Då vi städar undan för dagen bärs en del av möblerna in i kiosken, och det går undan så som av bilden synes.
En gång stod jag och pysslade bakom hörnet när Guuben kom farande med bordet. Jag höll på att få ett bordsben i ögat.
Om jag dagen efter helt sanningsenligt berättat hur det hade gått till då jag fick min blåtira – hur många hade trott mig?
Jag menar inte att folk skulle ha misstänkt att Guuben gett mig en smäll. Snarast hade de väl trott att jag tagit ett järn för mycket och snubblat eller ramlat av cykeln… 🙂
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
Åhh, ja, bara att berätta denna osannolika historia skulle man väl ha sett helt skyldig ut, fast den var helt sann. Tur det gick bra och att du hann rädda ögat! 🙂 Och slapp dra stolsbeniögatstoryn… 🙂
Kraam
Petronella
Tack för ditt besök hos mig!
Sånt där har jag också funderat på. Vad säger man om det händer? För oavsett, låter det som en ursäkt/omskrivning för nåt annat… Tack för att du hälsade på hos mig 🙂
Nog är det väl bara att säga som det är. Sedan får folk tro vad de vill. Men ändå inte kul om oskyldiga blir misstrodda.
😀 de där känner jag igen 😀 Inte stolsbenet men skåpluckan…. JAg höll på att leta något och öppnade en skåplucka ovanför diskbänken. De jag letade fanns inte där… böjer mig ner och öppnar skåpet nere…. Sen så reser jag mig upp… Jag du förstår…. Ingen trodde mig 😀
Då sanningarna låter för otroliga kan ju ingen tro på dem 🙂
Det där med att bli trodd är en sak som inte är så lätt som man tror. För vem skulle tro på denna historia om stolbenet. Den låter ju så uppdiktad. Du hade tur som klarade Dig undan blåtiran….
Just det. Tyvärr ligger det närmare till hands för många att misstänka att man varit i slagsmål…
Det är ju det där med undanflykter. 😉
Kram!
Just det, att andra tror man drar till med undanflykter fastän sanningen skulle ha varit ”bordsben i ögat” – men sanningen hade ju i så fall varit alltför otrolig 🙂
Garanterat; ingen hade trott dig. 🙂 Tur att du klarade blåtiran den gången, lova att akta dig i fortsättningen också.
Jo, jag har aktat mig noga sedan det där nära-ögat-tillfället 🙂