Från hamburgersås till hurrande Happee

Här har vi kommit ungefär halvvägs på resan upp mot Jyväskylä. Vid gott mod tankar vi bland annat hamburgare och annat gott för att orka heja på Tor.

Hamburgersåsen var god men inte var det meningen att den skulle hamna här.

Och inte var det meningen att det skulle gå så här heller. Att det var Happee och deras gummifigurer som hade anledning att hurra åtta gånger medan vi bara fick hurra fyra gånger…

Jyväskylä here I come

Fast egentligen sjöng ju den legendariske, numera saligen avlidne finske sångaren Juice, ”Juankoski here I come”. Till hallen på bilden ska vi åka i dag, Jyväskylän monitoimitalo. Den ser ju ganska inbjudande ut på den här sommarbilden men jag har varit här förr. Det är mörkt och kallt, snö och is den här tiden på året. Bra att innebandy spelas inomhus.
Här möter Lovisa Tor Jyväskylän Happee i kväll klockan 18.30. Direkt rapport från matchen ges här, om tekniken med mobilt bredband funkar.

Dagens fråga?

Varför heter det julkorv? För att den säljs inför jul?
Finns den här korven, i den här smaken bara till jul? Eller byter den namn i februari till Hiihtolomameetvursti, Sportlovsmedwurst – och senare till Pääsiäsmeetvursti, Påskmedwurst… och resten kan ni räkna ut. Förstamajmedwurst, Midsommarmedwurst, Höstlovsmedwurst…
Om Tor klarar sig till slutspel i ligan kräver jag att få Playoffsmedwurst!

Jag har hotat en julkalender

I dag öppnade jag nya luckor i Tors kalender. Faktiskt fram till och med den 11 december eftersom vinstsiffrorna publiceras om tisdagar för en hel vecka i taget.

Har hittills inte vunnit någonting men det är ju understödet till föreningen som är det viktigaste.

Dock minns jag men en viss skammens rodnad på kinderna hur jag för några år sedan hytte med näven och härmade hunden Snobbens arga morrande. Jag hade kommit till de nästsista luckorna. ”Vinner jag inte på nån av dem köper jag ALDRIG mer än ny Torkalender” hotade jag.

Och jag vann…
Men jag skäms nog också, åtminstone lite.

Min nya telefon saknar knockouthandske och stekmätare för julskinkan

Huh-huh! Inte visste jag att den nya familjemedlemmen Nokia E7-00 skulle vara SÅ krävande. Den har pockat på min uppmärksamhet hela dagen. Blipp och blopp säger min lilla bebis. Den pensionerade telefonen ligger bredvid bebisen på arbetsbordet och suckar lite i stil med vad-var-det-jag-sa, allt nytt är inte bättre.

Men jag ser nog också att gamlingen är nöjd. Och jag tog det som ett rop på hjälp av kommunikatorn att den ville gå i pension då displayen sade upp kontraktet.

Jag kom slutligen i kväll på att det går att stänga av bebisen, lika väl som det går att ringa och skicka sms med den nya telefonen. Allt det där med videoeditering, redigering av bilder (ni vet, man kan sätta in pratbubblor, förvränga nunorna på dem man fotograferat osv.) är ju helt kul. Att ringsignalerna är uppdelade i mapparnas mappar var också häftigt men utbudet var så enormt att jag inte orkade traggla mig genom det.
Det enda jag saknar hos bebisen är: bankomatfunktioner (t.ex. sedeluttag), promillemätare, digital stekmätare för julskinkan, blodtrycksmätare, stegmätare, elvisp och en liten knockouthandske som jag i ett oövervakat ögonblick skulle kunna rikta mot usla domare i Tors innebandymatcher.