… handlar inte om några stora saker för mig numera.
Jag ansvarar själv för mitt liv, hur jag lever det och hur jag mår.
Jag är ingen motionsfantast, ingen hälsofreak – men dör jag i morgon på grund av det så har jag i alla fall levt mitt liv på det sätt jag själv ville.

När det soliga vädret från i går svängde om till blåst och regn på eftermiddagen i dag mulnade jag inte till. Vädret är något jag inte rår på.

I dag har jag kört en tvättmaskin, tagit en kort cykeltur och gjort en enkel lunch åt mig själv. I morgon ska jag åter på jobb efter att ha haft en och en halv vecka vintersemester (nåt jag förstått att inte finns i Sverige).

Kalla det prutthurtighet om ni vill men i dag gläds jag åt
–  att vi fått bostaden vi äger uthyrd åt en underbar familj.
– att jag vet vad jag ska göra på jobbet i morgon, och att jag har ett litet spänningsmoment efter jobbet också.
– att jag är finaste jag, och att jag har överlevt det jag trodde jag inte skulle överleva – att min make dumpade mig efter nästan sjutton gemensamma år.

Jag gläds således åt att jag kan känna glädje, att jag åter vågar göra allt möjligt, att jag kan hålla huvudet högt, att jag antar nya utmaningar och att jag insett att det är jag, och bara jag, som styr över mitt liv.

Ps. Det har tagit tid och krafter att komma så här långt, det är inte mycket man får gratis i livet, men ibland måste man vandra de där snåriga stigarna också, för att förstå att man har det ganska bra – trots allt.