stöd

Monstret var inget monster

~ Carita Liljendahl ~ 30 kommentarer

Det var ju… hmmm… bara ett moln 🙂
Och tandläkaren var inget monster. Hon skrattade och skämtade. Då jag sa att jag kanske svimmar, att jag behöver terapeut och att vi kanske borde kalla in en läkare för säkerhets skull eftersom jag kan få hjärtfel…

Vi skojade också om att tandläkaren kanske skulle svimma, och då skulle JAG få kalla på hjälp. Sådan ska en tandläkare vara!

Hon eller han ska inte stöna och sucka och säga att du borde ha kommit för länge sedan hit, dina tänder är förfärliga! Tandläkaren ska bara göra sitt jobb och jag ska betala.

Jag fattade nog inte mycket av allt hon rabblade upp och som en sköterska bokförde, men facit var – bara ett hål. Däremot har jag diverse andra problem som ska åtgärdas under hösten.

Nu har jag också varit på tandröntgen. Det var lite scifi-feeling över det hela.

Tackar min vän Pia för stödet och för att hon kom med mig den här första gången på många år hos en tandläkare. Det här är ett problem jag inte vågat tala om med någon annan, eller egentligen har jag antytt att jag har tandläkarskräck, men ingen verkar ha förstått hur rädd jag var…

Bara någon som upplevt samma skräck kan förstå. Och hjälpa en att komma över den första hemska, höga tröskeln.

 

I dag har jag fått styrka

~ Carita Liljendahl ~ 12 kommentarer

… av tre bra möten. Ibland behöver jag känna att det jag gör har betydelse och att jag får stöd av likasinnade.

Det här betyder inte att alla ska tycka lika om allt, eller vara överens med just mig. Men det är viktigt att tala öppet om allt och att diskussioner för oss framåt i olika processer.

En liten julklapp som jag fick av en god vän.

Hittade på Steg för hälsas webbsajt några kloka tips att ta fasta vid.

  • Ta avstånd från saker som inte ger dig harmoni. Du vill inte ha egoistiska personer eller falska intressen.
  • Höj murarna mot folk som för med sig stormar under lugna dagar.
  • Bygg murar mot personer som inte respekterar dig. Förlåt dem, men låt dem gå.

Fina fönster, del 122

~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer
Hur går man till väga då man tvättar det här fönstret?
Hur går man till väga då man tvättar det här fönstret?

Fönstret finns i Strömfors bruk som är en del av Lovisa stad.

Del 121 i serien finns HÄR.

Jobbar kväll i dag och har sedan tre dagar ledigt med ett par trevliga träffar att se fram emot.
Jag VILL klara också den här svackan i mitt liv.
Så jag tackar er alla som på olika sätt gett mig stöd här via bloggen – vad skulle jag göra utan er? ❤

Ny dag, nya möjligheter

~ Carita Liljendahl ~ 26 kommentarer
Klarar blommorna på balkongen tillfällig kyla ska väl jag också göra det.
Klarar blommorna på balkongen tillfällig kyla ska väl jag också göra det.

Har två lite tyngre dagar bakom mig. En del minnen har gjort förvånansvärt ont.

Men då jag väljer att berätta hur jag känner mig får jag stöd från många olika håll. Det skulle jag ju inte få om jag gick ensam för mig själv och grubblade, om jag låtsades att livet var en dans på rosor och bara skrev klämkäcka inlägg om hur fantastiskt allt är…

Livet är inte hela tiden fantastiskt. Men för det mesta är det ändå det.

Vi ser inte alltid solen men den finns, även under de allra mörkaste dagarna.

Och jag är en obotlig optimist som fortfarande går och väntar på att också jag ska kunna bli lika tokkär som ex-maken blev förra våren…
Tänk att åter få uppleva den känslan ❤

Jag lever på hoppet och fortsätter ta en dag i taget. Eller ibland handlar det om att ta någon timme i taget.
Ett par ljusglimtar finns just nu, men jag vågar inte berätta något om dem. Tidigare då jag gladeligen gått ut här och skrivit vad som gjort mig lycklig har det tyvärr blivit ett abrupt slut på glädjen… så nu tänker jag hålla tyst LÄNGE.

Men det betyder inte att jag slutar blogga om stort och smått som händer i min vardag 🙂

Tack Gud för alla vänner!

~ Carita Liljendahl ~ 13 kommentarer
Som gamla skolkamrater och ödessystrar har Martina och jag massor att prata om.
Selfiepinnen kom åter till användning 🙂

Martina och jag har känt varandra sedan vi gick i skolan och vi blev studenter nästan samtidigt. Sedan förde livet oss på olika vägar som inte korsades så ofta. Men kontakten har aldrig brutits helt.
Och med liknande erfarenheter i bagaget har vi massor att prata om. Martina hittade tillbaka till sin man vilket jag är oerhört glad för. Och hon har hjälpt mig massor, via yrkets vägnar men också som en nära vän.
Så jag tackar verkligen Gud för alla de vänner jag har, både här som jag bor men också alla jag lärt mig känna via bloggen.

