Kände mig frusen och trött i går. Något är det förstås som inte stämmer men vi hoppas det går över. Menar – i lördags lade jag mig klockan nio och sov tolv timmar. I går lade jag mig klockan åtta och sov elva timmar…
Men värre skulle det väl vara om jag inte kunde sova alls?
En bloggvän konstaterade att orden ”skatteverket” och ”deklaration” kan få vem som helst att må illa, så det var kanske det 😀
Souvenirer och gåvor.
På mitt nattduksbord finns tre souvenirer från Grekland och Bulgarien, och två gåvor jag fått av vänner. Ni som gett dem känner igen er och ska veta att de förmedlat stor tröst under svåra tider ❤
Ett sådant här nattduksbordskulle för övrigt vara tufft 🙂 Inte för att jag är rädd om nätterna, men snyggt är det!
Vatten och bröd.
Efter min sedvanligt enkla frukost med vatten, bröd och dagens tidningar väntade disken och snart ska jag sortera ren tvätt.
Min lediga dag fortsätter med besök hos frissan och med ett möte i kväll. Ska också föra cykeln på vårservice.
I går kväll blev jag bjuden till några goda vänner. Det känns fint att ha sådana, lite som om man hade en extra familj. Eftersom jag bor ensam och inte har några barn försöker jag odla vänskapsförhållanden och skapa så många nya kontakter som jag kan.
De som kommer mig riktigt nära, och som känns som den där andra familjen, är ju inte så väldigt många. Men jag har tack och lov ett nätverk av sådana, människor som godkänner mig precis sådan som jag är. Människor som jag vågar prata om vad som helst med.
En hel del sådant blev det i går. Tack den här gången till Marina med familj ❤
Självaste påsktuppen hälsade mig välkommen till bordet.En fräsch kaka med påskgul glasyr. En del av prydnaderna hade ätits upp av gästerna dagen innan 🙂Efter kaffet fanns det plats också för lite ost och kex i magen.
… till att jag inte hunnit blogga så mycket den senaste tiden.
Ett inlägg hinner jag med varje dag, eller rentav två, om det bara handlar om bilder och korta texter.
Men så värst personlig har jag inte hunnit vara.
Det blir mest förhandsinställda inlägg nu.
Tids nog hoppas jag kunna berätta vad som upptagit min tid – utöver jobbet och vänner på hemmaplan.
Tills dess är min nyhet att påskgräset växer så att det knakar (ja, det hörs *knak knak*).
Efter påsk tror jag att åter har tid att läsa mina kära vänners bloggar och kommentera mer aktivt hos er.
I väntan på våren och sommaren, en bukett till era mina kära vänner här!
Slutar aldrig förvåna mig över hur snälla och omtänksamma människor det finns.
I förrgår kom den här gåvan med posten. Ja, alltså det fina svartvita paketet fanns inne i ett postpaket.
Läckert svartvitt paket.
Bloggaren Hyrestantenhade läst det här inläggetdär jag berättade att jag hade köpt en Ernstbricka när jag var i Täby i Sverige.
Då ville hon bara överraska mig med en liten present.
Vi har aldrig träffats på riktigt, och det är det som gör mig så överväldigad. Att jag via min blogg lärt mig känna så många underbara människor.
Servetter och tändstickor ur serien Ernst.
Hon skriver till mig att jag via bloggen har delat med mig av en jättetuff tid och nu gläds hon med mig för allt som ger mig glädjen åter.
Själv har hon haft en hel del att kämpa med i livet.
Kanske det är motgångar som förenar många av oss på bloggen.
Den som haft det svårt någon gång förstår andra i liknande situationer och vet hur mycket en liten gåva, ett snällt ord, empati och push framåt betyder.
Har kvar några bilder från tiden före jul, då jag pyntade bordet med ljus och bollar.
Nu för tiden berömmer jag mig själv för allt det jag fått gjort och för saker jag, kanske mot min förmodan, klarat av. Jag är inte längre lika ängslig som jag var för ett år sedan, eller under de senaste åren som gift.
I dag bannar jag mig inte för saker som lämnats ogjorda, tids nog hinner jag med dem.
I stället för att bocka av allt på min to-do-list träffade jag en vän på fredag kväll och en annan på lördag. Det var ju viktigt det också ❤
Jag varvar småtråkiga vardagsmåsten med roliga saker, sådant som jag tycker om att göra.
Det här kanske är lättare att förverkliga för mig som bor ensam. För det mesta har jag ingen annan att ta hänsyn till.
Så man får se det ”goda i det onda” om man kan säga så. Visst önskar jag att jag ska hitta den där personen som älskar mig sådan som jag är. En människa jag kan dela en del av både vardag och fest med. Men så länge den personen lyser med sin frånvaro går det inte heller någon nöd på mig.
