uppmuntran

Torsdagsträd

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

Jag har min serie Trees on Tuesdays, men är aktivare där om somrarna har jag märkt. Då jag såg att bloggvännen Geddfish då och då lägger ut Trees on Thursdays kom jag på att de två foton jag tog i dag i all hast, då jag var på ärenden på stan, passar bra in i den kategorin 🙂

Lite motsolsdramatik på Brandensteinsgatan mot väst där solen senare gick ned.
Och träd i parken vid samma gata då man blickar österut. Polisstationen syns i bakgrunden och en långtradare med stockar på släpet kan ibland synas i centrumtrafiken.

Men här ser ni hur mycket snö vi ännu har kvar och att gatorna är både isiga och knöliga 😀 Men jag är glad för att vi har både gator och hus kvar och inte bara gropar och hål av missiler.

Den här dagen har annars känts bra. Jag hade en kort böne- och meditationsstund i morse. De behövs och de brukar hjälpa. Jobbet har löpt bra. Jag slutade klockan 17.15 och fortsätter först imorgon.
Jag kände också i dag att jag ville uppmuntra en vän som behövde det och förde ett paket kaffe och en tetraförpackning rosévin till henne. Delad glädje är dubbel glädje. Någon dag kan det vara jag som behöver uppmuntran.

Nu ryter jag till, säger ifrån

~ Carita Liljendahl ~ 34 kommentarer

Tänk om vi alla kunde sprida glädje och ljus istället för misstänksamhet och lögner. Om vi kunde lyssna på varandra och stödja, sätta oss in i andra människors situation innan vi dömer.

Ett ljus som jag köpte på hantverkarmässan och som brinner så fint då det lämnar ett slags spetsskal efter sig.

Jag har börjat säga ifrån allt mer. Jag vill gärna vara snäll och omtänksam, men jag vill inte bli utnyttjad just därför.

Då jag åtar mig uppgifter jobbar jag hårt och tar ansvar. Jag behöver inte lysa som en stjärna och bäras upp av andra. Huvudsaken är att saker blir fixade.

Och jag försöker alltid komma ihåg att ge credit åt alla andra som är med i projekten – fastän det inte verkar vara ett särskilt vanligt östnyländskt fenomen att uppmuntra och tacka.

Otack är världens lön, heter det visst.

Men som sagt. Jag börjar allt mer säga ifrån. Rätt ska vara rätt.

Och något som jag är innerligt trött på är att många ännu tror att jag fortfarande sörjer skilsmässan. Hej hallå! Det är faktiskt över fem år sedan min ex-make träffade sin ”nya”, och jag har ett nytt bra liv.

Ibland får jag höra att vår tidning inte vågar skriva om vissa saker för att de hänger ihop med mitt förflutna. Att jag fortfarande är bitter och sätter käppar i olika hjul.

Det är nog helt andra personer som sätter käppar i mina hjul, ska jag säga. De som tydligen älskar att fortfarande gotta sig i det som de tror är en stor sorg som jag aldrig kommer över.

Nästa gång jag själv får höra nåt svammel i detta urgamla ärende tänker jag stiga upp och kräva skärpning av folk. Skaffa er egna liv och gräv inte i sånt som varit och farit i mitt.

Att ta in kvistar…

~ Carita Liljendahl ~ 31 kommentarer

… och välkomna våren, eller få en kickstart på den, hemma inomhus – det är något jag tänkt att jag gärna skulle vilja göra i år. En annan sida av mig säger att man inte ska bryta av kvistar i naturen.
Vad tycker du?

Väldigt dekorativt, fin idé – men var hittar jag alla de här och vågar jag gå och skära i någons rododendron? 😀

Jag vet åtminstone ett ställe där rododendron växer på en plats som inte är någons privattomt, men inte vågar jag gå dit och ta kvistar.

