Aaaah! Äntligen!

Jag vet inte hur många matcher vi har förlorat efter varandra i division ett. Alltså jag talar om Tors innebandyherrars lag.

I dag kom ÄNTLIGEN en mycket efterlängtad seger.

Matchen ska precis börja. Tors lag håller på att löpa in på arenan.

Jag tittade på matchen via Solidsport hemma. I natt och under hela förmiddagen hade jag svårt att röra mig. Mot kvällen blev det bättre. Men det kunde jag inte veta, så jag stannade hemma i stället för att hasa iväg med ena benet släpande efter det andra…

Matchen började inte så bra. Tor låg under med 0-2 efter första perioden. Men sedan började det hända saker. Reducering till 1-2 och viktigt 2-2 mål av min gudson Conny. Sedan en extra viktig straffslagsräddning av Henri i målet. Och när målkranarna väl öppnades för Tor gick det undan, och de blev en härlig 10-4 seger – så viktig!

Ingen bra bild tagen från tv-sändningen på datorn, men en bild ändå 🙂

Här har jag sprungit på match efter match. Även åkt till bortamatcherna. Men när jag inte är där så vinner dom.
Är jag en ”dålig ande” som borde hålla mig borta resten av säsongen…

Just asking.

Toppen ledig dag!

Satsade i dag på att ha en ledig dag. I morgon måste jag jobba några timmar igen, men det är i morgon det. Fick skjuts med en väninna till affärer utanför centrum där jag bland annat köpte toalettpapper i en större förpackning.

Ett par timmar innan Tors match började åt en annan väninna och jag nachos med köttfärs hemma hos mig, drack skumpa och pratade om allt möjligt mellan himmel och jord. Världen förbättrades åter och en rolig match hade vi också då Tor besegrade Josba med siffrorna 9–4 och nu ligger etta i tabellen.

Enkelt och gott!
Lykta på bordet.

Det är skojigt att nån gång få vara ”bara” supporter, det vill säga att inte behöva vara på jobb och skriva om alla matcher.

När laget man hejar på gör mål i numerärt underläge känns det extra toppen. Likaså då gästerna gör självmål i tom bur då de spelar med sex av sina utespelare mot fyra av våra… Kan erkänna att jag då rentav tyckte synd om motståndarna.

Tatu Könönen, två mål och en målgivande passning. Premierades som Tors bästa spelare i kvällens match.

 

Skyltsöndag, den 23 september 2018

Den här skylten finns på det så kallade brännvinstornet i stadsdelen Garnison. Huset har varit med i evenemanget Lovisa Historiska Hus för att här fanns en konstnärsateljé, vilket skylten visar.

Jag tycker att färgerna på skylten, och alla nyanser i vildvinet som täcker stora delar av väggarna, är så vackra.

I dag ska jag inte göra många knop. Jag ska städa lite här hemma, läsa bloggar, följa Tors innebandymatch via Tulospalvelu, skriva ett par texter för Nya Östis och bidra med en gratis text till ett välgörenhetsprojekt.

Ute skiner solen, himlen är just nu klarblå och temperaturen verkar ligga kring +11.

Fick en egen julgran ändå!

Jag har bestämt att jag inte ska någon julgran hemma i år.
Men om jag ändå hade en, då skulle den vara liten, vit och ha blå bollar till Finlands 100-års jubileums ära.

Nu har vi en julgran på gården där jag bor.
Och den är SÅ fin ❤

Dessutom vann Tor sin bortamatch mot Erä Akatemia i kväll. JEEEE!

Upplyst gran på gården ❤

I morgon ska jag besöka några Traditionella öppna julhem. Kanske gå på en bit mat med en god vän.
En dag i sänder – lita på att livet bär.

Märkliga bilder…

… från en helg som blev omvälvande för mig på många sätt.
Här vill jag inte skriva ut riktigt allt, detaljerna går in i pappersdagboken 🙂

Då vi åkte mot Pirkkala i Tammerfors i går såg vi mycket skog, då det ännu var ljust ute. Mycket mer snö fanns det alltså norr om Mäntsälä än hos oss.

Skog, skog, skog och snö.
Skog, skog, skog och snö.
Goda munkar i Riihimäki.
Goda munkar i Riihimäki.