Livet är här och nu och rätt ofta är livet det vi gör det till.
Glöm inte att berömma och skämma bort dig själv – och att vara nöjd med det du presterar och med den du är!
Jag har skrivit ganska många korta och glättiga inlägg den senaste tiden. Glädjen och humorn i dem har kommit från mitt hjärta. Jag vill vara sann och öppen på den här bloggen, så på det sättet har det inte varit någon polerad yta jag visat.
Men visst har jag djupa tankar också. Ännu för ett år sedan gick livet i berg-och-dal bana efter skilsmässan. Den var ju ett oerhört hårt slag för mig och jag undrade hur jag skulle kunna leva vidare utan den person vid min sida som hade betytt allt för mig.
Men med facit i hand känner jag faktiskt lycka och tacksamhet för allt jag mer eller mindre tvingats ta mig genom.
Det låter som värsta klyschan när någon säger ”det som inte dödar gör dig starkare” och då man är mitt uppe i sin sorgeprocess kan man inte se annat än just den. Man kan bara ta en minut eller en dag i taget och det räcker.
Men minuterna blir timmar som blir dagar, veckor och månader. Såren läker sakta men säkert.
Med tiden kommer tryggheten och jag känner att jag klarar vad som helst i dag. Jag har ett mod och en styrka nu som jag inte hade haft om jag inte hade gått GENOM hela processen.
Jag har inte sopat den under mattan, inte försökt ta mig över, under eller förbi den.
Jag känner att jag har skrivit och pratat mig fri från allt som gjorde ont. Och den jag är i dag skulle jag inte vara utan processen. Den krävde tid och ganska många uppoffringar på flera plan. Men den var värd precis allt.
Hade det inte blivit skilsmässa kanske jag hade varit lika lycklig som jag var fram till den första maj 2014. Men nu blev saker och ting inte som jag förväntade mig då. Däremot fick jag något annat i stället. Jag har fått uppleva så mycket nytt och träffat så många härliga människor. Allt det nya hade jag inte fått om jag levt kvar i äktenskapet.
Dessutom ser jag nu varje ny dag som ett litet äventyr. Om jag vill kan jag köra fort och hojta av skräckblandad förtjusning i alla kurvor och backar.
Men jag kan också ta det lugnt, för jag trivs ensam med mig själv. Här hemma får jag vara precis den jag är.
… tillsammans med goda vänner.
Ett par glas vin, eld i öppen spis, nachos.
Det ska man hålla fast vid fastän livet bjuder på allehanda spännande överraskningar.
När jag kom hem från jobbet hittade jag ett vykort på hallmattan. Det hade jag fått av min bloggvän Gerd! Vi har aldrig träffats på riktigt men vi spelar Wordfeud, har kontakt via Facebook och läser varandras bloggar. Man kan således finna riktiga vänner via nätet. Och Gerd är ingalunda den enda. Jag har lärt mig känna många fina människor via nätet, och då inte minst via bloggen.
Kortet ser ut som en stor plansch på bilden. Luciamärket som är ungefär 1 cm x 1 cm får fungera som jämförelsematerial i stället för den klassiska tändsticksasken 🙂
Det fina med ett vykort är att man också får se vännens handstil. Gerds är på något sätt så ungdomlig och fräsch!
Luciamärket köpte jag ute på gården av en ung flicka som cyklade runt i kvällsmörkret och sålde sådana. Hon hade reflexbrickor och hjälm och var väldigt trevlig och artig.
Så min sena eftermiddag lystes upp av de här två vardagliga sakerna 🙂
… värmer hjärtat och får mig att komma ihåg att jag ska fortsätta med den utmaning jag startade i somras. Vi ska skicka fler kort! Inte bara för att sysselsätta posten utan för att glädja våra medmänniskor.
Ett vackert kort med en hur liten hälsning som helst betyder mycket.
Tack Maj-Gret, du har ett stort hjärta!
Att jag sommaren 2014 bestämde mig för att öppet berätta om mina känslor kring skilsmässan ledde till att jag fick många nya vänner och bekanta. Dels var det personer som spontant ville ge mig stöd, dels hörde många av sig som hade upplevt samma sak men som inte vågat, orkat eller av olika orsaker kunnat berätta sin livshistoria.
Alla gillar förstås inte att jag skriver om mina känslor. Somliga önskar att jag ska sluta nämna skilsmässan. Någon kanske tycker att jag ältar gamla saker.
Men skilsmässan kommer ju alltid att vara en del av mitt liv. Jag tänker inte skämmas för att jag råkat i den situationen.
De negativa tankarna kring den upptar ändå allt mindre tid nu jämfört med hur läget var för ett år sedan.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 