Med denna enkla tulipan vill jag önska alla en riktigt skön alla hjärtans dag.
Känner mig själv lika suddig som bilden i dag… skulle igår bara sitta en stund på Happy Hour på hotell Degerby men den stunden blev nästan åtta timmar lång… Men alla hjärtans dag började i alla fall i trevliga vänners lag!
Den här dagen går i vilans tecken och alltid finns det sådant som ska göras i hemmet. I morgon vill jag vara utvilad. Ser fram emot att träffa M ❤
Martina och jag har känt varandra sedan vi gick i skolan och vi blev studenter nästan samtidigt. Sedan förde livet oss på olika vägar som inte korsades så ofta. Men kontakten har aldrig brutits helt.
Och med liknande erfarenheter i bagaget har vi massor att prata om. Martina hittade tillbaka till sin man vilket jag är oerhört glad för. Och hon har hjälpt mig massor, via yrkets vägnar men också som en nära vän.
Så jag tackar verkligen Gud för alla de vänner jag har, både här som jag bor men också alla jag lärt mig känna via bloggen.
Martina hade med sig allt möjligt smått och gott, bland annat den här blomman. Det var så märkligt, för tidigare på dagen hade jag tänkt att jag borde köpa en liten blomma i gult som skulle pigga upp köksfönstret.
Märkligt var det också att den skiva med musik som jag lät spela först då vi högg in på ostbrickan och vinet var en skiva som Martina hade lyssna på mycket då hennes liv var som tyngst. Låtar hon grät till då, men som nu kändes fina att lyssna på.
Tack Martina för allt du gjort och gör för mig ❤
Och tack också alla andra – släkt och vänner som vet att jag fortfarande behöver stöd för att komma över det som hände i somras ❤
Jag skriver ingen årskrönika men brukar istället presentera mitt bloggår i siffror.
Året började ganska normalt, snäppet bättre än året innan, och det har varit glädjande att se att antalet visningar av mina sidor och besök på dem långsamt med stadigt ökat. Under januari-maj hade jag mellan 3000 och 4700 besökare månatligen.
Den första maj kom jag på att min man hade träffat en annan kvinna. Under ungefär ett halvt års tid hade han haft ett förhållande med henne bakom min rygg. Insikten överrumplade mig totalt.
Under hela maj månad och en bra bit in i juni skrev jag ganska vanliga inlägg. De som kände mig bra märkte nog ändå att allt inte stod rätt till.
Den 18 juni beslöt jag mig för att på bloggen berätta om det som hänt. Att skriva om mina känslor blev en del av mitt sorgearbete. Det är en process som fortfarande pågår fastän det i dag är åtta månader sedan jag kom på vad min på den tiden mest älskade person hade gjort mot mig.
Jag skrev inlägget Skilsmässobloggen?, som fram till i dag haft 1263 läsare.
Och det var då det började hända.
Under tre månaders tid noterades min blogg för 75 000 visningar. Som mest hade jag närmare tvåtusen läsare på en dag.
Och för att göra en lång sifferhistoria kort hade jag över hundratusen fler sidvisningar 2014 än 2013. Siffrorna steg från 35 692 till 138 609.
Jag hade tänkt filosofera lite kring vad det kan bero på att bloggar om olika livsöden intresserar läsare, men då blir det här inlägget för långt.
I stället tackar jag alla som på riktigt engagerat sig i mitt liv, som kommenterar och som på olika sätt stöttar mig så jag kan stappla vidare på livets stig.
Nu hoppas jag att mitt 2015 blir bättre än fjolåret, även om det kan innebära att jag tappar lite läsare 🙂
HÄR finns min årsrapport från WordPress. Den visar vilka inlägg är mest lästa, vilka vägar läsarna hittat min blogg och vem som kommenterat mest hos mig. Kolla gärna deras bloggar också genom att klicka på bloggarnas namn. Då kommer ni att hitta många fina bilder och läsvärda inlägg!
Stinky tar till schappen med alla sina flaskor. Bättre fly än illa fäkta.
Tänk om det finns några andra törstiga i närheten – hur ska man då få ha sina flaskor i fred?
Den här gåvan påminner mig om att jag har många vänner. Jag känner tacksamhet för det och är glad för att så många fortfarande frågar hur jag mår.
