Så känns det många gånger, att tiden rusar. Om en dryg vecka är det december månad. Snart går vi mot ljusare tider och en ny vår.
I dag gjorde jag beställningen till Posten för nästa års distribution, det vill säga slog fast utgivningsdagarna. Det var då jag såg att påsken infaller i början av april och tänkte att inte är det lång tid dit heller 😀
Sedan ringde lokalradion och ville ha en intervju. Hur har Nya Östis klarat poststrejken? Finns det något positivt med den? Vad har varit jobbigt, osv.
Yle-repotern hämtar mig.
Jag frågade om det var ok att jag fotograferade Yle-bilen, så att jag en gång kan dokumentera min vardag, och det var ok.
Jag sätter senare ut länken till intervjun här, för det kan hända att den kommer ut först i morgon.
Uppdaterat kl. 20.19 den 20 november. Artikeln finns HÄR, jag ser ut som en sliten disktrasa men är säkert också det 😀
… besökte Anna Blom och Ville Tanttu mitt hem, som då låg på Drottninggatan i Lovisa. Anna och Ville är prisbelöntai många andra sammanhang och även den här dokumentären gav de sig mycket tid att göra.
Jag är bara en av flera som intervjuades, men ändå blev det några timmar under några dagar som vi ägnade tillsammans. Först kom Anna hem till mig, gjorde en inledande intervju och kollade vilka miljöer som kunde lämpa sig att filma.
En recension om programmet ingick bland KSF Medias radio- och tv-sidor i dag.
Det står i recensionen att det är en nyproduktion. Jag vet inte var tidsgränsen för en sådan dras, men mig besökte Anna och Ville i mitten av september 2015 🙂
Sedan dokumentären filmades har mycket hänt i mitt liv. Jag har flyttat och dessutom sagt upp mig från en fastanställning och blivit företagare.
Men det saknar på sätt och vis betydelse, för stolt är jag ju fortfarande över att jag klarade skilsmässan utan att till exempel knapra piller. Och att jag skrev det där tacksamhetsbrevet som jag högt läste upp för terapeuten och ex-maken.
Jag kände helt enkelt en stor oro över att krafter åter skulle sättas i rörelse och se till att jag inte heller den här gången skulle få berätta något om mina känslor på tv.
En skena för filmkameran har riggats upp.
Då visste jag inte hur lång tid det skulle dröja innan dokumentären blev klar. Inte heller hur lång tid som skulle gå innan den visas.
Men i kväll gick den ut på YleFem och i morgon lördag visas en repris klockan 14.30. Troligen kan programmet också ses via Yle Arenan.
Försök HÄR.
Det var verkligen en upplevelse att se Anna och Ville jobba tillsammans. De var entusiastiska på ett stillsamt sätt, om man kan säga så.
Jag minns att de fäste mycket uppmärksamhet vid detaljer och hur ljuset föll in i bostaden. Många gånger filmades frekvenser med pappgubben James Bond – Daniel Craig. Vi hade riktigt roligt med honom.
Ville filmade mig också utomhus vid biografen där Spectre skulle få premiär i oktober 2015.
Det kändes märkligt att se resultatet av filmningarna arton månader senare, jag kom ju knappt ihåg vad Anna hade frågat och vad jag svarade.
Flera timmars filmningar blev två minuter på tv och jag hade ögoninflammation då vilket man också kunde se 🙂
Ville placerar ut en mikrofon.Anna, Daniel Craig och Ville.
Min nyhet var alltså inte större än det här, men jag lovade mig själv då dokumentären gjordes att inte ett pip går ut om den på bloggen på förhand.
Tråkigt för mig som är spontan och öppen att jag inte vågade vara det i det här fallet, men man lär väl sig av sina misstag 😀
Ja, eller kanske det är för tidigt att ropa hej, vi är inte över bäcken än…
Inslaget där jag får uttala mig har ju inte sänts än 😀
Ni minns säkert att jag lite skämtsamt skrev att jag säkert bojkottas av Yle efter ”stormen” kring det där med att tv-bolaget inte ville visa inlägget de bandat hos mig om min blogg.
