Jag känner mig lite som Gibraltar nu. Allt hopar sig över mig som regnmolnen över toppen där.

Började i morse med nyheten om att finska skolans innertak rasat in. Byggnaden verkar vara ett veritabelt fuskbygge, den är inte mer än tre år gammal, har redan fuktproblem och nu kom taket ner.

Sedan har det rullat på hela dagen vid datorn. Korta pauser för matlagning, men det var mörkt då jag började jobba och mörkt när jag kanske slutar vid 19-tiden. Man vet att man lever 😀

Frågan är kanske hur länge man lever då arbetstakten är hård. Då tid att återhämta sig inte syns på den närmaste kalendersidan.
Att skriva eller säga högt att man känner sig otillräcklig kan slå helt fel. Skvaller om att ”hon inte mår bra” kan börja sprida sig.

Om ni hör sådant behöver ni inte tro på det 🙂 Jag älskar det jobb jag har i dag, det säger jag ofta och till många. Dessutom skäms jag inte längre för att lyfta fram saker jag ser som problem, eller sådant som  jag vet att jag är bra på.

Ändå finns det ju alltid saker jag kan bli bättre på.
Det är att prioritera, delegera och i vissa fall att bara strunta i grejer då resurserna tar slut.