I dag är det sju månader sedan jag fick veta att min man hade träffat en annan kvinna. Och ingenting blev som förr i mitt lilla liv.
Det finns alltså datum jag säkert inte glömmer på länge. Första maj är ett av dem.
Men samtidigt försöker jag varje dag tänka att livet går vidare och att det finns nya datum som jag kommer att minnas av andra orsaker. Den 16 november kan vara ett av dem 🙂
Här ska det dock skyndas långsamt. Jag försöker leva i nuet.
I lördags träffade jag en man som hade mist sin hustru för en månad sedan. Jag gav honom en kram, vi konstaterade att sorgen kräver sin tid och att vi måste genom alla stadier av den.
Att också han kom ihåg min förlust och tyckte vi hade något gemensamt kändes ända in i hjärteroten. Att så många minns tiden då jag och ex-maken var ett par, att de lever med i sorgeprocessen skilsmässan innebär för mig – det betyder ju att vi hade något värdefullt tillsammans.
Något som berörde massor av människor, inte bara våra närmaste vänner utan alla som vi kände ❤
Allt har sin tid.
Och inget blir nödvändigtvis som man tänkt sig.
När jag fick höra att min sorg efter skilsmässan kräver minst ett år sjönk jag ihop som en pangad ballong…
Det var i början av maj… och jag såg framför mig hur jag skulle vara tillintetgjord och förkrossad och svullen i ansiktet av gråt hela det här året.
Vi har pratat mycket om det här med terapeuten.
Och vi kom fram till att det kan vara bra att man inom terapin är noga med att understryka att sorgen behöver den här tiden. Men att man också säger att sorgen ändrar skepnad.
Jag känner fortfarande, då och då, fysisk smärta i bröstet då jag slås av insikten av det som hänt. Bedragen. Övergiven. Dumpad.
Men med dagarna och månaderna har mitt liv fått ett nytt innehåll.
Jag ser att jag klarar mig själv. Jag känner att jag lever.
Och jag är mån om att göra bara det som känns bra för mig själv.
Samt att värna om alla de vänner som fanns och finns där för mig. De som tycker om mig sådan som jag är.
I dag lyssnar jag på musik av Niklas Strömstedt via Youtube. Orden går rakt in i mitt hjärta.
Ibland gör det ont, ibland känner jag ”så här är det – jag överlever”.
När jag nu städar hyllor i mitt nya boende, hyllor som fylldes av sådant jag inte hann sortera, känner jag både vemod och lycka. Vemod över det jag förlorat men lycka över alla minnen som ändå finns kvar.
Dags att ladda arbetstelefonen och klockan tolv kopplar jag också på den. Telefonen har varit avstängd i två månader då jag haft semester och även lite extra ledig tid för att återhämta mig efter att mitt liv radikalt förändrades i våras.
I dag ska jag göra layouten på tidningen. Det betyder att jag bygger upp sidorna, placerar ut bilder och texter.
Tror att jag minns allt det tekniska men få se om jag är lite långsammare än i våras. Jobbet ska nog gå bra bara jag kommer i gång.
I går pratade jag mycket med makens faster om hennes och min vänskap.
Vi har känt varandra sjutton år och kommit varandra mycket nära.
Vi har ofta suttit och talat om släktingar som inte längre finns bland oss. Vi talar också mycket om sådant som hände innan vi knöt våra vänskapsband. Fastern har lärt mig känna hennes far fastän han varit död trettio år.
Självklart har vi också pratat mycket om vad skilsmässor innebär i praktiken. Hur många människor som drabbas, för det är ju inte bara en make och en hustru som separerar. Barn, far- och morföräldrar, fastrar, mostrar, kusiner och en massa vänner berörs.
Men den nya människa som kommer in i släkten kan också tillföra något. En skilsmässa behöver inte betyda att man mister en massa, man kan få något nytt i stället.
”Ingenting blir som förr” sägs ofta då människor skiljer sig, och visst är det så.
Men vi låter tiden utvisa hur alla relationer påverkas, vad som försvinner och vad som kommer i stället.
