Kan åter röra på mig!

Aldrig tidigare fotograferat här 😀 Cykelstället!

Då man tycker att man fotograferat allt kommer man på ett det finns en plats som man inte dokumenterat förr. Cykelstället!

Och ja – jag är så tacksam för att jag åter kan röra på mig! Cykla och promenera. Det sistnämnda, riskerar inte att testa kilometerlånga sträckor, men då jag kan gå över 500 meter är jag glad!

Tacksam också för att vi inte har snö, halka, kyla… underlättar min vardag.

Det som jag har gjort är:
Varje dag tagit några skedar av en blandning som består av
a) ekologisk gurkmeja (pulver) b) ekologisk honung c) kallpressad ekologisk kokosolja d) svartpeppar

Jag har inte helt valt bort ljust bröd, men oftare ätit rågmackor.

Eftersom jag fått en del fniss-och-frågetecken till exempel via Facebook, där vissa personer ifrågasatt dessa ”kvacksalverier” har jag svarat så här:

Om någon säger att jag ska äta stenar och gräs, och om jag verkligen blir kvitt mina besvär med det – då äter jag stenar och gräs”.

Smärtan i ljumsken är NÄSTAN borta. Jag behöver inte ta stöd av väggarna längre då jag går.

Jag är tacksam. Jag kan säga halleluja och amen och jag tror på Gud. Men jag säger också GURKMEJA. En kombination av allt kanske blev lösningen?

Vacker förgänglighet

Jag har visat liknande bilder förr.
Känns alltid lite tråkigt att slänga bort utblommade växter.
De får ofta stå kvar några extra dagar hos mig, eftersom de är som konstverk också då de blommat ut.

Också i dag lyser solen och himlen är blå. Så det gäller att passa på att njuta. Några mulna och regniga dagar ska komma från och med i morgon. Även snö har utlovats. Men vädret är som det är, bara att acceptera.

Har gjort en del förberedande jobb för kommande artiklar den här förmiddagen. Mitt på dagen har jag en intervju, hämtar sedan cykeln från vårservicen och kanske tar en liten tur för att få bilder till bloggen.

Ett tydligt vårtecken!

Mina fina vän Saga-cykeln ❤ har tagits ut ur vinterförrådet hos min mor.

För ganska exakt tre år sedan köpte jag en ny cykel. I slutet av mars var jag ute på en av de första turerna med den. Då jag påminns om något som hände hösten 2013 eller våren 2014 går mina tankar ofta, men inte alltid, till skilsmässan. Jag blir inte ledsen mer, men tanken kommer oundvikligen – alltså i stil med ”då jag skrev det där var jag glad, lyckligt ovetande om vad som hände bakom min rygg”.

Nuförtiden stannar allt vid en ganska flyktig tanke. Det är ju ett minne som för evigt kommer att vara kopplat med ett visst datum, och en viss period i mitt liv. Det går inte att sudda ut och varför förtränga? Det är trots allt bara tankar.

På Facebook blir vi ju också påminda om minnen. Vad hände för ett år sedan, för två år sedan, för fem år sedan – beroende på hur länge vi varit med där. De minnena är oftast väldigt roliga att titta tillbaka på.

Ännu är det rätt smutsigt och grått i naturen. Men om några veckor ska det väl redan vara lite vackrare?

Här är två bilder tagna vid och från bron som går över ån till stadsdelen Garnison. En del av den bildar en ö som är omgiven av två åar. Ån delar på sig ett stycke norrut och flyter sedan ihop igen ett stycke söderut och vattnet rinner ut i Lovisaviken.

Knäet har blivit bättre

Det är ju knappt jag vågar säga det, i pur rädsla för att det ska knaka till igen…
Men knäet har blivit bättre. Det är i dag knappt två veckor sedan jag skadade det.
Tog cykeln till min mor som bor en dryg kilometers avstånd. Lämnade den där i vinterförvar och promenerade hem. Jag använder ett knästöd men har kunnat börja gå bättre i trapporna också.
Men behöver jag säga att jag är jätteförsiktig fortfarande?

I stadsdelen Garnison finns två åar. Förgreningen av ån gör att då de två delarna går samman igen lite längre fram
I stadsdelen Garnison finns två åar. Förgreningen av ån mot norr gör att det bildas en liten holme eftersom flödena åter går samman lite längre ner mot söder.

Ön kallas Bornholm. Jag vet inte riktigt varför, jag lärde mig det faktiskt först i år – naturligtvis genom lokaltidningen Nya Östis.
Själv är jag född och uppvuxen i stadsdelen Garnison, men inte har jag tidigare hört någon tala om Bornholm 😀 Man lär sig så länge man lever!

Änderna kvackade högt och ljudligt där de simmade i den västra förgreningen av ån.
Änderna kvackade högt och ljudligt där de simmade i den västra förgreningen av ån.

Kan glänta på förlåten…

Den har funnit en ny plats.
Den har funnit en ny plats.

… är väl ett gammaldags uttryck då man menar att man kan berätta LITE och inte behöver hemlighålla allt.
Att jag gillar gamla cyklar som får nya liv, det vet ni som följer min blogg.

Men eftersom jag nu under några veckors tid sprungit runt i flertalet av de gamla hus som ska vara med under evenemanget Lovisa Historiska Hus är det troligen ingen större hemlighet att jag samarbetar med arrangörerna.

Det var också på gårdarna till ett av husen jag hittade den här fina gamla cykeln.

Inom en snar framtid tror jag att jag ska kunna bjuda på mycket fler bilder från Lovisa, och på riktigt kunna vara den ambassadör för vår lilla stad som jag vill vara.

Det känner jag glädje inför ❤

Min lediga dag, del 2

Har fått ut cykeln ur förrådet. Alltid nåt!
Däcken verkar ha så mycket luft i sig att jag får cykeln till sportaffären för service. De kanske inte hinner se över den i dag, men så småningom är det väl dags för premiärturen.
Ser fram emot att ta turer med kameran i bagaget och kunna bjuda på fler Lovisabilder.

Cykeln som jag köpte på våren för två år sedan.
Cykeln som jag köpte på våren för två år sedan.

Trappor, del 7

Från 1960-talet?
Från 1960-talet?

De här trapporna finns på min gård, vid Drottninggatan.

De mittersta stegen är kanske bara 30 centimeter breda. Och jag antar att kanterna bredvid finns där för att man lätt ska kunna ta sig fram med barnvagn?

Det kanske bodde många barnfamiljer här när huset byggdes på 1960-talet?

Jag tycker trappan är charmig. Och den underlättar då jag tar cykeln den här vägen. För om jag inte gör det får jag en omväg till jobbet på 300 meter!

Del sex i serien av trappor.