somras.
Flyttbestyr i somras.

Sommaren 2014 var otroligt tung. Mest psykiskt på grund av skilsmässan förstås men också fysiskt då det gällde att packa lådor och bära ut skräp i sommarvärmen.

Drygt tio månader efter att mitt äktenskap slogs i spillror och sex månader efter den definitiva flytten ser det ut så här där jag bor.

Rummet där jag tillbringar den mesta av min vakna tid.
Rummet där jag tillbringar den mesta av min vakna tid.

Det har varit en turbulent tid. Med många svackor och vågdalar. Så sent som igår grät jag eftersom det ännu finns krafter som motarbetar mig. Som försöker trycka ner mig, tysta mig, som tycker det är fel att jag talar öppet om mina känslor.

Jag hade ändå tänkt fortsätta med det. Berätta hur jag känner, både då jag är glad och då jag är ledsen. Och varför jag känner som jag gör.

 

Hemligheter

~ Carita Liljendahl ~ 32 kommentarer

Alla bär på hemligheter, så har jag också gjort för er bloggläsare ett par veckor. Hemligheter är en av rubrikerna i programserien Lasso som börjar sändas nu på onsdag.

Avsnittet där jag intervjuas går ut den 25 mars. I huvudsak handlar det om min blogg. Varför började jag skriva om min skilsmässa till exempel? Vad tror jag det beror på att antalet visningar ökade från 35 000 år 2013 till 140 000 följande år?

Jag tackar Anne Hietanen som intervjuade mig för att jag fick frågorna på förhand. Det gav mig tid att reflektera över svaren.

För vem vill att allt man säger blir ett evigt svammel, harklande och ursäktande av grodor som hoppar ut ur munnen? Det var också viktigt för mig att känna att jag kan stå för det jag säger och veta att jag inte sårar andra, tredje eller fjärde part.

Möbler flyttas och lampor riggas upp.
Möbler flyttas och lampor riggas upp.

Så det var inför tv-teamets ankomst jag hade stajlat bostaden med en orkidé, tänt levande ljus, städat hyllorna i arbetsrummet… Och så går kameramannen och flyttar på allt 😀

Tack, ni var härliga! Anne till vänster, Eero till höger :-)
Tack, ni var härliga! Anne till vänster, Eero till höger 🙂

Craig sade som vanligt inte mycket och slutligen flyttade Eero på honom. Pappgubben ställdes i en vrå, med ansiktet bortvänt 🙂

Ja, vad ska jag säga? Annat än att det var härligt att ha med avslappnade proffs att göra då jag själv var så nervös att jag blev hes av anspänningen. Tack och lov var det inte direktsändning. Och jag litar på att Ylegänget klipper och photoshoppar så det härliga står till.