Fick en stämningsfull kväll i går tillsammans med FasterAster och en väninna. Först satt vi ute på sommarstället och förbättrade världen. Sedan tog vi oss till Skeppsbro-området där Fredsforumet kulminerade med en ljusprocession. Det var ju Hiroshima-dagen.
Redan tidigare på kvällen hade nämnda personer hjälpt mig tömma flyttlådor på nya adressen. På en och en halv timme lyckades vi tömma 21 av 26 lådor! Jag är så tacksam för att jag vänner som ställer upp! Också en ”gubbe” som körde flyttlådorna tillbaka till flyttföretaget – min bil är stor men inte så stor att 21 lådor får plats i den 🙂
Kommer att vara ganska mycket nere på sommarstället innan semestern tar slut. Tar surfplattan med mig så att jag kan uppdatera bloggen.
I dag står bland annat Tove Jansson-utställning på Almska gården på programmet.
Kramar – ha en bra dag ❤
I väntan på gruppen Mouva Musica som spelade kongolesisk rumba på Fredsforumet som arrangeras under helgen.
Träffade en kollega som jobbar på samma bolag som jag men i en annan stad. Fick en varm kram och en givande diskussion om min livssituation. Men självklart pratade vi mycket om våra jobb också 🙂
Rytmiskt medryckande toner bjöd Mouva Musica på och dansgolvet var fullt av människor som gungade eller hoppade i takt till musiken.
De flesta som kommer med cykel till området parkerar dem under pilträden intill paviljongen. Lövverket skimrade vackert i gatlyktans sken men att fånga det på bild med mobiltelefonens kamera var svårt.
I dag fortsätter jag packa och försöker få klart så mycket jag kan. I morgon går första flyttlasset. Det känns både overkligt och spännande men också ganska skönt.
Senare under veckan får jag hjälp av en vän att packa upp en del av lådorna. De kostar ju varje dag så jag ska försöka få dem tömda så fort det går, men allt kan inte placeras ut i bostaden på grund av den pågående renoveringen.
Var ute och åt med två vänner i kväll. Hade planerat ta en bild av Saltbodan utifrån och av Skeppsbromiljön överlag.
Men tror ni jag kom i håg det? Icke sa Nicke.
Pepparbiffen jag åt var delikat som alltid, men den har jag plåtat förr.
Så nu får ni nöja er med en bild av interiören på cafésidan där vi satt och tog en liten knipare efter maten.
Att få prata med goda vänner, om ditt och om datt, om gamla tider på jobbet, om tider som råder, om framtiden – det känns givande.
Plötsligt inser jag att jag under några timmar helt glömt mina vardagliga bekymmer och att jag fortfarande kan skratta.
Livet är inte lätt, det är inte bekymmerslöst, vi kommer inte undan kriserna.
Sista dagen i kiosken blev också fin. Jag kan minnas våra somrar där med glädje. Inga bittra tårar fälldes. Allt har sin tid.
Livet verkar gå vidare, trots allt.
Lovisas grannstad i väst heter Borgå. Dit åkte jag med en väninna i går.
Det var en av sommarens varmaste dagar. Ännu på kvällen vid sjutiden hade vi 31 grader i skuggan. Så vi var inte de enda som sökte svalka i skuggorna. Från busstationen vandrade vi genom Runebergsparken ner mot ån.
Antingen var det semestertiderna eller hettan som höll människorna borta från affärerna fastän det var reaförsäljning.
Eftersom jag sålt, gett bort och slängt uppskattningsvis hundra böcker tycker jag det passar utmärkt med en liten ny i samlingen av Muminsaker.
”Lilla My är argsint och glad på samma gång, hon har blivit sinnebilden för den positiva, nödvändiga ilskan” står det i förordet.
Utflykten avslutades hemma i Lovisa på Saltbodan där det var dans och musik i den varma sommarkvällen. I den här lilla staden kan jag inte undvika att se min man med nya kärleken, för då skulle jag inte själv alls kunna röra mig på platserna där det händer något.
Så jag tar någon god vän med mig och går dit jag vill. Också den här kvällen fick jag kramar av människor som önskade mig styrka och lycka i framtiden och som säger att de följer min blogg.
Senare ska jag visa två fina väggar, en från Konstfabriken och en från en krog.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 