vuxenmobbning

Äntligen sol (och lite om mobbning, del 2)

~ Carita Liljendahl ~ 22 kommentarer

Nu står solen äntligen så högt att den kommer förbi grannhuset och lyser in genom mitt köksfönster, innan den går ner. Klockan var då cirka 16.45. I dag har vi haft sol och klarblå himmel så gott som hela dagen. I lördags hade man ju knappt en aning om att solen fanns!

På väggen i rummet intill köket bildas fina skuggor och därmed mönster på en redan mönstrad tapet 🙂

Jag skrev tidigare i dag lite om mobbning. Men ämnet är ju komplext, svårt att greppa.

När blir man själv en medlöpare? En person som inte ser eller hör, medvetet eller omedvetet, att mobbning pågår. Speciellt vuxenmobbning är ju ofta utstuderad, den handlar inte om sparkar och slag.

Den kan handla om utbyten av blickar eller helt enkelt bara olika miner, och då är den ju tyst. Eller är det mobbning då två vuxna inte är av samma åsikt, och den ena kan vara aningen starkare då det ryker ihop och får sista ordet?

Om jag upplever att någon blir mobbad, när ska jag ingripa och hur? Då det gäller barn vet jag vad jag ska göra – men i vuxenvärlden?

Jag funderar inte på det här dagligen, och det har faktiskt inte just nu hänt något specifikt som skulle göra att jag känner mig utsatt.

Då och då dyker ändå olika minnesbilder upp. Och även på sociala medier förekommer mobbning i olika former, dagligen.

Jag vill inte att någon någonsin ska behöva känna sig mobbad, men samtidigt inser jag att det är svårt att förstå alla mekanismer, och ännu svårare att utrota det onda.

Att du ORKAR vara positiv

~ Carita Liljendahl ~ 43 kommentarer

… kan jag få höra ibland. Det finns människor som tycker att jag skulle vinna på att vara negativ. De talar om den hälsosamma effekt det lär ska ha att låta negativa känslor komma ut.

Och det är helt sant. Allt det svåra, negativa, arga och tunga man eventuellt bär inom sig – det SKA ut. Men man har ju rätten att välja i vilka forum man låter ilskan pysa ut.

Många häver ur sig ilska på sociala medier och tycker det är en bra plats där man kan kritisera andra. Man gör det för det mesta i sitt eget namn, men inte ansikte mot ansikte med dem man kritiserar.

Jag väljer, för min egen skull, att alltid åtminstone försöka se det positiva. Jag mår själv bättre då. Jag vill också uppmuntra andra, säga snälla saker, stötta och finnas till. Till och med fastän det i enstaka fall lett till att jag fått skit i nacken. Välmenande personer är lätta att utnyttja, att frysa ut och att förtala – det är sällan snälla personer ryter ifrån.

En gång skapade jag en grupp på Facebook. Då jag slutade med verksamheten inom gruppen bad andra personer mig om att ge över administrationsrättigheterna till dem. Jag tvekade men gick sedan ändå med på det. Så fort som jag hade gett rättigheterna ifrån mig blev jag blockerad och kunde inte längre delta i diskussioner eller gilla inlägg där. Flera år efter att det här hände fick jag en fråga, ”varför skriver du eller gillar du inte längre något där?”

Samma gällde några personers inlägg som jag förut hade gillat och uppmuntrat. Personerna hade blockerat mig för att de tyckte att jag var ”äckligt positiv” och nu skulle jag få stå där med mitt ”så kallade stora hjärta”. Jag skulle inte tro att jag hade några vänner…

Alla kommentarer, privata mejl och Messenger-meddelanden har jag förstås sparat, om jag någon gång skulle behöva bevisa att den här formen av trakasserier förekommit.
Men för det mesta försöker jag intala mig själv att ställa mig ovanför den här formen av utstuderad vuxenmobbning.