skilsmässa

Att lita på att allt ordnar sig

~ Carita Liljendahl ~ 22 kommentarer
Tack Mauno och Sirja för de fina ljushållarna <3
Tack Mauno och Sirja för de fina ljushållarna ❤

Ni som följt mig genom skilsmässans alla faser, ni som sagt snälla saker, ni som förstått mig, ni som gett mig av er tid, skickat små gåvor, skrivit kommentarer på min blogg, ni som kramat mig… ni är ALLA guld värda och här får ni ett stort tack och en kram ❤

Jag skriver inte längre varje dag om min sorg. Om smärtan som förlusten av en kär person betydde efter sjutton år tillsammans. Om alla de ringar av saknad som skapas på ett vatten som är gemensamt för oss båda.

Men saknaden finns ändå där. Kanske lite inkapslad. Men inte övertäckt, bortglömd och sopad under mattan. Jag har lärt mig leva med den. Fastän jag fortsättningsvis gråter då och då.

1997 bestämde jag mig för att släppa allt. Var då på väg ut ur ett sju år långt förhållande. Tänkte att nu lever jag ensam resten av mitt liv, om jag inte hittar mannen i mitt liv, han som älskar mig sådan som jag är. Och då träffade jag honom – mitt livs stora kärlek – som jag gifte mig med 1998.

För att göra en lång historia kort. Nu lever jag åter ensam. Inte var det ju så jag hade tänkt livet skulle bli. Men livet blir heller sällan så som vi tänkt.

I somras då allt var smärtsamt värre kände jag att jag inte kan bo i den här staden, jag kan inte andas, jag kan inte finnas till – inte utan honom.
Men se… det kunde jag.

Ändå dröjde det nio månader innan jag var någorlunda på benen igen. Jag kravlade jag mig fram på olika sätt, fick mycket hjälp av en fin terapeut.

Och här står jag i dag. Skriver i min dagbok samma ord som för snart arton år sedan.
Allt ordnar sig. Blir jag inte älskad för den jag är så kan det få kvitta. Då kan jag leva ensam resten av livet.

Det ÄR kanske inte svårare än så.
Fortsättning på följetongen kommer troligen 🙂

Officiellt frånskild

~ Carita Liljendahl ~ 18 kommentarer

Som jag skrev tidigare kände jag inget speciellt då jag fick förra brevet från tingsrätten. När jag diskuterade saken med vänner sa någon att det kanske känns värre den dag jag får det officiella beslutet.
Det fick jag i dag.

Fick det officiella beslutet från tingsrätten i dag.
Fick det officiella beslutet från tingsrätten i dag.

Hur jag än försökte gräva i alla känsloskrymslen kände jag ändå inget speciellt. Lite vemod kanske, för som jag sagt så ofta förr – inte var det så här det skulle gå. Vi skulle ju alltid vara tillsammans, mitt livs stora kärlek och jag.
Men nu börjar de där fraserna låta nästan tjatiga. Jag får aldrig svar på mina frågor. Det är totalt meningslöst att älta allt det där, för det som hände i går – det för mig inte framåt.
Jag måste leva i nuet och ha tro på framtiden. Det finns absolut någon härlig prins där ute som bara väntar på mig 😉

Om jag kände något överhuvudtaget när jag läste papperet från tingsrätten var det en liten irritation över byråkratspråket.
Ansökan har delgivits den i saken delaktiga 8.1.2015. Den i saken delaktiga har inte inom laga tid uttalat sig i ärendet.

Vaddå? Jag satt ju papperet på postlådan med underskriften om att jag fått delgivelsen. Men jag tänker inte börja bråka om det. Saken är ju biff nu. Jag är en fri kvinna och nu gör jag precis vad jag vill av resten av mitt liv.

Så se upp – här kommer jag! ❤

Skilsmässan fem före klar

~ Carita Liljendahl ~ 31 kommentarer

… och jag som trodde jag skulle gråta när jag fick brevet.
Eller åtminstone då jag undertecknade det.
Men vet ni, jag kände nästan ingenting. Kanske lite vemod. En stilla undran, hur gick det nu så här? Vi som alltid skulle vara tillsammans.

Svarsbrevet far i väg i morgon.
Svarsbrevet far i väg i morgon.

Eftersom jag tagit mina bloggvänner med på resan ända från den dag jag i juni skrev inlägget Skilsmässobloggen? vill jag låta er få ta del av hela historien. Och för er som så vill är det bara att läsa vidare här så får ni veta ”vad som hände sedan”.

