snö

Ett försenat aprilskämt?

~ Carita Liljendahl ~ 2 kommentarer

Måndagen den 2 april. Jag tittar ut genom fönstret på morgonen och ser bara vitt, vitt, vitt. Vintersemester, javisst ja! Så det kanske är MITT fel att våren inte ännu kan komma till vår stad? Då får jag väl påpeka att jag hade vintersemester förra veckan. De här fyra dagarna före påsk har jag ledigt av andra orsaker.
Men jag brukar inte klaga över vädret. Jag kan inte påverka det. Gubben Gud och hans väderavdelning styr, och nu anser han att snö behövs, så det så!
Jag finner mig i mitt öde, tar frukosten, dagens Husis och lördagens ÖN med till sängen och ser på Min Morgon. Inte alls någon dålig start på dagen 🙂

+ 18 grader och snödrivor

~ Carita Liljendahl ~ 11 kommentarer

I köket visade temperaturmätaren att det var +18 grader ute. Solen sken från en nästan molnfri himmel. Jag packade väskan och pallrade i väg till sommarstugan. Lyfte ut en stol från förrådet och slog mig ner i den. Rakt framför mig såg jag det ni ser på bilden högst uppe.

Nedanför trappan, där jag (iklädd dunjacka) hade min stol (försedd med tjock filt) hade jag den här utsikten. Mycket snö har vi än men det smälter fort. Inte ens hotet om mera snö till helgen knäcker mig. Jag litar på gammelfarmor Gun-Lis visdomsord ”Det Herren hämtar för han nog också bort”.

Efter en dryg timme i solen med veckotidningar och frisk luft tar jag mig den här vägen hem tillbaka. Skogsstigen ser lättforcerad ut på bild, men ställvis är snön djup och vips har man snö upp till knät. Att då ta sig vidare uppåt krävde en del akrobatiska övningar. Lyckligtvis, eller kanske tråkigt nog, hade jag ingen publik såvitt jag själv vet 😀

Har man VINTERsemester, så…

~ Carita Liljendahl ~ 5 kommentarer

… ska det vara vinter. I morse vaknade jag till denna syn. Ett snötäcke på ungefär fem centimeter. Så rent och vackert
i solskenet. Somliga människor blir arga och besvikna, gormar och svär över snöarbetet som aldrig tar slut och över våren som kom av sig. Är nu inte det helt onödigt? Att egga upp sig över sådant som man inte kan göra något åt. Varför inte bara njuta i stället? Så gjorde i alla fall jag. Av utsikten och av frukosten. Läste Hufvudstadsbladet långt över en timme. Till exempel den intressanta essän om pengarnas betydelse.

Vi har kört fast

~ Carita Liljendahl ~ 6 kommentarer

Först hade vi en bild av vår insnöade redaktionsbil i tidningen. Vi efterlyste snöbilder av läsarna, bad dem berätta om sina snöjobb. Det här är redaktionscykeln.
Detta kan ju onekligen få folk att tro att vi aldrig rör på oss, att vi bara sitter på våra rumpor på redaktionen.
Kan dock berätta att bilen är framskottad sedan flera dagar tillbaka och att det inte riktigt är cykelföre för reportrarna ännu. Vi är inte så många reportrar på vår lilla redaktion. Det är inte lönt att ge sig ut i halkan och möta ond bråd död genom att kana in under någon bil eller att bara annars bryta armar och ben.
På våra breddgrader har snön aldrig legat kvar till midsommaren, så senast då – om inte förr – ska väl redaktionscykeln vara i farbart skick.

Tänk om jag fastnar med Grankullatraktorn…

~ Carita Liljendahl ~ 3 kommentarer

Visst är det vackert med orörd vit snö? Ingen har plogat gården i dag.
Så varför känner jag oron gräva i magen? Det ska väl inte vara så svårt att komma bort från eller hem till gården då vi har en Stor Volvo? En Grankullatraktor, så som en granne sa.

Problemet är bara att jag faktiskt en gång fastnat i backen upp till gården. Och jag tvingades gräva, skuffa, backa, försöka köra upp, kämpa och kämpa i den lösa snön… medan en GUBBJÄVEL satt i sin bil och tittade på… gäääääsp, när ska den där kärringen komma ur vägen så att jag kommer bort från gården…
Han lyfte inte ett finger för att hjälpa mig fastän jag gestikulerade och visade att jag behövde hjälp. Så det slutade med att jag faktiskt lyfte MITT finger (mitt mittfinger) då jag äntligen kom bort.

Hoppas gården är plogad i morgon senast klockan 10.30 då jag ska på jobb. Jag tror vi betalar bolagshyra för det…