Det var trevligt med mycket respons kring dokumentären ”Stolthet”, både på Facebook och i bloggens kommentarsfält. Alla har varit positiva och uppmuntrande. Många skrev att de tycker jag är modig.
Tack till er alla ❤

Så mycket mod krävs inte i  mitt fall då det gäller att tala om känslor. Däremot skulle jag vilja bli modigare då det gäller att strunta i de få personer som trycker ner mig och som med något slags skrämselpropaganda försöker härska över mig.

För även om det hittills inte kommit negativa kommentarer kring det här, vet jag ju att det finns de som inte applåderar min insats och som tycker att jag är löjlig. Och det får de gärna tycka, så länge de skriver åsikten i sitt eget namn. Också pseudonymer och åsikter av människor som inte har egna bloggar att hänvisa till duger.

Men kombinationen avatar + e-postadress jag inte får svar från + ingen egen hemsida + ip-adress som inte går att spåra… det är en kombination som luktar fegt troll långa vägar.

En vacker fasad

~ Carita Liljendahl ~ 6 kommentarer

Gamla apotekshuset vid Alexandersgatan i Lovisa.
Gamla apotekshuset vid Alexandersgatan i Lovisa.

Också den där bilden tog jag någon gång i december. Var på väg hem från en privat fest hos en väninna. Det var lugnt och tyst i vinternatten.
När jag rensade bland bilderna i mobiltelefonen hittade jag den här och började fundera över ordet fasad.

Varför är det så viktigt att upprätthålla en fasad? Eller är det viktigt? Att utåt visa att allt är bra fastän det inte är det? Vi vet inte vad som händer innanför andra människors fyra väggar, och allt behöver vi inte heller känna till. Men där kan förekomma våld, ensamhet, sjukdom. Lika väl som trygghet, glädje, lycka.

Ibland får jag skäll för att jag är så öppen på min blogg. Men mestadels får jag uppmuntran och tack. För att jag inte visar en fasad, något tillrättalagt, utåt.

Ändå vet ju vem som helst att jag inte kan berätta precis allt här, hur gärna jag än ville. Väldigt mycket skrivs i täckta ordalag.
Och det får mig att undra om jag trots allt upprätthåller en fasad. Eller om det mer handlar om att skydda andra människor – inte blotta deras liv, inte få fasader att rämna där.

Att skriva om positiva och glättiga saker är lätt. Att skriva om det tunga och ledsamma är svårare.
Det är en balansgång det här med att vara öppen.

En ny, bättre dag?

~ Carita Liljendahl ~ 26 kommentarer

Uppmuntran från en vän, ett paket Royal, salt choklad <3
Uppmuntran från en vän, ett paket Royal, salt choklad ❤

Har vaknat upp till en ny dag.
I går lästes min blogg 1361 gånger så visst kan man säga att livsöden intresserar folk. Alla kommenterar inte, så jag vet inte alls vad de anser. Det är risken jag får ta då jag nu öppnat mig om min sorg.
Å andra sidan fick jag massor av kommentarer och peppande tillrop på Facebook där jag länkar mina inlägg. Många kontaktade mig också privat där.

Vad jag fort lärde mig är att jag inte är ensam om min upplevelse. Människor jag aldrig hade kunnat tro att har varit i samma situation, lågt nere i ett träsk där självömkan och känslor av total tomhet och meningslöshet råder, hör av sig.

Frukostlektyr, midsommarläsning.
Frukostlektyr, midsommarläsning.

Försöker göra det bästa av den här dagen, vara snäll mot alla jag möter, mot dem som är snälla mot mig.
Annars tror jag att den överdrivet hänsynsfulla, tysta och snälla Carita ska ta en liten paus nu. Hon ska säga rakt ut vad hon tycker, också om obekväma saker, men helst på ett respektfullt sätt.

I dag ska jag
– äta frukost och njuta av prasslet från papperstidningarna
– göra några ärenden på stan
– åka till kiosken och jobba där så att maken får några lediga timmar (ja, vi har den tillsammans och jag hoppas jag för alltid kan vara hans bästa vän)