En dag efter att betänketiden var slut skickade ex-maken in papperen. Det tolkar jag som att han är fullständigt säker på sin sak 🙂
När jag fick första brevet i somras av tingsrätten kluddade jag dit en kommentar i stil med ”motsätter mig skilsmässan, men vet att det inte spelar nån roll”.
Heh! Lite var jag tvungen att obstruera.
Men i dag gjorde jag inget annat än skrev under, stoppade papperet i svarskuvertet som jag klistrade igen.

Livet går vidare.
Hann redan under ett par månaders tid hålla kontakt med en annan man, men när jag tyckte vi skulle träffas IRL blev han förskräckt. Misstänker att han inte hade rent mjöl i påsen eller alla hästar i hagen…
Så det var bara att dra några djupa suckar och gå vidare – åter en gång.

Följande dag träffade jag en ny man 🙂 Men tro nu inte att jag bjuder hem honom direkt. Jag vill bara säga att svårare än så här verkar det inte vara.

Och ja-ja-ja … klart jag är försiktig på alla sätt. Ni skulle bara veta vilka försiktighetsåtgärder Bond och jag vidtagit 😀

Året i siffror

~ Carita Liljendahl ~ 17 kommentarer
Statistiknördens anteckningar.
Statistiknördens anteckningar.

Jag skriver ingen årskrönika men brukar istället presentera mitt bloggår i siffror.
Året började ganska normalt, snäppet bättre än året innan, och det har varit glädjande att se att antalet visningar av mina sidor och besök på dem långsamt med stadigt ökat. Under januari-maj hade jag mellan 3000 och 4700 besökare månatligen.

Statistikstaplar på WordPress.
Statistikstaplar på WordPress.

Den första maj kom jag på att min man hade träffat en annan kvinna. Under ungefär ett halvt års tid hade han haft ett förhållande med henne bakom min rygg. Insikten överrumplade mig totalt.
Under hela maj månad och en bra bit in i juni skrev jag ganska vanliga inlägg. De som kände mig bra märkte nog ändå att allt inte stod rätt till.

Den 18 juni beslöt jag mig för att på bloggen berätta om det som hänt. Att skriva om mina känslor blev en del av mitt sorgearbete. Det är en process som fortfarande pågår fastän det i dag är åtta månader sedan jag kom på vad min på den tiden mest älskade person hade gjort mot mig.
Jag skrev inlägget Skilsmässobloggen?, som fram till i dag haft 1263 läsare.

Och det var då det började hända.
Under tre månaders tid noterades min blogg för 75 000 visningar. Som mest hade jag närmare tvåtusen läsare på en dag.
Och för att göra en lång sifferhistoria kort hade jag över hundratusen fler sidvisningar 2014 än 2013. Siffrorna steg från 35 692 till 138 609.

Jag hade tänkt filosofera lite kring vad det kan bero på att bloggar om olika livsöden intresserar läsare, men då blir det här inlägget för långt.
I stället tackar jag alla som på riktigt engagerat sig i mitt liv, som kommenterar och som på olika sätt stöttar mig så jag kan stappla vidare på livets stig.

Nu hoppas jag att mitt 2015 blir bättre än fjolåret, även om det kan innebära att jag tappar lite läsare 🙂

HÄR finns min årsrapport från WordPress. Den visar vilka inlägg är mest lästa, vilka vägar läsarna hittat min blogg och vem som kommenterat mest hos mig. Kolla gärna deras bloggar också genom att klicka på bloggarnas namn. Då kommer ni att hitta många fina bilder och läsvärda inlägg!

Sju månader efter första maj

~ Carita Liljendahl ~ 18 kommentarer
Tack Benita för den fina gåvan!
Tack Benita för den fina gåvan och för en trevlig kväll i lördags!

Stinky tar till schappen med alla sina flaskor. Bättre fly än illa fäkta.
Tänk om det finns några andra törstiga i närheten – hur ska man då få ha sina flaskor i fred?

Den här gåvan påminner mig om att jag har många vänner. Jag känner tacksamhet för det och är glad för att så många fortfarande frågar hur jag mår.

I dag är det sju månader sedan jag fick veta att min man hade träffat en annan kvinna. Och ingenting blev som förr i mitt lilla liv.
Det finns alltså datum jag säkert inte glömmer på länge. Första maj är ett av dem.

