Jag sitter alltid nära sargen – både då jag är helt privat på matcherna och då jag är på jobb.
Kameran har en sport-funktion som knäpper många bilder på kort tid och då gäller det att följa rörelserna på planen. De är ju alltid snabba. Med min kamera ser jag inte på skeendena via displayen såsom man gör med mobiler och även med vissa andra kameror. Jag tittar genom kamerasiktet för ögat, eller vad det nu må kallas.

Då kan det ibland hända att jag inte alls ser vad som egentligen händer. Först efteråt ser jag att jag har fångat bollen på två bilder. Ibland har jag fått spelare i famnen då de ramlat över sargen. Ett antalt blåmärken och bulor har det blivit längs åren, men inga större skador.

Den här bollen träffade inte mig, möjligtvis väninnan som satt bredvid mig, för över sargen flög den ju.

Och idag var det premiär för den nya versionen av ”Vi på Saltkråkan”. Jag kollade via Arenan och gillade vad jag såg. Lagom modernisering, men charmen finns kvar. Här har Melker Melkersson hamnat i en av många penibla situationer. Han är på taket men stegen har ramlat ner 🙂