Vi är inte ensamma om att vara ensamma

Temat i kvällens ”Efter nio” på Yle fem var osynlighet. Det var ett intressant program. Osynlig kan man känna sig då man är ensam, men i programmet intervjuades också en kvinna som i 28 års ålder fick veta att hon var adopterad. Programmet avrundades med trollerikonster.

Två intervjuer gjordes på distans, det som blivit allt mer vanligt i dag. En svensk psykolog (på skärmbilden) hade mycket intressant att säga. ”Vi är inte ensamma om att känna oss ensamma i dag” – om vi gör det. Alla känner sig inte ensamma, och en del är mer vana vid att vara det än vad andra är.

Att vara socialt isolerad någon vecka eller någon månad är inte farligt. Det är ok så länge ensamheten inte puttrar på för länge, sade psykologen.

Pågår isoleringen länge löper ändå många risk för att bli nedstämda, irriterade, orkeslösa och att drabbas av sömnstörningar. Därför är det viktigt att ha vissa rutiner.

Rutiner är således inte enbart av ondo, något trist. Fastän jag ibland tänker att många av mina dagar ser lika ut då jag jobbar från 9 till 17 eller ännu längre, måndag-tisdag-onsdag… för att få Nya Östis klar, varje vecka. Och då torsdagen kommer och tidningen ges ut, börjar samma procedur på nytt. Följande tidning ska planeras och produceras 😀

Men – jag tycker om mitt jobb. Jag är tacksam för att Lovisa har en superlokal tidning som kommer ut på svenska. I morgon fyller tidningen fem år! Det firas i jobbets tecken, men ett stort tack sänder jag redan nu till ALLA som var med om att se till att Nya Östis blev verklighet ❤

För ett och ett halvt år sedan…

… besökte Anna Blom och Ville Tanttu mitt hem, som då låg på Drottninggatan i Lovisa. Anna och Ville är prisbelönta i många andra sammanhang och även den här dokumentären gav de sig mycket tid att göra.

Jag är bara en av flera som intervjuades, men ändå blev det några timmar under några dagar som vi ägnade tillsammans. Först kom Anna hem till mig, gjorde en inledande intervju och kollade vilka miljöer som kunde lämpa sig att filma.

En recension om programmet ingick bland KSF Medias radio- och tv-sidor i dag.

Det står i recensionen att det är en nyproduktion. Jag vet inte var tidsgränsen för en sådan dras, men mig besökte Anna och Ville i mitten av september 2015 🙂

Sedan dokumentären filmades har mycket hänt i mitt liv. Jag har flyttat och dessutom sagt upp mig från en fastanställning och blivit företagare.

Men det saknar på sätt och vis betydelse, för stolt är jag ju fortfarande över att jag klarade skilsmässan utan att till exempel knapra piller. Och att jag skrev det där tacksamhetsbrevet som jag högt läste upp för terapeuten och ex-maken.

En del av Annas och Villes utrustning.

Orsaken till att jag inte vågade berätta för någon att jag skulle medverka i dokumentären ”Stolthet” var att ett program som gjordes om min blogg i mars 2015 hade stoppats.

Jag kände helt enkelt en stor oro över att krafter åter skulle sättas i rörelse och se till att jag inte heller den här gången skulle få berätta något om mina känslor på tv.

En skena för filmkameran har riggats upp.

Då visste jag inte hur lång tid det skulle dröja innan dokumentären blev klar. Inte heller hur lång tid som skulle gå innan den visas.
Men i kväll gick den ut på YleFem och i morgon lördag visas en repris klockan 14.30. Troligen kan programmet också ses via Yle Arenan.
Försök HÄR.

Det var verkligen en upplevelse att se Anna och Ville jobba tillsammans. De var entusiastiska på ett stillsamt sätt, om man kan säga så.
Jag minns att de fäste mycket uppmärksamhet vid detaljer och hur ljuset föll in i bostaden. Många gånger filmades frekvenser med pappgubben James Bond – Daniel Craig. Vi hade riktigt roligt med honom.

Ville filmade mig också utomhus vid biografen där Spectre skulle få premiär i oktober 2015.

Det kändes märkligt att se resultatet av filmningarna arton månader senare, jag kom ju knappt ihåg vad Anna hade frågat och vad jag svarade.
Flera timmars filmningar blev två minuter på tv och jag hade ögoninflammation då vilket man också kunde se 🙂

Ville placerar ut en mikrofon.
Anna, Daniel Craig och Ville.

Min nyhet var alltså inte större än det här, men jag lovade mig själv då dokumentären gjordes att inte ett pip går ut om den på bloggen på förhand.

Tråkigt för mig som är spontan och öppen att jag inte vågade vara det i det här fallet, men man lär väl sig av sina misstag 😀

Hemligheter

Alla bär på hemligheter, så har jag också gjort för er bloggläsare ett par veckor. Hemligheter är en av rubrikerna i programserien Lasso som börjar sändas nu på onsdag.

Avsnittet där jag intervjuas går ut den 25 mars. I huvudsak handlar det om min blogg. Varför började jag skriva om min skilsmässa till exempel? Vad tror jag det beror på att antalet visningar ökade från 35 000 år 2013 till 140 000 följande år?

Jag tackar Anne Hietanen som intervjuade mig för att jag fick frågorna på förhand. Det gav mig tid att reflektera över svaren.

För vem vill att allt man säger blir ett evigt svammel, harklande och ursäktande av grodor som hoppar ut ur munnen? Det var också viktigt för mig att känna att jag kan stå för det jag säger och veta att jag inte sårar andra, tredje eller fjärde part.

Möbler flyttas och lampor riggas upp.
Möbler flyttas och lampor riggas upp.

Så det var inför tv-teamets ankomst jag hade stajlat bostaden med en orkidé, tänt levande ljus, städat hyllorna i arbetsrummet… Och så går kameramannen och flyttar på allt 😀

Tack, ni var härliga! Anne till vänster, Eero till höger :-)
Tack, ni var härliga! Anne till vänster, Eero till höger 🙂

Craig sade som vanligt inte mycket och slutligen flyttade Eero på honom. Pappgubben ställdes i en vrå, med ansiktet bortvänt 🙂

Ja, vad ska jag säga? Annat än att det var härligt att ha med avslappnade proffs att göra då jag själv var så nervös att jag blev hes av anspänningen. Tack och lov var det inte direktsändning. Och jag litar på att Ylegänget klipper och photoshoppar så det härliga står till.