Men samtidigt försöker jag varje dag tänka att livet går vidare och att det finns nya datum som jag kommer att minnas av andra orsaker. Den 16 november kan vara ett av dem 🙂
Här ska det dock skyndas långsamt. Jag försöker leva i nuet.

I lördags träffade jag en man som hade mist sin hustru för en månad sedan. Jag gav honom en kram, vi konstaterade att sorgen kräver sin tid och att vi måste genom alla stadier av den.
Att också han kom ihåg min förlust och tyckte vi hade något gemensamt kändes ända in i hjärteroten. Att så många minns tiden då jag och ex-maken var ett par, att de lever med i sorgeprocessen skilsmässan innebär för mig – det betyder ju att vi hade något värdefullt tillsammans.
Något som berörde massor av människor, inte bara våra närmaste vänner utan alla som vi kände ❤

 

Minnen…

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer

Allt har sin tid.
Och inget blir nödvändigtvis som man tänkt sig.

När jag fick höra att min sorg efter skilsmässan kräver minst ett år sjönk jag ihop som en pangad ballong…
Det var i början av maj… och jag såg framför mig hur jag skulle vara tillintetgjord och förkrossad och svullen i ansiktet av gråt hela det här året.

Vi har pratat mycket om det här med terapeuten.
Och vi kom fram till att det kan vara bra att man inom terapin är noga med att understryka att sorgen behöver den här tiden. Men att man också säger att sorgen ändrar skepnad.

Jag känner fortfarande, då och då, fysisk smärta i bröstet då jag slås av insikten av det som hänt. Bedragen. Övergiven. Dumpad.

Men med dagarna och månaderna har mitt liv fått ett nytt innehåll.
Jag ser att jag klarar mig själv. Jag känner att jag lever.
Och jag är mån om att göra bara det som känns bra för mig själv.
Samt att värna om alla de vänner som fanns och finns där för mig. De som tycker om mig sådan som jag är.

Städar hyllor i dag och lägger fina minnen i en låda.
Städar hyllor i dag och lägger fina minnen i en låda.

I dag lyssnar jag på musik av Niklas Strömstedt via Youtube. Orden går rakt in i mitt hjärta.
Ibland gör det ont, ibland känner jag ”så här är det – jag överlever”.

När jag nu städar hyllor i mitt nya boende, hyllor som fylldes av sådant jag inte hann sortera, känner jag både vemod och lycka. Vemod över det jag förlorat men lycka över alla minnen som ändå finns kvar.

En tung dag

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

Det var en märklig dag på jobbet i dag.
Lättnad blandades med sorg.
En del fick behålla jobbet, andra inte.
Så för oss som fick ha jobbet kvar – ja, jag hör till dem – blev det ändå på inget sätt en glädjens dag.
Att vara en av dem som får stanna när andra tvingas gå är inte lätt.

Jag tänker att det här med att mista sitt jobb är ungefär som en ofrivillig skilsmässa.
Eller som ett dödsfall, kanske som ett bud om svår sjukdom.
Man tappar en del av sin identitet och man måste ta sig genom alla faser – chockfasen, reaktionsfasen, reparationsfasen och nyorienteringsfasen.

Äntligen kan jag se på min stora TV.
Äntligen kan jag se på min stora TV.

Den här bildsättningen blir lite tokig, jag skulle ha satt ut fotot redan i går.
Men jag är så glad för att jag äntligen fick teven att funka. Och tacket går till ett lokalt företag som verkligen ställer upp med personlig service.

Men nu orkar jag inte skriva om glada saker mer – fastän det finns många sådana i mitt liv just nu – för i dag sörjer jag för de kolleger som miste jobbet.

 

Medelålders kan också

~ Carita Liljendahl ~ 21 kommentarer

… blogga för att ta ett exempel. Jag har många vänner som är över 50, ja till och med över 70 år gamla, som har jätteintressanta vardagsbloggar med fina bilder.

En del av dem hittar du i min bloggroll till höger på startsidan, Geddfish, Gunnardeckare och Livet efter 70 för att ta några exempel. Konst eller konstigt och Intefangördetdet är också bra, men jag är lite osäker på om de är medelålders 🙂

För några dagar sedan skrev Borgåbladet om en ung tjej som vill bli modefotograf och hon har en ganska välbesökt blogg.
Runt 11 000 besökare i månaden skriver tidningen.

