Mönster, Mumin och massa annat

Temat hos Nacka-Åke är MÖNSTER i dag då vi hoppar på hans tåg.

Hade inga bilder på lager men den här metallstjärnan hänger på min kakelugn, där den inte blir jättevarm. Och här ser vi ju mönster i olika former, dels av stjärnan, dels av skuggor och kaklens fogar.

I dag, den sista januari, har jag lärt mig känna en ny person, från ett annat land. Återkommer till det senare då intervjun gått ut. Så ”nyårslöftet”, målet om att få ett rikare socialt liv, tycks avancera bra 🙂

På vår tevekanal Yle Fem Teema och på Arenan pågår sedan igår Muminmaratonläsning och en av dem som inledde läsningen, både på svenska och på finska, var vår president Alexander Stubb.

Stubb är en person jag verkligen är stolt över. Han kan många språk, han har vuxit in i sin roll, han bjuder på sig själv och syns i många sammanhang, inte enbart i politiska. En president måste inte enligt min åsikt vara en allvarlig landsfader. Förstås ska han vara det då läget så kräver. Men han ska ha förmåga att leva i samtiden.

Och så dags för lite marknadsföring av Nya Östis igen. Lösnummer kan köpas via Lehtiluukku.

Det är nu, ett år och fyra månader efter att jag slutade som chefredaktör, som jag äntligen känner att jag kan säga och skriva vad jag tänker och tycker.

I mina dagböcker har jag kunnat skriva mina innersta tankar och funderingar, mina sanningar. Men är du chef, eller har du en position, något slags offentlig roll eller vad det än må kallas – då är du ofta tvungen att väga dina ord så att de inte sårar än den ena, än den andra. Det finns ju tusen möjligheter eller risker till missförstånd och feltolkningar…

Det kändes tungt många gånger. Att inte ens på sin blogg kunna lufta alla åsikter. Än mindre skriva dem på sociala medier.

Jag är fortfarande försiktig även där, men på något sätt känner jag hur jag dag för dag kan lösgöra mig ur en tvångströja som jag aldrig ville dra på mig, men som blev min i vissa sammanhang ändå.

I slutet av kolumnen skriver jag så här:

Något annat som irriterar mig allt oftare är att det ska skrikas så mycket i alla tv-program. Inte ens mitt favoritprogram Bingolotto på Sveriges tv är längre fritt från skrik. Och allt det där blinkande, som om livet var ett fyrverkeri.

I en värld som är som den är, där den enskilda människan inte kan göra mycket för att stoppa galna ledare i andra länder, väljer jag vad jag tar till mig och vad jag låter bli att konsumera. Kan själv, väljer själv.

Ett försök att beskriva mig själv

Carita Lindblom, student 1982.
Carita Liljendahl, 60 år, maj 2022.

Vem är jag? Det är en fråga som jag, och kanske många andra också för den delen, ibland ställer sig själv. Vem är jag? Vad står jag för? Hur ser andra på mig? Vem tror de att jag är, och är det viktigt att andra vet vem jag är på riktigt?

Under rubriken About här på bloggen finns en kort beskrivning om mig själv. Men hur ska jag gå till väga då jag vill berätta mer?

Jag har alltid strävat till att vara öppen och ärlig kring allt. Det har förstås straffat sig ibland, och jag har tänkt ”det där borde jag inte ha sagt” eller ”nu blev jag åter missförstådd”. Men då allt kommer omkring tror jag att det lönar sig att vara ärlig i alla fall, och att även tala och skriva om svåra saker.

Hur många gånger har jag inte funnit tröst i att höra att jag inte är ensam om olika problem. Då jag har öppnat mig har det visat sig att andra lättade har sagt: ”Nä men oj, så där känner även jag”.

Carita längst till höger, kanske fem år gammal? Väninnan Anne till vänster, syster Veronica och grannen Elise som blivit student.

Ja, så vem är jag? Med åren ändras vi ju alla, så att beskriva mig sådan som jag varit tidigare finns det inte utrymme för här.

Nyligen hade vi Pride-evenemang i Lovisa. Jag har understött det ekonomiskt och jag har tryckt gilla-reaktioner på många bilder som delats före och efter det. Jag respekterar och accepterar sexuella minoriteter, men jag hänger inte alltid med i alla de nya bokstavskombinationer som finns. Det finns också en ny flagga som symboliserar intersexualitet, har jag lärt mig.

Själv är jag hetero. Kanske någon tror annat om mig då de oftast ser mig umgås med kvinnor. Bland kvinnorna som är mina vänner finns några lesbiska och intersexuella, men själv är jag varken det ena eller det andra. Jag har också bögar i min bekantskapskrets.

Då jag har varit ensam i nio år kan jag också tänka mig att det finns personer som tänker ”tillhör hon kanske en sexuell minoritet ändå?” Men det gör jag inte.

Vid en sommarstuga 2015.

Jag vill beskriva mig själv som en generös, hjälpsam och för det mesta glad person. Jag tycker om att läsa och skriva. Jag reser gärna, men det finns inte alltid tid och pengar för det nöjet. Äter helst ute på restaurang, är ingen kock själv och det har visat sig att samhället, och speciellt att det som säljs i mataffärer, inte är anpassat för singelhushåll. Då blir det att slänga en hel del mat, och det tycker jag inte om att göra.

Jag jobbar mycket och det är väl en orsak till att jag fortfarande är ensam. Längtan efter livets pusselbit finns djupt inom mig. Jag slutar aldrig hoppas, och det är kanske också därför jag skriver personliga inlägg om mig själv ibland.

Med åren blir människan bekväm och jag vet precis vad jag behöver och framför allt vad jag inte behöver.
Pusselbiten i mitt liv ska vara en stark person som vågar stå upp för sig själv och för andra.

Fokus ligger inte längre på sex i den här åldern, i alla fall inte för mig 🙂 Därför hittar jag inga pusselbitar via dejtingsajter. Sex kan komma med i bilden senare, sedan då pusselbiten och jag gjort tusentals andra roliga saker tillsammans. Efter att vi har talat, och gärna även skrivit till varandra, om allt mellan himmel och jord, då vi har öppnat oss och blottat vårt innersta i djupa samtal – då kanske det bara säger klick och så är även sex naturligt.

Ibland tänker jag att det bästa vore att flytta bort från Lovisa. Kanske till Sverige, för där har jag alltid trivts. Inte till Stockholm eller någon annan stor stad, det är för stökigt. Men å andra sidan, att i denna ålder börja på ny kula, ensam på en ny ort, känns övermäktigt – både fysiskt och mentalt.

Nä, kanske mitt älskade Lovisa har något att ge mig ändå, någon dag i framtiden ❤