Mycket pusselbilder blir det här, men pusslen ger mig sådan avkoppling och glädje.

Har varit en hektisk dag. Ofta då jag förbereder mig för att gå ut, ta en paus helt enkelt, börjar telefonerna ringa och Messenger plinga. Det där med att bara låta allt vara, inte svara, kan ibland vara lösningen men oftast inte. Allt finns ju kvar ändå, på ett eller annat sätt. Att lämna saker ogjorda betyder inte att de går upp i rök.

Människor förväntar sig att jag ringer tillbaka på missade samtal.
Frågor som ställs via olika kanaler behöver svar, annars avancerar inte jobbet med tidningen.

Att hela tiden ha saker på hög, långa to-do-listor som aldrig blir kortare, mejl som väntar på svar, olika åtgärder som måste vidtas för att produktionen inte ska stanna upp… det är stundvis tärande och frustrerande. Men jag brukar tänka att det är så här bara tre dagar i veckan.

Varje dag delegerar jag numera något, prioriterar eller skippar. Ingen ska tro att jag ensam vill panta på allt, för det vill jag verkligen inte. Jag vill att allt fler lär sig hur tidningen kommer till och inser att det är ett enormt jobb att vecka ut och vecka in ge ut 32 sidor med lokalt material.

Är jobbet ändå roligt? Ja! Är det krävande? Ja! Är det belönande? Ja!
Sedan då jag svarar Nej på första eller sista frågan, då slutar jag 🙂