Ännu för ett par veckor sedan var jag övertygad om att jag skulle bära ringen, evighetssymbolen, på mitt vänstra ringfinger ända fram till den dag då vi är officiellt frånskilda. Den dagen torde komma strax innan jul.

Men man kan ju ändra åsikt. Och bra är det väl att man har rätt att göra det?

Vi träffades 4.7.1997 och gifte oss 4.7.1998. Vår sextonde bröllopsdag firar vi inte tillsammans, men jag tror jag kommer att ha något slag av ceremoni den dagen ändå.

I augusti för ett år sedan var vi på Rhodos i Grekland. Förlovningsringen och vigselringen hade börjat kännas för små och vi beslöt att vi köper EN ny ring till mig där vi låter gravera in 4.7.1998.

Ja, det är så mycket man drömt och tänkt, funderat och planerat. Så mycket man hoppats och trott på. Men saker och ting blir inte alltid så som man önskar sig.
Jag trodde på den eviga kärleken – men är man inte två om att tro på den, och är man inte två om att vilja jobba för att bevara den, eller för att hitta tillbaka till varandra då något gått sönder. Då är man inte två om det.

Och därför tänkte jag så här: Varför ska ensam bära ringen – evighetssymbolen, på mitt finger?
För en månad sedan tog den andra parten i förhållandet ringen bort.
I dag kändes det helt rätt för mig att lägga ringen åt sidan.

Om den kommer på igen, någon gång i framtiden, återstår att se. Men då får det ske under en ny ceremoni och med nya löften.

Just i dag är det bara i dag och nuet som gäller.