11 000 sidvisningar på en månad är bra, men jag har ju nuförtiden runt 30 000 så inte är jag dålig heller.
11 000 sidvisningar på en månad är bra, men jag har ju nuförtiden runt 30 000 så inte är jag dålig heller.

I juni månad i år hade jag cirka 18 000 besökare, i juli 31 000. Augusti ser ut att ge mig lite under 30 000 besök.

Många har väl tyckt det är särskilt intressant att läsa om min skilsmässa.
Men jag tror och hoppas att många läsare stannar kvar också då livet kanske vänder och blir bättre för mig.

Vad jag vill säga är att vardagsbloggar också är intressanta. Allt måste inte handla om inredning, mode, kläder och smink.

Inläggen måste inte vara toppade av estetiska, konstnärliga bilder. Många läsare vill ha det där riktigt vanliga. Läsa om livets sorger och glädjeämnen, se helt vanliga fotografier från en ännu vanligare människas vardag.

Men tro nu ändå inte att jag tycker det är fel att lyfta fram duktiga unga människor.
Det ska media absolut göra, för genom att skriva om ungdomar får vi också unga personer att läsa våra tidningar.

Men medelålders män och kvinnor kan också det här med sociala medier.

Första arbetsdagen och något jag saknar

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer
Det här är mitt jobb då jag har är layare.
Det här är mitt jobb då jag har är layare.

Första arbetsdagen gick bra. Vi gjorde sexton sidor och då kan man ta det ganska lugnt.
De artiklar och notiser som inte skrivs av våra reportrar redigeras ut av nyhetschefen. På kvällen finns alltid en reporter som läser korrektur på de färdiga sidorna och som ger ut ytterligare material om det blir små ”hål” som måste fyllas.

Vi jobbar i InDesign och då sidorna är klara gör vi pdf-filer av dem. Sedan skickas de elektroniskt till tryckeriet som ligger i Kouvola.

Då jag jobbar tänker jag inte precis hela tiden på skilsmässan. Men klart att tankarna irrar hit och dit, så helt och hållet glömmer jag inte det som hänt.

När jag satte mig i bilen började jag gråta. Numera bryr jag mig inte fastän tårarna rinner, så länge jag ser vägen framför mig.

I dag tror jag det handlade om känslan av att vara helt övergiven.
Förr fanns det någon som tröstade mig, som uppmuntrade, som peppade och alltid trodde på mig. Någon som kallade mig solstrålen i hans liv, för jag var faktiskt så gott som alltid glad innan dråpslaget kom den här våren.

Nu saknar jag människan som alltid förr gav en kram då jag var nere, som sa att allt ordnar sig. Han som strök mig över håret och gav det där löftet om att det alltid skulle vara vi två.

Kanske inte så konstigt att man gråter över svikna löften.

Men hoppas det snart kommer en glad dag efter tre ganska sorgsna.

Tillbaka till jobbet

~ Carita Liljendahl ~ 4 kommentarer
Arbetstelefonen har vilat över två månader.
Arbetstelefonen har vilat över två månader.

Dags att ladda arbetstelefonen och klockan tolv kopplar jag också på den. Telefonen har varit avstängd i två månader då jag haft semester och även lite extra ledig tid för att återhämta mig efter att mitt liv radikalt förändrades i våras.

I dag ska jag göra layouten på tidningen. Det betyder att jag bygger upp sidorna, placerar ut bilder och texter.
Tror att jag minns allt det tekniska men få se om jag är lite långsammare än i våras. Jobbet ska nog gå bra bara jag kommer i gång.

I går pratade jag mycket med makens faster om hennes och min vänskap.
Vi har känt varandra sjutton år och kommit varandra mycket nära.

Vi har ofta suttit och talat om släktingar som inte längre finns bland oss. Vi talar också mycket om sådant som hände innan vi knöt våra vänskapsband. Fastern har lärt mig känna hennes far fastän han varit död trettio år.

Självklart har vi också pratat mycket om vad skilsmässor innebär i praktiken. Hur många människor som drabbas, för det är ju inte bara en make och en hustru som separerar. Barn, far- och morföräldrar, fastrar, mostrar, kusiner och en massa vänner berörs.

Men den nya människa som kommer in i släkten kan också tillföra något. En skilsmässa behöver inte betyda att man mister en massa, man kan få något nytt i stället.

”Ingenting blir som förr” sägs ofta då människor skiljer sig, och visst är det så.

Men vi låter tiden utvisa hur alla relationer påverkas, vad som försvinner och vad som kommer i stället.