I går hade vi kräftkalas med Pia, Robin och Minna.
Jag som inte äter kräftor fick en jättefin räkmacka med majonnäs, sallad och kokta ägg.
Själva innehållet tycker jag också om, egentligen. Men jag tycker inte om allt besvär man ska ha innan man kan få ut nåt att äta från djuret. Det är ett sådant otroligt pillande och kladdigt ävenså. Men det lär ska vara just det som är själva grejen 🙄😆
Otroligt vacker natur har vi alldeles i vår närhet, vi som bor i Lovisa. Lovisaviken och skärgården, där det finns hur många små vikar och holmar som helst, är bland det finaste jag vet. Äger inte själv någon sommarstuga, men har lyckligtvis vänner som ibland bjuder in mig som gäst.
Tills den försvann bakom trädtopparna.
Firade ändå midsommarkväll på tumanhand under bar himmel på gården med en av grannarna, Ann-Louise. Vi drack vin och pratade tills solen nästan gick ner. Eller i alla fall försvann den vid halvelvatiden bakom ett av husen 🙂 En otroligt skön kväll och inga myggor.
Jag skulle gärna göra helt andra saker, men då och då måste jag följa med diskussionen där och svara på frågor. Eller rätta till missförstånd och uppgifter/antaganden som inte är sanna.
Önskar er alla en glad och lagom varm midsommardag ❤
Både då det gäller vännen Marina och robotgräsklipparen Robbe 🙂
Det är nästan ett år sedan vi träffades senast med Marina, ute i trädgården, sommaren 2020. Och Robbe? Undrar om jag inte skrev en artikel om honom sommaren 2019?
Med goda vänner gör det inget fastän man inte träffats fysiskt på tio månader. Man hittar den röda tråden till samtal i alla fall. Vissa saker får man uppdatera lite mer ingående än andra, men i det stora hela kan man återuppta snacket där det slutade senast. För visst har vi haft kontakt via Messenger och andra kanaler.
Ritualer kring hur man beter sig för att undvika smittrisk ledde till en hel del skratt. Först hade jag tänkt fota Marina på femtio meters avstånd och skriva i bildtexten ”det där rödvitrandiga som ni ser vid uthusets knut, det är Marina” 😀 ”Vi håller avstånd!” Men sedan blev det den här bilden i alla fall. Och avstånd höll vi också utomhus, två meter minst och vi var inte fler än två personer på plats.
Ljudmässigt kan det har verkat som om vi var minst fyra eller fem ibland, dock 😀
Då jag undrade varför han surrade runt ganska planlöst tyckte jag mig höra honom svara ”du ska vara tyst och glad för att det är jag som klipper gräset, annars får du klippa själv!”
Datum! Första maj! Vad göra då man har siffer- och datumminne? 😀
Jag sörjer ju inte mer. Men första maj är ändå alltid datumet jag förknippar med dagen då det gick upp för mig att min make, som jag hade varit gift med sexton år, hade en annan kvinna.
Nu har mitt liv gått vidare. Så otroligt mycket har hänt sedan dess. Jag har fått nya vänner, upplevt saker och förverkligat olika drömmar – sådant som kanske inte hade förverkligats om jag inte tvingats in i ett nytt liv som singel.
Men ja… alla dessa datum! Det finns dödsdagar man aldrig glömmer. Likaledes födelsedagar. Datum då man förlovat sig, gift sig, och datum då skilsmässan var ett faktum. Jag har inga barn, men många minns då deras barn föddes, då de började skolan, då de tog studenten, körkortet, då barnen fick barn… och så vidare.
Coronadatumet för mig är den 12 mars 2020. Bara nåt sådant, skulle ju kunna glömmas.
Men nej. Jag har sifferminne, datumminne.
Och väninnan som jag delade den här dagen med har också datum i sitt minne. Under en viss tid känns de här datumen svåra att genomleva. Då som alla minnen är färska, till exempel under det första sorgeåret.
Sedan går livet långsamt vidare.
Vi ser och känner var vi har våra vänner. Vi klarar mer än vi tror att vi ska klara.
Jag tror att jag kommer att leva ensam resten av mitt liv. Det är inte så att att jag VILL göra det.
Men dessvärre har jag slutat hoppas och tro på det där med att ”han dyker upp då du minst anar det”.
Kanske för att jag vet vad jag vill ha i mitt liv. Och då jag lever på en liten ort, i en stad som jag älskar, och då jag är en offentlig person… så… ja, ni förstår. Det är inte många män som klarar av att vara en del av det.
Däremot har jag vänner som vill vara en del av mitt liv.
Nuförtiden är de vännerna också få och utvalda. Det är lite trist att tvingas medge att jag i många fall varit väldigt blåögd och trott gott om alla.
Troligen får jag även i framtiden ta emot käftsmällar, bli besviken på människor jag litat på. Men kanske det ändå är värt allt. Att man lär sig nånting, fram till den dag då man ska lämna jordelivet.
