vänner

Kärt återseende

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

Både då det gäller vännen Marina och robotgräsklipparen Robbe 🙂

Det är nästan ett år sedan vi träffades senast med Marina, ute i trädgården, sommaren 2020. Och Robbe? Undrar om jag inte skrev en artikel om honom sommaren 2019?

Då solen inte låg bakom ett tunt molntäcke var det väldigt varmt, men… vi klagade inte! Det går att hitta skugga på en stor tomt.

Med goda vänner gör det inget fastän man inte träffats fysiskt på tio månader. Man hittar den röda tråden till samtal i alla fall. Vissa saker får man uppdatera lite mer ingående än andra, men i det stora hela kan man återuppta snacket där det slutade senast. För visst har vi haft kontakt via Messenger och andra kanaler.

Ritualer kring hur man beter sig för att undvika smittrisk ledde till en hel del skratt. Först hade jag tänkt fota Marina på femtio meters avstånd och skriva i bildtexten ”det där rödvitrandiga som ni ser vid uthusets knut, det är Marina” 😀 ”Vi håller avstånd!” Men sedan blev det den här bilden i alla fall. Och avstånd höll vi också utomhus, två meter minst och vi var inte fler än två personer på plats.

Ljudmässigt kan det har verkat som om vi var minst fyra eller fem ibland, dock 😀

Innan vi hade öppnat skumpaflaskorna och huggit in på kex och ost såg det ut så här.
Och Robbe, han jobbade oförtrutet på. Ibland törnade han mot våra stolar eller mot bordet. Smått förnärmad kanske han blev. ”Här sitter ni och rör inte på arslet, hur ska jag kunna jobba då?” Men sedan surrade han tämligen tyst vidare. ”Hrmpf”, sa han.

Då jag undrade varför han surrade runt ganska planlöst tyckte jag mig höra honom svara ”du ska vara tyst och glad för att det är jag som klipper gräset, annars får du klippa själv!”

Alla dessa datum man minns

~ Carita Liljendahl ~ 19 kommentarer
Såsom av bilden synes. Sköna maj välkommen! 😀
Det var inte direkt varmt på terrassen vid Skeppsbron i dag. Men vi hade klätt oss varmt och med de här filtarna som extra värmare klarade vi oss bra en dryg timme utomhus.

Datum! Första maj! Vad göra då man har siffer- och datumminne? 😀
Jag sörjer ju inte mer. Men första maj är ändå alltid datumet jag förknippar med dagen då det gick upp för mig att min make, som jag hade varit gift med sexton år, hade en annan kvinna.

Nu har mitt liv gått vidare. Så otroligt mycket har hänt sedan dess. Jag har fått nya vänner, upplevt saker och förverkligat olika drömmar – sådant som kanske inte hade förverkligats om jag inte tvingats in i ett nytt liv som singel.

Men ja… alla dessa datum! Det finns dödsdagar man aldrig glömmer. Likaledes födelsedagar. Datum då man förlovat sig, gift sig, och datum då skilsmässan var ett faktum. Jag har inga barn, men många minns då deras barn föddes, då de började skolan, då de tog studenten, körkortet, då barnen fick barn… och så vidare.

Coronadatumet för mig är den 12 mars 2020. Bara nåt sådant, skulle ju kunna glömmas.

Men nej. Jag har sifferminne, datumminne.

Och väninnan som jag delade den här dagen med har också datum i sitt minne. Under en viss tid känns de här datumen svåra att genomleva. Då som alla minnen är färska, till exempel under det första sorgeåret.
Sedan går livet långsamt vidare.

Vi ser och känner var vi har våra vänner. Vi klarar mer än vi tror att vi ska klara.

Jag tror att jag kommer att leva ensam resten av mitt liv. Det är inte så att att jag VILL göra det.
Men dessvärre har jag slutat hoppas och tro på det där med att ”han dyker upp då du minst anar det”.
Kanske för att jag vet vad jag vill ha i mitt liv. Och då jag lever på en liten ort, i en stad som jag älskar, och då jag är en offentlig person… så… ja, ni förstår. Det är inte många män som klarar av att vara en del av det.

Däremot har jag vänner som vill vara en del av mitt liv.
Nuförtiden är de vännerna också få och utvalda. Det är lite trist att tvingas medge att jag i många fall varit väldigt blåögd och trott gott om alla.

Troligen får jag även i framtiden ta emot käftsmällar, bli besviken på människor jag litat på. Men kanske det ändå är värt allt. Att man lär sig nånting, fram till den dag då man ska lämna jordelivet.

