Skyltsöndag den 10 april 2022 och pusselbitar på plats

En trottoarmålning i Lovisa centrum får duga som ”skylt” denna söndag. Har inte varit så mycket utomhus och bland folk då jag kände mig krasslig i torsdags och halva fredagen. Stressrelaterat troligen, återkommer längre ner i detta inlägg till insikter jag fått.

Det är min bloggvän i Sverige, BP, som håller i trådarna för Skyltsöndag. En av många trevliga utmaningar som finns i Blogglandia.

Det här pusslet blev klart i går. Jag har inte haft bråttom med det, men erkänner att det hörde till de knepigare, inte minst på grund av alla däck och rödvita band 🙂

Sådär bildligt sagt kan jag säga att flera pusselbitar har fallit på plats då det gäller min vardag med jobb och fritid.

Ett faktum är att jag bor ensam och på det sättet inte har någon att direkt dryfta olika frågeställningar med. Proportionerna på olika så kallade problem har en tendens att minska så fort en människa får dela sina bekymmer med en annan människa.

En väninna säger att hon upplevt samma sak. En person som bor ensam fyller ofta dagarna med ett jobb som känns meningsfullt, och mitt jobb är just sådant.

Vissa problem kan uppstå även då vi som hela tiden är vana att prestera och vill vara duktiga inte inser våra gränser. Vi kör på för att vi tycker att vi måste, men även för att det finns en inneboende drivkraft – vi vill göra bra ifrån oss.

En annan väninna sa att en människa nödvändigtvis inte blir stressad av arbetsbördan i sig. Det känner jag att kan stämma. Jag har gjort mycket för att reglera det här de senaste åren. Delegerat, prioriterat, skippat.

Stress kan ändå skapas för dem som har stor pliktskyldighetskänsla. De känner stort ansvar i sitt jobb.

Men nu har jag börjat tala om detta och jag får allt mer stöd från olika håll. Säger jag inget kan ju ingen förstå hur jag känner.

Är jag fel kvinna på fel plats? Då visar tiden det och jag hittar en ny plats i livet.
Är jag rätt kvinna på rätt plats? Då möts jag av förståelse och får stöd.

Rikt kulturutbud i Lovisa

I dag var jag på pressinfo då Taideverstas, en konstverkstad, presenterade sina utrymmen.

Lovisa har faktiskt ett väldigt rikt kulturutbud, massor av utställningar också under hösten och vintern. Det finns Almska Gården, Galleri Theodor och kafeterior som öppnar för konstnärer.

Sommartid är utbudet ännu större då platser både i centrum och ute i byarna håller öppet och presenterar konst.

Två skulpturer i Konstverkstaden, men utbudet bjuder på mycket mer än det.

I och med att pressinfot var i dag dröjer det en vecka innan texten kommer i tidningen. Men jag har allt mer börjat fundera över varför allt måste ske genast. Verkstaden står ju kvar.

Jag lever ibland kvar i den tid då allt skulle ut på webben direkt.
Men jag jobbar på att komma loss från webbtänket, från den eviga stressen, från känslan av att man aldrig räcker till, aldrig är snabb nog.

Det var knappt så man hann tänka efter vad man skrev på den tiden.

Inom kort gör jag troligen en webbversion på den här nyheten.
Men jag stressar inte.

En smart telefon?

Finns det något som stressar mer än då teknik inte funkar?

Min ett år gamla Samsung Galaxy lever sitt eget liv. Den stänger plötsligt av sig fastän batteriet inte är slut. Sedan går den i gång av sig självt, för att några sekunder senare slockna igen.
Den ändrar ringsignal automatiskt, och slopar även andra inställningar jag gjort.

Jag kan inte ha det så här. Jag behöver en telefon som funkar normalt, inte minst med tanke på mitt jobb.

Nu har jag försökt exportera alla kontakter. De landade på Google Drive, där finns en backup, men jag ser den inte som en lista med namn och nummer såsom jag trodde det skulle vara.

Usch, jag är väldigt stressad av det här… Jag skulle inte vilja vara beroende av all teknik, men jobbet jag har bygger nästan till 100 procent på kontakter via en smarttelefon.

Och varför heter den så?
Just nu är den inte alls smart 😦

 

 

Efter högt tempo måste vila följa

Får ta till en arkivbild nu.
Har haft fullt upp hela dagen, men inte hunnit fota något för bloggen.
Efter ett pressinfo följde ett möte som har med en föreningspublikation att göra. Sedan skrev jag tidningsartikeln.

Fick ett dödsbud i lördags och ett chockbesked i dag om en vän som blev allvarligt sjuk… Att skriva något om Finlands snöpliga förlust i hockeyn i går känns därför helt meningslöst.

Pärlhyacinterna har blommat ut. Min syster fick lökarna att lägga ut i sin trädgård. Hoppas nya blommor kommer upp nästa vår.

Ja, man kan aldrig veta när ens sista stund är kommen. Samtidigt kan man ju inte leva med det i åtanke heller, att i morgon dör jag… eller jo, man kan leva så att man är snäll mot sina medmänniskor, för vi vet inte om vi ses i morgon. Men jag menade att vi inte ska leva i oro och skräck, eller bränna våra ljus i bägge ändarna.

Det är fortsatt kallt här, vi har inte fått snö men på andra håll i södra Finland har det snöat… tror att vi har typ +3 grader.
Siktar på att ha en lugnare dag i morgon. En dag med högt tempo och stress går an, men jag behöver vila också.

Buddha, buddha, buddha

Då jag blir stressad försöker jag komma
i håg vår semester
i Thailand december 2008-januari 2009.
Det var där jag lärde mig tänka buddha-buddha-buddha, vilket för mig betyder dra några djupa andetag, bli inte arg, stressa inte – för då mister du ditt ansikte.
Thailändarna är bra på att le och de kan ta lugnt. Ett leende och en lugn approach får nästan vilka aggressiva människor som helst att bli som tama lejon.
Men det är inte alltid så lätt i vår västerländska värld att minnas den österländska livsfilosofin.
Jag köpte några av de där vackra tvålarna då vi var i Thailand. De var egentligen hutlöst billiga. Där har någon suttit i timmar och karvat fram den vackraste blomman eller lilla miniatyrelefanten och så begär de inte mer än 150-200 baht för konstverket med hölje och allt.
Jag brukar öppna locket och sätta näsan fast i tvålen då och då. Jag tror nämligen att det bor en liten Buddha där inne. Om jag är ledsen, stressad eller arg – då ler han bara och tar det lugnt.