Tänkvärda ord och en vacker, vårlig blomma.
Tänkvärda ord och en vacker, vårlig blomma.

Martina hade med sig allt möjligt smått och gott, bland annat den här blomman. Det var så märkligt, för tidigare på dagen hade jag tänkt att jag borde köpa en liten blomma i gult som skulle pigga upp köksfönstret.
Märkligt var det också att den skiva med musik som jag lät spela först då vi högg in på ostbrickan och vinet var en skiva som Martina hade lyssna på mycket då hennes liv var som tyngst. Låtar hon grät till då, men som nu kändes fina att lyssna på.

Tack Martina för allt du gjort och gör för mig ❤
Och tack också alla andra – släkt och vänner som vet att jag fortfarande behöver stöd för att komma över det som hände i somras ❤

Året i siffror

~ Carita Liljendahl ~ 17 kommentarer
Statistiknördens anteckningar.
Statistiknördens anteckningar.

Jag skriver ingen årskrönika men brukar istället presentera mitt bloggår i siffror.
Året började ganska normalt, snäppet bättre än året innan, och det har varit glädjande att se att antalet visningar av mina sidor och besök på dem långsamt med stadigt ökat. Under januari-maj hade jag mellan 3000 och 4700 besökare månatligen.

Statistikstaplar på WordPress.
Statistikstaplar på WordPress.

Den första maj kom jag på att min man hade träffat en annan kvinna. Under ungefär ett halvt års tid hade han haft ett förhållande med henne bakom min rygg. Insikten överrumplade mig totalt.
Under hela maj månad och en bra bit in i juni skrev jag ganska vanliga inlägg. De som kände mig bra märkte nog ändå att allt inte stod rätt till.

Den 18 juni beslöt jag mig för att på bloggen berätta om det som hänt. Att skriva om mina känslor blev en del av mitt sorgearbete. Det är en process som fortfarande pågår fastän det i dag är åtta månader sedan jag kom på vad min på den tiden mest älskade person hade gjort mot mig.
Jag skrev inlägget Skilsmässobloggen?, som fram till i dag haft 1263 läsare.

Och det var då det började hända.
Under tre månaders tid noterades min blogg för 75 000 visningar. Som mest hade jag närmare tvåtusen läsare på en dag.
Och för att göra en lång sifferhistoria kort hade jag över hundratusen fler sidvisningar 2014 än 2013. Siffrorna steg från 35 692 till 138 609.

Jag hade tänkt filosofera lite kring vad det kan bero på att bloggar om olika livsöden intresserar läsare, men då blir det här inlägget för långt.
I stället tackar jag alla som på riktigt engagerat sig i mitt liv, som kommenterar och som på olika sätt stöttar mig så jag kan stappla vidare på livets stig.

Nu hoppas jag att mitt 2015 blir bättre än fjolåret, även om det kan innebära att jag tappar lite läsare 🙂

HÄR finns min årsrapport från WordPress. Den visar vilka inlägg är mest lästa, vilka vägar läsarna hittat min blogg och vem som kommenterat mest hos mig. Kolla gärna deras bloggar också genom att klicka på bloggarnas namn. Då kommer ni att hitta många fina bilder och läsvärda inlägg!

Vad jag väntar på honom…

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

ny_dator… som ja, i det här skedet är en ny dator 🙂
Makens son är jätteduktig på sådana här grejer och via honom har jag beställt en rejäl bordsdator med ny skärm.

Om mitt liv de senaste sju-åtta veckorna känts motigt och segt så kan man säga det samma om den bordsdator jag har hemma. Det är mycket surr och burr och väntande och ”sidan svarar inte” och långsamma script. Ibland dröjer det fem minuter innan mejlen kommer in och en minut innan en ny sida laddas.

Men vänta bara, snart blir det sprutt på mitt liv!
Sidorna kommer att laddas innan jag hunnit bestämma mig för vilka jag ska gå in på 🙂

Har de senaste dagarna fått brev via mejlen och meddelanden på Facebook av människor som varit / är i samma situation som jag. Jag svarar på alla och samma gäller kommentarerna här på bloggen.

Ni ger mig alla styrka, ni får mig att tro på mig själv och långsamt inser jag att det inte är något fel på mig.

I dag försöker jag tänka att det bakom varje krön kan finnas något spännande. Varje dag är ett litet nytt äventyr.