Munkar och mousserat hos en vän – tack ❤

Vi är många som duger som vi är – och vi får ryta ifrån

~ Carita Liljendahl ~ 23 kommentarer

Den här hälsningen på namnsdagen fick jag av grannen Ritva. Hon är bra på att skicka små kort med texter och överraskningar av olika slag. Sådana vänner gör mig glad ❤

Jag försöker alltid vara mig själv. Med allt vad det innebär av goda sidor men även av mänskliga brister. Och de senaste dagarna har jag funderat mycket på sådant som har med brister att göra.

Hur mycket ska en människa tåla, till exempel då det gäller kritik hon inte anser vara helt berättigad?

Jag tycker att människor alltid duger då de gör så gott de kan.
Och det är just det vi gör, alla vi som varje vecka jobbar för att Nya Östis ska komma ut.

Därför känns det inte kollegialt sett bra då några enstaka personer kritiserar tidningens innehåll och tycker att det vi gör inte är bra nog. Kritikerna är ofta de som hörs och syns. De som tycker annorlunda håller vanligtvis låg profil för att inte själva bli utsatta för kritik.

Som chefredaktör har jag ibland känt mig som David i striden mot Goliat. Drygt tre månader efter att jag tillträdde i augusti 2019 råkade vi ut för en poststrejk som höll på att stressa sönder oss helt. Sedan fick vi ett år av en pandemi och när den är över vet vi inte.

Majoriteten applåderar och tackar för att de får sin tidning varje vecka. De vet hur mycket jobb som ligger bakom vartenda nummer. Och det är dem jag borde tänka på, eftersom de är så många fler än kritikerna.

Jag kan ändå inte låta bli att undra hur personer som själva inte jobbat en enda dag på en lokaltidnings redaktion så tvärsäkert kan uttala sig om hur en lokaltidning ska produceras. Utan anställda.

Dessa små pikar som från och till riktas mot mig och mina medarbetare får mig att tänka att jag har rätt att reagera och säga ifrån. Jag får se ut som ett åskmoln och jag får låta som Greta Thunberg då hon vände sig till världens stora ledare.

Jag får spänna blicken i kritikerna och fråga: ”How dare you?”

Om jag inte har jobbat en enda dag som kirurg skulle det inte falla mig in att säga ”lägg dig där på britsen bara så opererar jag dig, du kan vara helt lugn”.

Lite varmare i dag

~ Carita Liljendahl ~ 17 kommentarer

Det är skönt med bara minus sju grader i dag då temperaturen ganska länge legat kring minus femton och kring minus tjugo om nätterna.

I går var träden så vackra då de gnistrade i solskenet. Särskilt björkar är extra vackra nu, men visst har även alla andra träd som är beklädda med snö och iskristaller mycket fina.

Hade en kvällssits med två vänner i går. Pizza och vin och citronkaka smakade gott och plötsligt hade fem timmar bara flugit iväg.

Ledig dag från jobbet i dag. Plötsligt fick jag inspiration att städa i köket, och vips hade jag en soppåse full med sånt som ska slängas från skåpen 🙂

Underbara sommarkvällar!

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer

Spontana träffar blir ofta väldigt lyckade. Såsom ikväll då Marina (till höger) messade och frågade om jag vill komma över på ett par glas mousserat i hennes trädgård. Till min stora glädje var dottern Anne också där. På grund av corona har vi inte setts på många månader.

Ja, så det var ju liksom lite det här som det handlade om.
Sol, skumpa, choklad! Innan efterrätten hade vi redan mumsat en hel del annat salt och gott ❤

Mannen i sällskapet, Robbe, vilade den här kvällen. Det har varit så pass länge varmt och torrt. Pilar han på varje dag blir gräsmattan ful och brun.

Ville stanna upp och ta en bild av cykelvägen då jag rullade hemåt. Plus tjugo grader. När sommaren är som bäst.

Tack Marina, Anne och Aaro för en fin kväll ❤

Den traditionella sommarblomman

~ Carita Liljendahl ~ 20 kommentarer

… som jag brukar ha med mig då jag första gången blir bjuden till ett sommarställe, där jag har haft glädjen att få vistas då och då under mer än tjugo års tid, blev i år en prinsesspelargon.

Det var vansinnigt hett på torget då jag handlade där vi tolvtiden. Temperaturen har varit över +30 i skuggan också i dag. Stundvis har det ändå blåst en aning, skönt med den svalkan.