Vi pausade vid Riihimäki ABC-station. En liten munk kostade 80 cent. Den var god! Men hon som sålde den var en verkligt purken tant. Gillade hon inte sitt jobb, eller? Jag borde ha sagt innan jag gick att munken var god och att bageriet hade fått gott betyg på min ”matblogg”, men tanten drog ner på det… 😀

Resan blev dock ganska dyr… för jag köpte inte bara en munk för 80 cent utan ett betydligt dyrare armband 🙂 Men varje gång jag ser det kan jag komma ihåg att Tor vann 10-4 och att jag fick en riktigt fin alla hjärtans dag efter det ❤

Fattade tycke för armbandet direkt då jag såg det.
Fattade tycke för armbandet direkt då jag såg det.
Och här spelades matchen PirPi-Tor som slutade 4-10.
Och här spelades matchen PirPi-Tor som slutade 4-10.

Min syster brukar vara noga med omgivningen då hon fotograferar. Helst ska man undvika förfulande detaljer. Men jag hade ingen lust att springa fram och flytta på skräpcontainern, den är ju en del av den sanna helheten 🙂

Med Craig i hemmasoffan

Nu har jag också senaste Bondrullen på dvd.
Nu har jag också senaste Bondrullen på dvd.

Så som det anstår en riktig Bond-supporter har jag nu också senaste rullen på dvd. På biografen såg jag filmen två gånger, nu kan jag vara med Craig hur ofta jag vill i hemmasoffan.
Till saken hör att det var maken som sa att filmen finns till salu på Lidl. Jag hade inte alls koll på det, så ni förstår att guuben min har full förståelse för mitt Bondintresse.

De små blomsterarrangemangen är fortfarande fina.
De små blomsterarrangemangen är fortfarande fina.

Det här blomsterarrangemanget fanns som bordsdekoration på minnesstunden efter morbrors jordfästning i lördags. Har två av dem hemma. Nu sprider de glädje, och minnena dör ju aldrig.

I dag har jag första vintersemesterdagen. Skötte med Guuben en del ärenden på stan. Bussbiljetter till Tammerfors, ny hängare till badrummet, bensin till bilen, mat och dvd från Lidl, fågelmat och en borste med skaft som man kan sopa snö med till sommarstället.
Och i kväll har Tor åter hemmamatch. Med risk för att låta tjatig skriver jag ”hoppas det blir seger”… för det var ett tag sedan senast.

Välkommen hem!

De här lotterna och kortet välkomnar gubben hem.
De här lotterna och kortet välkomnar gubben hem.

I dag är en lyckans dag! Fem nätter har guuben varit borta hemifrån, i ett så avlägset land som Sverige 😀

Han välkomnas varmt med fyra skraplotter och ett kort.
Ska hämta honom från busstationen, men den här gången råkar det sig så att vi hinner ses en halv timme. Sedan är det jag som åker bort. Ända till avlägsna Jyväskylä, för att heja på Tor i innebandyligan 🙂

Tiden rusar

Traditionellt.

Några kvällar har jag suttit i pysselverkstaden. Där har jag ritat, klippt och klistrat. Av någon anledning var det lite svårt att komma i gång i år. Men så ritade jag några traditionella kort (bilden), och efter det kom idéerna. En del handlade om pepparkakor, av vilka en del var arga för att det uppstått strul kring deras existens.

Ja, nu är det bara tolv nätter kvar till julafton. Tiden rusar, speciellt då man är på jobb. I kväll ska jag på stadsfullmäktiges möte, i morgon kväll ska jag bevaka luciakröningen med ljusfest i kyrkan.

På lördag åker Torsupportrarna på innebandymatch till Uleåborg. Det ni – tjugo timmar i buss och drygt två timmar på match. Jag förstår att någon kan tycka vi är galna. Men i går hörde jag om fågelentusiaster som suttit tio timmar stilla i en bil för att få syn på en sällsynt uggla. Tio minuter efter att de gett upp och stuckit iväg uppenbarade sig ugglan, vilket andra fågelskådare kunde påpeka.

Så det finns entusiaster av olika slag 🙂

BILDER från senaste dagarna

I tisdags köpte svärmor och FasterAster min bok. Adrian och jag tackar för visat supporterskap! Svärmor säger att hon vill kasta sig över boken och läsa den NU. Men för att kunna koncentrera sig måste hon ha helt tyst omkring sig och just nu tror hon inte det kan bli så lugnt i sommarstugan 🙂


I går spelade Tor mot Tapanilan Erä i innebandyligan och tog en skön seger med siffrorna 3-8. För en gångs skull en match där jag inte hade hjärtat i halsgropen. Tor övertygade och kapten Peik Salminen säger i intervjun åt mig och Östra Nyland att det var första gången under den här säsongen som laget spelade förnuftigt från början till slut.

I Mosabacka idrottscentrum där Tor spelade fanns det allt från innebandyarena till klätterväggar och faktiskt också möjlighet att öva bågskytte. JOUSI-ammunta på finska. Och vi som har en kille i vårt lag som heter Julius JOUSI. Tur att han inte fick en pil i baken.

