vård

Lovisabyggnader, Hambergska hemmet

~ Carita Liljendahl ~ 20 kommentarer

Den här fina byggnaden har under många år varit ett trivsamt boende för äldre personer. Jag känner några som tyckte väldigt mycket om att bo här. de personerna finns dock inte mer i dag.

Lite synd att allt ska vara så tipptopp nuförtiden… minsta lilla sak som kan påpekas som ”skavank” leder till saneringsbehov och det blir för dyrt…
Nu står byggnaden tom… riktigt sorgligt… för såvitt jag vet fanns här inga mögelproblem.

Byggnaden får mig att tänka på mamma och framtida behov för alla som åldras.
Dessutom har jag nu till höger och vänster ute på stan berättat hur det är med mamma, så jag tycker att jag kan berätta även här. Jag vill att de som är intresserade av hur hon mår ska veta vad som hände på riktigt. Ingen ska behöva nöja sig med lösa rykten, för sådana finns det alltid gott om.

Mamma lever. Om någon hört något annat så dementeras det ryktet.
Hon åkte in på sjukhus på grund av högt blodtryck och ”lätt förvirrat tillstånd” den 12 augusti. Magnetröntgen visade att hon hade en godartad växt i huvudet. Hon hade ingen hjärnblödning, vilket misstänktes till en början, men växten hade börjat blöda.

Mamma opererades av en av Finlands främsta neurokirurger den 23 augusti. Efter det var hon några dagar på infektionsavdelningen i Borgå, men i det stora hela har hon återhämtat sig rasande fort.

Alldeles i dagarna ska hon få komma hem, och min syster och jag har fixat allt som behövs kring det.
Jag är trött men också mycket tacksam, och i morgon skriver jag i Nya Östis en kolumn om mina tankar kring vården.

Trött är jag också på att bita ihop, bara orka och hålla tyst.
Tusentals människor kämpar med samma ”problem”, det vill säga att orka med jobb, privatliv och att ta hand om släkt och vänner som blir äldre.

Varför vara tyst om det?

Vårt dagliga bröd

~ Carita Liljendahl ~ 18 kommentarer

… kan vara fullt av hål. Eller luft. Hur vi nu vill se det.

Detta är en bild i serien från min icke glamourösa vardag 🙂
Men en vardag jag är nöjd med ändå.

Ibland är vissa vardagar stressigare än andra. Det har varit full fräs under många dagar nu, så jag måste ta mig egentid fredag, lördag, söndag för att orka.

Skulle finnas mycket att skriva om sjukvården i Finland. Övervägande positivt, men en del frågor och ovisshet och oro uppstår också. Är man inte själv aktiv som anhörig kan man inte räkna med att hela tiden hållas uppdaterad. Sjukskötarna och läkarna gör ett fantastiskt jobb, deras tidtabell är troligen ofta pressad.

Tänker på de sjuka äldre personer som inte har anhöriga med möjlighet att göra sjukhusbesök varje dag 😦

En fin sensommardag

~ Carita Liljendahl ~ 17 kommentarer

Det var bara +10 i morse men eftersom solen varit framme hela dagen blev det behagliga +17 på dagen. En temperatur som jag gillar, alldeles tillräckligt varmt.

På förmiddagen är jag mest kreativ och effektiv, så jag gjorde undan mina skrivjobb då.

Hösten kommer sakta smygande, solen går ner allt tidigare och jag har redan två kvällar haft levande ljus på balkongen i lykta.

En ny krysantemum piggar upp på balkongen.

En del sommarblommor har blommat ut. Min ampel fick också loppor såsom jordgubbsplantan. Min teori är att vissa växter inte klarat sommarhettan, andra på min balkong har överlevt bra.

Det behövs inte mer än en ny blomma, en veckotidning och senare på eftermiddagen ett glas mousserat och en liten bit mat med en väninna för att livet ska kännas bra.
Det är ju en dag i taget nu, och så borde kanske livet vara överlag. Jag njuter av solens strålar mot ansiktet och det faktum att jag just nu kan promenera till affären på mina egna ben.

Väntar på samtal från sjukhuset, men min korta erfarenhet av det här har lärt mig att ingen ringer bara för att säga att mamma checkats in. Jag hoppas i alla fall de ringer och berättar hur operationen, som planerats till i morgon, har gått.

Mycket är sig likt, men mycket är också annorlunda

~ Carita Liljendahl ~ 28 kommentarer

Min semester tog slut i söndags och vardagen med mycket jobb skulle ta vid. Dels blev det så, dels blev allting annorlunda. Jobbet försvann ingenstans, och för att skingra en del tankar samt för att som företagare få lön, har jag skött en del uppgifter precis som tidigare.

Dygnen har ändå fått en annan rytm och min mamma finns högt på prioriteringslistan. Efter en sömnlös natt mellan söndag och måndag har läget stabiliserat sig. Vi har fått tala med läkare och sjukskötare och vi har lärt oss många nya termer och rutiner som har med vård på sjukhus att göra.

Och nog måste jag säga att vårdmaskineriet i Finland är fantastiskt. Alla involverade gör ett otroligt jobb. Vi har blivit mycket vänligt bemötta på vårdenheterna.

Förtvivlan, oro och rädsla – som förstås fanns då vi ännu visste alldeles för lite om vad som hade hänt med mamma – har under ett par dagar förvandlats till hopp och ett lugn om att allt kan gå riktigt bra.

Jag skriver det här eftersom jag tycker det är bäst att vara så öppen som man kan om det som hänt, och att nämna saker vid deras rätta namn.