Men jag vill inte tjata om det mer utan hellre gå vidare. Tyckte därför det var kul när TV-nytt ville intervjua ett par av oss på tidningen Östnyland för att få veta hur det känns då vi snart får en konkurrerande tidning till orten. Nyhetsinslaget, som jag tror går ut på torsdag kväll, handlar alltså om våra tankar kring nya Lovisatidningen Nya Östis. De första numren kommer ut den 28 april och den 15 maj. Därefter är tanken att den ultralokala tidningen ska ges ut en gång i veckan, varje torsdag.
Berislav Jurisic och Lena Linderborg från Tv-nytt besökte Lovisaredaktionen i dag.
Det var inte lätt att ändra språkinställningar för tangentbordet, eller så är det bara så att det inte funkar i WordPress, för jag fick inte dom där slängarna jag ville ha på Berislavs släktnamn.
Men det var väldigt kul att ha honom och Lena på besök. Jag fick också ett tips om en artikel jag kan skriva till Östnylands sommarbilaga 🙂
Och Lenas fina blogg om olika böcker hon läst hittar du här.
Sand, stenar och snäckor – fina semesterminnen. Känns som om det är dags att resa nånstans snart. I fjol somras och höstas hade jag inte krafter att göra det. Men nu känner jag att jag kan åka vart jag vill, när som helst, till och med ensam om ingen reskamrat uppenbarar sig.
Diskuterade i dag på jobbet med min kollega Jan-Erik Andelin, som är en av opinionsbildarna på KSF Media, vad det kan bero på att folk i ganska liten utsträckning vågar kommentera på bloggar under eget namn.
I går hade jag 3 209 visningar på min blogg.
1 279 hade läst ”Yle beslöt att inte sända intervjun”, 483 hade läst ”Det här skulle programmet handla om” och resten hade läst alla möjliga andra inlägg.
14 hade lämnat kommentar på ”Yle beslöt…” och 14 på ”Det här skulle…”. Siffran 28 kommer sig av att jag svarar på alla kommentarer. Utöver det här fick jag många kommentarer på Facebook och via privata chatmeddelanden samt mejl.
Största delen av dem som kommenterar är mina goda och ofta frisinnade bloggvänner från Sverige. Var och en av dem finns på riktigt och man kan hitta deras bloggar genom att trycka på deras signaturer.
Några få modiga från min hemstad och från dess närregion har vågat yttra sig under eget namn – en stor applåd och varmt tack till dem ❤
Med min kollega kom vi fram till att det kanske är så att den som kommenterar känner att den tar ställning för eller emot. I detta fall om vem som hade rätt, Yle eller jag.
Man är rädd, speciellt om man bor i en liten stad, för att bli en del av en jobbig process.
Är det så här? Vad tycker du?
Själv borde jag kanske ändå bara vara glad att jag inte fick 3 209 kommentarer i går. Då hade jag inte hunnit svara på dem alla 🙂
Ps. Jag modererar min sajt för att inga elaka ord ska kunna yttras om sådana som inte kan försvara sig. Men i går behövde jag bara stryka ett enda ord från alla kommentarer som gavs, folk kan vara sakliga.
Efter den tunga veckan med väntan på beskedet från Yle – alltså i frågan om det blir ett inslag om mig eller inte – är det dags att gå vidare.
Jag har fått lägga ut frågorna och svaren på min blogg och det räcker för mig. Det blev ganska bra publicitet i alla fall. Tidernas rekord för en statistiknörd, över 2400 visningar detta dygn, hittills.
Jag kommer att fortsätta vara öppen om mina känslor, mitt liv, min vardag – såväl i stort som i smått. Det vill säga, ha den stil jag alltid haft.
I dag besökte jag Kycklings, en pärla i Lappträsk kyrkby. Marthadistriktet firar 100-årsjubileum på måndag och jag gör en artikel inför det. Festen firas i en annan byggnad men två marthor och jag träffades här av praktiska skäl.
Så här vacker är husets veranda. Visst får man vårkänslor!
Härlig veranda med vackra pelargoner.