I morse såg det ut så här jag skulle i väg med bilen vid 8.30-tiden. Jag var beredd! Första isskorpan för den här hösten och vintern.

I dag publicerades första recensionen för ”Skuggor av svek”. Adrian tycker meningen ”… att hon som kvinna skriver så känsligt om manlig sexualitet” var det bästa.
Det enda han hade att invända emot var då recensenten skrev att jag i boken använt uttrycket ”het i sängen”. Han letar som bäst i texten men vill påstå att just de tre orden aldrig förekommer.

Hela recensionen kan snart läsas på www.debutsky.fi.
Du som vill köpa boken men inte kan göra det via nätet eller i Lovisa bokhandel kan kasta iväg ett mejl åt carita (at) sulo.fi. Berätta vem du är, hur många böcker du vill köpa, ge din adress och säg också om du vill att bokens signeras.

Bara tjugofem matcher kvar…

Här såg jag ännu glad och tämligen oförstörd ut. Rynkor har man ju i den här åldern, men månne det inte kom några till då jag blev sur på domarduon. Hade dom inte godkänt 8-8 målet, som föregicks av att en Torspelare fälldes brutalt, kanske Tor hade vunnit matchen över Oilers.
Men idrottens värld är som den är – där lönar det sig inte att hänga sig upp på en massa kansken och om, ifall att – siffrorna på resultattavlan är de enda som räknas.

Med fem minuter kvar av tredje perioden låg Tor i ledningen 7-8. Laget hade gjort en suberb upphämtning från 5-2… så nog var det lite surt att slutligen förlora 9-8…

På arenan i Esbo finns ett hyfsat utrymme för reportrarna. Man ser inte hela planen men tillräckligt bra för att kunna följa matchen. Fördelarna med att ha ett bord och tillgång till elektricitet (som jag nu inte behövde) är många. På vissa arenor får man nöja sig med att ha datorn i famnen, och en del matcharrangörer har till och med glott misstänksamt på mig och frågat vad ska du med el till?

Första matchen av totalt tjugosex i innebandyligan spelades igår för Tors del. I våras då playoffsmatcherna var över tänkte jag, det blir rätt skönt med en paus på några månader. Då hade vi flängt land och rike runt, varit med laget i såväl uppförs- som nedförsbackar.
Det är alltid roligare att vinna än att förlora, men det roligaste av allt är den gemenskap som uppstår mellan fansen och lagets spelare. Vi är som en enda stor familj.
På bilden har Tor gjort mål och en del av fansen jublar i bakgrunden. Många av oss åker med på alla bortamatcher, till och med ända upp till Seinäjoki och i år även till Uleåborg.

Innebandy är en sport där det händer mycket. Spelet är fysiskt och fartfyllt. Ibland kan du få se fem mål på mindre än fem minuter.

Jag vill ändå här poängtera att då jag går som journalist på matcherna, då försöker jag vara så opartisk som möjligt. Klart att jag blir glad då Tor gör mål, men jag tjoar inte högt och jag skäller inte på domarna. Jag har helt enkelt fullt upp med att skriva och ”direktsända” på webben.
Men går jag på matcherna som privatperson brukar jag bete mig som största delen av supportrarna överlag 🙂 Ganska mycket gastande blir det.

Uddamålsförlust 9-8 blev det mot Oilers i säsongsöppningen, men Tor gjorde ingen dålig match. Niklas Andersson (98) gjorde fyra mål, Valtteri Etholén gjorde två mål och två assist. Kul är det också att Ville Lehkonen (18) nu gör comeback i laget.

Den här bilden är tagen klockan 21 på kvällen. Vi är på väg hem med supporterbussen. Jag ser att modellen på den heter Classic. Det finns också ett lag i ligan som heter Classic, så jag frågar chauffören om jag håller på att kliva på fel buss. Är vi är på väg mot Tammerfors? Jag är inte säker på att han förstod min ordvits.

Men många var vi nog också som inte förstod vad speakern på matchen sa. Han såg inte skillnad på bröderna Tommi och Juha Kivilehto. Han uttalade namnet Etholén fel (ÄT HÅLEN) och han körde fel spelare till utvisningsbåset…
Men man kan ju inte få allt perfekt serverat för sig i livet.

Och förresten – sådant som BARA kan hända mig är följande:
Innebandyligan öppnades med att en kvinna mycket vackert sjöng Vårt Land. Alla reste sig upp, förutom kanske någon funktionshindrad och jag…
Varför? Jo, för att min blus hade fastnat i stolen och jag ville inte riva sönder plagget…
Ridå.