Gott med ostbricka och alltid lika trevligt att träffa vänner som man har många minnen att ventilera mer. Gamla tidens Lovisa är ett populärt samtalsämne.

Missade festen hos grannen

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer

En av mina grannar i huset arrangerar årligen inför Alla Hjärtans Dag en fest. Hon bjuder på lunch och efterrätt, olika goda drycker och dessutom brukar hon knåpa ihop fina små överraskningspresenter åt alla som kommer.

Ett litet anteckningsblock fick jag som valde nummer tio.

På grund av resan till Stockholm missar jag årets fest. Men igår överräckte jag ett kort och en flaska rödvin till värdinnan, bad henne bjuda gästerna på det och hälsa till alla från mig.
Då fick jag också en liten gåva ❤
Huset jag bor i ett av de bästa jag nånsin bott i. Många trevliga grannar, inget gnäll och skäll.

Jag ska se om det går att skriva blogginlägg från båten. Beror på hur uppkopplingen funkar i hytten.

Inte lätt att be om hjälp

~ Carita Liljendahl ~ 31 kommentarer

Bästa avslutningen på dagen. Delade en pizza med väninnan AB på Locale.

Det är inte lätt att be om hjälp. Att medge svagheter, och att man är beroende av andra. Men precis så har det varit för mig de senaste veckorna under de dagar då jag inte klarat av att gå längre än 100–200 meter. Och att även inse att tiden för den sträckan kan kräva minst tjugo minuter.

Så i dag beslöt jag mig för att be om hjälp. Jag kunde inte rulla ner för backen med cykel till frissan fastän vägen dit bara är cirka 700 meter. Det hade snöat under natten och vägen kändes inte trygg.

Vännen Marina agerade taxi till frissan. Och inte nog med det. Hon hade två nybakade bullar, som ännu var varma i sitt paket, som uppmuntran till mig ❤

På förmiddagen hade vi ett bra styrelsemöte med Nya Östis. Att efter det få sitta två och en halv timme hos frissan var också guld värt. Där kan man ju verkligen prata av sig, och sedan känna sig fin då man går ut.

Min syster agerade kusk från frissan hem och som kronan på verket fick jag tillbringa ett par timmar med god mat på lokala Locale tillsammans med ytterligare en väninna.

Undersökningarna som har med det onda i benet / ljumsken att göra fortsätter. Men jag klarar mig. Jag kan ju sitta och ligga, jag kan sova bra. Det finns många som har det mycket värre – har jag sagt förr.

Sol, blå himmel och vänner

~ Carita Liljendahl ~ 29 kommentarer

… det är vardagens små underverk som gör mig glad i dag. Och att jag inte har ihållande värk. ”Bara” svårt att gå. Väntar nu på torsdag för att få höra vad osteopaten säger och om han eventuellt kan bota mig, eller åtminstone veta var felet sitter och vilken annan specialist jag i så fall behöver.

Utsikten från balkongen. Här sitter jag nog inte ännu på ett tag, det är för kallt och solen når inte hit förrän i april. Men blå himmel gör mig verkligen glad!

Vi har haft en isande kall vind i dag, men det att solen visar sig, att himlen är blå och att dagarna ljusnar minut för minut gör mig glad.

Glad också för att en väninna hörde av sig och frågade om jag behöver något från affären. Hon kom och hämtade mig med bilen och jag kunde handla lite mer på en gång så att jag klarar mig ungefär en vecka framåt. Hon hade också bakat en pirog med fyllning av köttfärs och hackat ägg, och jag fick två bitar av den.

Tror däremot inte att jag klarar av att gå på Tors match i dag 😦 Skulle så gärna stödja laget som verkligen behöver det. Vi ligger sist i tabellen…
Men blotta tanken på att hasa mig från p-platsen dit jag skulle få skjuts, och sedan långsamt på något sätt ta mig upp och ner för trappor i hallen, gör mig tveksam. Jag tror att jag hejar hemifrån.

Tillbaka i fredagsrutinerna

~ Carita Liljendahl ~ 11 kommentarer

… som är så viktiga. Att träffa vänner över en god bit mat. Viktigt för mig som jobbar mycket hemifrån och som inte alltid äter så förnuftigt då jag är ensam.

Glömde fotografera maten, så det blev bild bara av drinkarna och vattnet 😀 Gemytlig stämning, bra service, god mat och på Locale.

Och eftersom vi inte har setts på några veckor fick jag en försenad julklapp. Gudomligt gott ❤
Mera choklad till folket!