Har blivit med en del bilder på lager och vill visa den här tvättmaskinen. Den lottades ut till en lycklig vinnare då Köpcenter Galleria fyllde 20 år i början av maj. Även om jag i det stora hela inte är en supporter av rosa, kunde jag mycket väl tänka mig ha denna maskin hemma hos mig. Och ju mer jag tänker på färger så varför skulle jag inte kunna klä mig i en fräsig läderjacka om den var rosa? 😀
En utlottning ordnas också här på min blogg. Sista möjligheten att delta är i morgon. Jag trodde att Lilla My-strumporna skulle väcka större intresse än de gjort, men kanske jag har marknadsfört utlottningen dåligt.
Det kostar inget att delta. Räcker med att du skriver en kommentar i kommentarsfältet under tävlingsinlägget. Börja alltså med att klicka på bilden på den här bloggens startsida. Där står att du gärna ska länka till tävlingen på din blogg, men har du ingen sådan kan du delta ändå 🙂
Jag har återvänt till livet som frilansskribent. Och jag tycker om det livet. I dag hade jag en kolumn i Nya Östis. Texterna flyter och föds när jag inte blir avbruten hela tiden och när jag inte längre har administrativt jobb som kräver koncentration och tid.
I dag ingår också resereportaget från läsarresan i tidningen.
Annars handlar min vardag mycket nu om att ta det lugnt. Vila så att jag blir av med förkylningen. Jobba lite med texter då jag orkar. Och så eldar jag eftersom en kakelugn lär må bra av regelbunden eldning. Nu ska det ändå blir så pass varmt ute att jag troligen hoppar över en dags eldning, imorgon – för att sedan åter elda lördag kväll.
Så här går jag klädd hemma, och ju kallare det blir kanske det handlar om att ha två par stickade strumpor på fötterna 🙂
Just nu har jag +17 i köket och nästan +20 i de andra rummen så det är behagligt och bra. Jag kanske börjar pussla den här helgen 🙂
… och en herrans massa saker ska jag ha med mig 😱🤣
På bilden syns bara en liten bråkdel av allt.
Choklad behövs för överlevnad 😀 Strumpor eftersom det bara är +4 grader om morgnarna nu. Stugan är uppvärmd, men tror att det är lite för kallt att vara barfota där ändå. Senap till grillkorven, bokningspapperen, kamera, dagbok, förstahjälpskit, små kex och riskakor som tilltugg.
Utöver detta: – En väska med enbart tekniska prylar. Bärbar dator, ipad, kamera, telefon och alla deras laddningstillbehör. – En väska med baddräkt, hygienartiklar och badrock så att jag klarar mig upp från vattnet och bryggan in till bastun i stugan. Sträckan är nämligen minst femtio meter lång enligt vad jag förstått av bilderna från platsen. – En väska med kläder. Behövs ett par byten och även varma plagg om vi ska vara ute på gården och det ska vi. – En väska med mat och dryck.
I bilen ska vi också få plats för väninnans alla saker och två små hundar med allt som de behöver.
Tanken är att skriva några inlägg och visa bilder även från stugan, om tekniken funkar där. Någon kanske tänker ”måste man ha datorer med sig till en stuga”? Ska man inte leva ödemarksliv där? Ett enkelt liv med bastu, grillkorv, annan god mat och dryck, simturer osv. kan mycket väl kombineras med ett modernt liv. Lyckligtvis tänker vi som reser iväg på samma sätt. Skulle vara hemskt med någon som direkt gnällde ”måste du åter ta fram datorn eller telefonen”…
Lite bilder från min vardag nu. Jag kom äntligen utanför dörren då vi hade redaktionsmöte, jag träffade mina fina kollegor och jag gjorde en intervju med en man som gett ut en bok med lokala anekdoter.
Så det blir en del samlade men samtidigt helt ostrukturerade bilder.
Utanför hantverksaffären Hulda Huoleton brukar det finnas olika intressanta produkter. Tror inte att de här är till salu, men idén med de hängande strumporna är kul ändå.
Café Favorit.
Den här bilden är jag lite stolt över. Jag fotograferade människor på ett café i Lovisa! 😀 Egentligen testade jag ljusförhållanden med tanke på en annan bild jag skulle ta.
Fasad på Alexandersgatan då jag är på väg hem efter intervjun.
Och slutligen en bild som jag tog i måndags då minister Thomas Blomqvist var på besök i Lovisa. Här är han på väg in i ministerbilen och till vänster syns vår lokala politiker Otto Andersson som också jobbar på riksdagen.
… och ville att vi skulle försonas på ett sådant plan som det är möjligt att försonas.
Jag talar om mig själv och min makes nya kärlek.
Tyckte det är så onödigt att vi var ”ovänner” eller att jag själv hade svårt för att möta henne.
I den här lilla staden är det ju nästan omöjligt att aldrig mötas på gatan… och dessutom tänkte jag att jag mår bättre själv om jag öppnar mitt hjärta och är storsint.
Så jag frågade henne om jag får besöka hennes hus på helgens evenemang och det fick jag.
Den innerliga kram vi gav varandra blir ett minne för livet. Personligen kände jag att steget jag tog var helt rätt, åtminstone för mig.
Jag tror på änglar, på Gubben Gud, på kärlek och försoning.
Varma strumpor, choklad och ett ljus.
Jag får fortfarande kramar och hälsningar av vänner och bekanta som frågar hur jag mår.
I går fick jag den här gåvan. Ett ljus som ska lysa upp mitt höstmörker, choklad som tröstar på sitt sätt och ett par varma strumpor som vännen hade stickat själv.
Om jag lär mig något av allt det här, som till exempel att själv visa omtanke för alla som visat mig det. Om jag kan finnas där för dem någon dag som de kanske behöver mig… då har den här sommarens mödosamma resa i mitt liv inte gjorts förgäves.
Jag har fortfarande en lång väg att gå.
Jag har inte sörjt klart.
Jag är inte hel, jag har inte världens bästa självförtroende.
Men jag har tagit ett stort och viktigt steg i processen och jag kan gå vidare i den.
När är det dags att slänga ett par strumpor? Eller i det här fallet är det frågan om ett par handstickade sockor.
Då frun i huset inte har en tanke på att lappa dem ska gubben kanske ta dem med på en resa och hoppas de blir stoppade i tullen? 😀
Att slänga bort ett par kära strumpor/sockor kan vara svårt. Fastän det finns andra, nya handstickade som väntar i skåpet.
– De har haft ett långt och gott liv, försäkrar jag åt ägaren. De kanske rentav längtar efter att få komma till strumphimlen.
Mitt ben är ett ben som hundar gillar. Eller åtminstone gillade den här sheltievalpen mitt ben. Och mina tår. Eller kanske bara min strumpa. Den luktade förmodligen intressant.
Slutligen nafsade hunden mig i tån. Var det ett tecken på att den gillade mig eller ville den säga ”urk, gå hem och byt strumpor!”
Här visar hunden bara baken åt mig. Tji fick du, tror jag han säger.
Valpen var extremt svårfotograferad. När jag hade fokuserat honom med kameran och tryckt av dröjde det en halv sekund innan det blev ett foto. På den halva sekunden hade det hänt mycket.
Visst är det ett underbart jobb jag har? I dag blev jag totalt utskälld. Och det står man ju ut med då det är hundar som står för skället.
Jag skrev om ett hundhotell. Ska försöka komma ihåg att länka till artikeln här sedan då vi lagt ut den på tidningens sajt.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 