Och nu ska det inte handla om väderutsikter. Nej, det här blir ett allvarligt inlägg. För jag har också en allvarlig sida. Jag är inte alltid så glättig som jag kanske ser ut. Jag känner ofta oro och lider av måndagsångest.
Skratta lagom nu bara – det är riktigt sant det jag skriver.

Söndag kväll. Satt på egen pressplats och följde innebandyligamatchen Oilers-Tor i Esbo. Det i sig var inte alls ångestladdat, fastän Tor förlorade matchen. Jag älskar att åka buss och jag älskar att titta på innebandy, hur det än går för Tor.

Natten mellan söndag och måndag. Sover ofta oroligt då. För en vecka sedan drömde jag om snögubbar. Hur antalet bidrag rasslade in så till den grad att jag inte alls hann med. Det fanns hundratals mejl i inboxen, alla med ämnet ”Snögubbe”. Också
i natt drömde jag om snögubbar i mejlboxen, men nu hade innebandylaget skickat bidragen. Jag blev nästan arg på killarna. Tänkte att dom jävlas med mig. Hon ville ju ha snögubbar – nu ska hon minsann få dem. Typ.
Jag vet – det är nu ni tänker – hon borde gå till en hjärnskrynklare.

Måndag morgon. Ser solen stiga över Lovisaviken. Tänker att det blir nog en bra dag ändå. Jag oroar mig för allt och ingenting, helt i onödan.

Måndag klockan 17.30. Dagen har runnit i väg. Jag vet inte riktigt vad allt jag gjort men mycket har jag gjort och det mesta hoppas jag gick rätt. En del av tisdagens tidning syns på whiteboarden.

Det var en måndag ungefär som hundra andra tidigare – och visst blev den helt bra. Slipper förmodligen aldrig måndagsangsten – eller vet nån hur man kan strypa den?