Den här hälsningen på namnsdagen fick jag av grannen Ritva. Hon är bra på att skicka små kort med texter och överraskningar av olika slag. Sådana vänner gör mig glad ❤
Jag försöker alltid vara mig själv. Med allt vad det innebär av goda sidor men även av mänskliga brister. Och de senaste dagarna har jag funderat mycket på sådant som har med brister att göra.
Hur mycket ska en människa tåla, till exempel då det gäller kritik hon inte anser vara helt berättigad?
Jag tycker att människor alltid duger då de gör så gott de kan.
Och det är just det vi gör, alla vi som varje vecka jobbar för att Nya Östis ska komma ut.
Därför känns det inte kollegialt sett bra då några enstaka personer kritiserar tidningens innehåll och tycker att det vi gör inte är bra nog. Kritikerna är ofta de som hörs och syns. De som tycker annorlunda håller vanligtvis låg profil för att inte själva bli utsatta för kritik.
Som chefredaktör har jag ibland känt mig som David i striden mot Goliat. Drygt tre månader efter att jag tillträdde i augusti 2019 råkade vi ut för en poststrejk som höll på att stressa sönder oss helt. Sedan fick vi ett år av en pandemi och när den är över vet vi inte.
Majoriteten applåderar och tackar för att de får sin tidning varje vecka. De vet hur mycket jobb som ligger bakom vartenda nummer. Och det är dem jag borde tänka på, eftersom de är så många fler än kritikerna.
Jag kan ändå inte låta bli att undra hur personer som själva inte jobbat en enda dag på en lokaltidnings redaktion så tvärsäkert kan uttala sig om hur en lokaltidning ska produceras. Utan anställda.
Dessa små pikar som från och till riktas mot mig och mina medarbetare får mig att tänka att jag har rätt att reagera och säga ifrån. Jag får se ut som ett åskmoln och jag får låta som Greta Thunberg då hon vände sig till världens stora ledare.
Jag får spänna blicken i kritikerna och fråga: ”How dare you?”
Om jag inte har jobbat en enda dag som kirurg skulle det inte falla mig in att säga ”lägg dig där på britsen bara så opererar jag dig, du kan vara helt lugn”.
Det är skönt med bara minus sju grader i dag då temperaturen ganska länge legat kring minus femton och kring minus tjugo om nätterna.
I går var träden så vackra då de gnistrade i solskenet. Särskilt björkar är extra vackra nu, men visst har även alla andra träd som är beklädda med snö och iskristaller mycket fina.
Hade en kvällssits med två vänner i går. Pizza och vin och citronkaka smakade gott och plötsligt hade fem timmar bara flugit iväg.
Ledig dag från jobbet i dag. Plötsligt fick jag inspiration att städa i köket, och vips hade jag en soppåse full med sånt som ska slängas från skåpen 🙂
Spontana träffar blir ofta väldigt lyckade. Såsom ikväll då Marina (till höger) messade och frågade om jag vill komma över på ett par glas mousserat i hennes trädgård. Till min stora glädje var dottern Anne också där. På grund av corona har vi inte setts på många månader.
Ja, så det var ju liksom lite det här som det handlade om.
Sol, skumpa, choklad! Innan efterrätten hade vi redan mumsat en hel del annat salt och gott ❤
Mannen i sällskapet, Robbe, vilade den här kvällen. Det har varit så pass länge varmt och torrt. Pilar han på varje dag blir gräsmattan ful och brun.
Ville stanna upp och ta en bild av cykelvägen då jag rullade hemåt. Plus tjugo grader. När sommaren är som bäst.
Tack Marina, Anne och Aaro för en fin kväll ❤
… som jag brukar ha med mig då jag första gången blir bjuden till ett sommarställe, där jag har haft glädjen att få vistas då och då under mer än tjugo års tid, blev i år en prinsesspelargon.
Det var vansinnigt hett på torget då jag handlade där vi tolvtiden. Temperaturen har varit över +30 i skuggan också i dag. Stundvis har det ändå blåst en aning, skönt med den svalkan.
Gott med ostbricka och alltid lika trevligt att träffa vänner som man har många minnen att ventilera mer. Gamla tidens Lovisa är ett populärt samtalsämne.
En av mina grannar i huset arrangerar årligen inför Alla Hjärtans Dag en fest. Hon bjuder på lunch och efterrätt, olika goda drycker och dessutom brukar hon knåpa ihop fina små överraskningspresenter åt alla som kommer.
På grund av resan till Stockholm missar jag årets fest. Men igår överräckte jag ett kort och en flaska rödvin till värdinnan, bad henne bjuda gästerna på det och hälsa till alla från mig.
Då fick jag också en liten gåva ❤
Huset jag bor i ett av de bästa jag nånsin bott i. Många trevliga grannar, inget gnäll och skäll.
Jag ska se om det går att skriva blogginlägg från båten. Beror på hur uppkopplingen funkar i hytten.
