Huh-huh! Inte visste jag att den nya familjemedlemmen Nokia E7-00 skulle vara SÅ krävande. Den har pockat på min uppmärksamhet hela dagen. Blipp och blopp säger min lilla bebis. Den pensionerade telefonen ligger bredvid bebisen på arbetsbordet och suckar lite i stil med vad-var-det-jag-sa, allt nytt är inte bättre.

Men jag ser nog också att gamlingen är nöjd. Och jag tog det som ett rop på hjälp av kommunikatorn att den ville gå i pension då displayen sade upp kontraktet.

Jag kom slutligen i kväll på att det går att stänga av bebisen, lika väl som det går att ringa och skicka sms med den nya telefonen. Allt det där med videoeditering, redigering av bilder (ni vet, man kan sätta in pratbubblor, förvränga nunorna på dem man fotograferat osv.) är ju helt kul. Att ringsignalerna är uppdelade i mapparnas mappar var också häftigt men utbudet var så enormt att jag inte orkade traggla mig genom det.
Det enda jag saknar hos bebisen är: bankomatfunktioner (t.ex. sedeluttag), promillemätare, digital stekmätare för julskinkan, blodtrycksmätare, stegmätare, elvisp och en liten knockouthandske som jag i ett oövervakat ögonblick skulle kunna rikta mot usla domare i Tors innebandymatcher.