Har kört rätt mycket i jobbet i dag och lyssnar då alltid på radio. Det hade hänt en olycka nånstans i huvudstadsregionen och trafiken stockade sig. Reportern pekade på en annan aspekt än att någon skadat sig i olyckan. Som en följd av trafikstockningarna fanns det säkert på något daghems gård ett barn som väntade vid grinden. Alla andra barn hade hämtats men inte detta barn, vars mor eller far satt fast i trafiken.
Så när jag såg Svensson ensam på kyrkparkeringen efter jobbet i kväll tänkte jag där står han ensam och gråter, var är mamma?
Vi hade sol och minus tio grader mitt på dagen, så jag tog en promenad på trekvart. Hann knäppa ganska många bilder, den här gången med systemkameran. Så jag kommer att portionera ut dem under den här dagen och under slutet av veckan.
Beslutet jag skrev om tidigare att jag måste fatta är fattat och den inblandade parten hjälpte också till på sitt sätt. Jag ska berätta hela den storyn här en annan gång. För också de mindre lyckliga berättelserna ska få plats på min blogg, jag vill inte att det här är en ytlig, glättig, tillrättalagd plats. Livet är inte alltid en solskenshistoria eller en glansbild.
Samarbetet med honom som jag bodde ihop med och som jag ännu officiellt är gift med har gått bra.
Hahaa – det är svårt att veta vad jag ska kalla honom för jag kan ju inte skriva ex-maken då han ännu inte är det, och även om de flesta av er vet vad han heter skriver jag inte längre ut hans namn.
Ikeas Billyhyllor i arbetstrummet är tömda.
Flyttlådor står staplade överallt i alla rum.
I morgon kväll kommer flyttföretaget.
Jag sover sista natten i den här lägenheten. Och just nu känns det ingenstans.
Det är varken sorgligt eller vemodigt – jag har förmodligen bearbetat det här tillräckligt länge. Sedan slutet av maj har jag ju vetat vart jag ska flytta.
På jobbet har vi ju också stora saker på gång. I går fick vi information om hur många årsverken ska bort och jag intervjuades av lokalradion. En del av det jag sade finns säker på Yles Arena, men HÄR hittas webbversionen.
I morgon packar jag ner tv:n och datorn. Jag åker till nya bostaden och kopplar på elektriciteten i kylskåpet.
Finns massor att tänka på och att komma ihåg, men jag tänker ta det lugnt. Ett steg och en dag i taget.
Tapio Suominen, känd sportkommentator i Finland, talar öppet om sin depression. Bland annat i Östra Nyland tisdagen den 19 november 2013.
Förra veckan tackade jag ja till uppdraget att intervjua Tapio Suominen.
Jag visste att han jobbade på Yle och att artikeln skulle handla om depression.
Jag bokade telefonintervju med honom till klockan tolv i dag. Vi kom också överens om att någon tar ett foto av honom och mejlar det till oss så att vi får allt material till tisdagens tidning.
Ärligt sagt – jag hade bråttom på jobbet förra veckan. Jag tyckte namnet Tapio Suominen lät bekant men att han jobbade på Yle fick inga större klockor att ringa i mitt inre.
I dag slog jag en signal till Suominen precis som överenskommet. Han svarade och vi hade en givande pratstund.
Någon gång mitt under intervjun slog det mig att ”hej, jag talar ju med den kände tv-profilen, han som refererat från otaliga stora idrottsevenemang, han som kvällstidningarna jagat hela sensommaren och hösten för att de vill skriva om hans sjukdom, om hans skilsmässa, om hans nya flickvän…”
För en gångs skull kände jag mig nöjd över att jag hade varit dum. För att jag inte visste vem han var. Och för att jag därmed inte hade gett mig tid att läsa alla reportage som kvällstidningarna och veckotidningarna skrivit om honom under hösten.
Då jag talade med Tapsa (så som han själv kallade sig senare i vår mejlkonversation) var han inte en kändis i mina ögon. Han var en helt vanlig människa, han hade kunnat vara vem som helst.
Och är det inte precis så som vi journalister ska bemöta dem vi intervjuar? Sådana som de är. Inte sådana som vi tror att de är. Sådana som annan media målat upp dem att vara?
En kort version av intervjun med Tapio Suominen hittar du här.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 