Det mesta är upp och ner i hushållet just nu. Håller ju på att sortera och packa inför flytten till bostaden i centrum. En högst ofrivillig flytt, men jag försöker tänka att nu har jag chansen att sortera, sälja på loppis och slänga bort saker. En människa klarar sig egentligen med rätt få prylar.
Så jag tänkte att jag sticker inte under stol med att det inte ser så där väldigt snofsigt ut hemma hos mig just nu. Nya datorn och skärmen och andra tillbehör kom upp i går och står ännu dels i hallen, dels på golvet i arbetsrummet och tillfälligt i en bokhylla. Måste kopiera över viktigt material från den gamla först… och det krävde två timmar av kvällen i går. Men datorn jobbade snällt på medan vi kollade Allsång på Skansen och då ångvälten Tyskland krossade Brasilien i fotbolls-VM.
I dag har jag tänkt ta mig till en plats här i stan och fotografera lite. Få se om jag klarar det.
I går gick största delen av dagen bra, men kring sex på kvällen fick jag en stor svacka. Tankarna på allt mitt livs stora kärlek gör, sådant han gjorde med mig förr – och allt han delar med sin nya kvinna – blev så övermäktiga och svarta och tunga att jag ville skrika rakt ut. Borde kanske gå ut i skogen och göra det.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
Jag levde ju i packlådor förra sommaren, från halva juli till slutet på augusti. Tog en del kort, för man glömmer lätt hur tråkigt det såg ut.
Du får fortsätta att väva i ditt livs trasmatta, arbetet gör du själv, men med stöttning av kärleksfulla människor.
Gör dig en osynlig bubbla, där du samlar kraft inuti till dig själv ❤
Kram!
Har flyttat omkring tjugo gånger så en viss vana finns 🙂
Ska samla krafter i bubblan ❤
Inlägget började i dur men slutade i moll. Synd! Å visst klarar du av att gå ut och fota!
Mitt liv går mest i moll ännu, jag försöker vara glättig men om jag bara skrev hurtiga inlägg skulle de inte överensstämma med min vardag. Men jag försöker se allt mer gott i varje dag jag kan.
Kämpa på – du är stark nog att klara av detta också! Du har så många vänner som stöttar dig! Jag håller tummarna för dig!
Tack, jag behöver allt stöd då jag vandrar i de djupaste o mörkaste dalarna.
Jag måste bara lägga näsan i blöt här.
En gift man som är otrogen bär hela skulden i dilemmat. Kvinnan/ mannen som hen är otrogen med har inga skyldigheter.
Den som har ett kärleksband till någon har inte någon skuld i att motparten är otrogen. Det är ett val som hen gör på egen hand.
Så det finns ingen utomstående som stjäl en maka/ man, utan det handlar om att den partnern inte kan stå emot frestelser och lustar.
Så;
Partnern har ansvar
Det har inte den hen är otrogen med
Kram
Stoffe
Det här var mycket konkret och klokt skrivet, kort och gott o sant. Kram Stoffe och fint att du vågade lägga näsan i blöt.
Men en kvinna kan inte stjäla en man då han har skyldigheter mot sin partner.
Det är klart att man kan, och ska känna sig bitter, men kvinnan är inte boven. Det är mannen och av det som berättats så har ju inte Carita något att dölja? Det har han ju redan gjort i flera månader så det är han värd. Tycker iof inte att Carita hänger ut, utan snarare återbetättar.
Jag försöker vara ärlig då jag återger vad som hänt. Mest berättar jag om hur ont det gör då man blir så överraskad, då det inte funnits minsta lilla tecken på att nån går bakom ryggen, om chocken man får då det går upp för en att den man litar på levt dubbelliv länge.
Inget är den nya kvinnans fel, fastän hon visste att han var gift, hon gjorde det hon tyckte var rätt just då.
Försöker vara så saklig och snäll jag kan här.
Ja, det var en helomvändning i inlägget. Att flytta är dock inte det sämsta. Slänga gammalt skräp och så.
Det är som mitt liv, inlägget alltså. Finns ljusa stunder men sedan åker jag ner i mörkret. Den som inte läst alla inlägg sedan 18 juni kanske inte förstår att det handlar om en skilsmässa som kom som en total överraskning för mig.
Tack för ditt besök här!
Efter att med viss förskräckelse läst alla inläggen om ditt liv nu och då så måste jag skämta litet grand allvarsamt. Jag hade tre morbröder som gifte om sig ett antal gånger och lade grund till ett talesätt, som vi ibland använder inom familjen: Karlar tänker med pitten! När man ser vad som händer runt om i världen, inte bara i vår närhet, så får man anledning till att säga detta för sig själv åtskilliga gånger. Motsatsen till detta skildrades för några år sedan (10-15 år sedan tror jag det var) i ett svenskt tv-program, där man lyssnade på och försökte få redan på varför så många äldre gifta par i USA av alla platser fortfarande var oskilda=gifta efter många, många år. Då konstaterades att en viktig orsak var att de även var varandras bästa kompisar!!!!
Då kan jag inte låta bli att berätta om en svensklektion, när jag gick på ingenjörslinjen. Svenskläraren hade då ställt frågan till oss trettio elever (pojkar allesammans) om man kunde vara kompis med en kvinna. Det var två som räckte upp handen (svarade ja) på den frågan. Till historien hör att vi två var nykära i var sin flicka, jag då i min blivande och nuvarande fru.
För att göra en lång historia kortare – jag tror att en viktig anledning till att vi fortfarande är ”oskilda” efter femtiofem års äktenskap – det beror på att vi är varandras bästa kompisar. Den där stora förälskelsen i början har gått över i ett underbart kamratskap – vi skulle ha rysligt svårt att leva utan varandra.
Min fråga till de som läser mitt inlägg:
1) Hur är vi karlar egentligen – innerst inne, hehe?
2) Tror just du att män och kvinnor kan vara lika bra kompisar, som det påstås att män kan vara mer varandra?
Tack för ordet!
En underbar kommentar av dig, tack!
Ja, vi hade blivit mer som goda vänner med maken men det var just det han tyckte var trist. Han vill ha passion och glöd, och då dög inte jag längre. Jo, han tycker om mig men that’s it.
Så skillnaden var att jag värdesatte kamratskapet o såg honom som min bästa vän och jag visste att ett sjutton år långt liv inte kan vara glödande hela tiden, men för honom räckte inte den goda vänskap o annat gemensamt vi hade, han ville ha nåt annat.
Du har fått så många fina kommentarer och så mycket klokt och tänkvärt har sagt i kommentarerna till det här inlägget, så jag har inte så mycket att tillägga. Jag vill bara att du ska veta att jag tänker på dig och hoppas att du en dag ska ha lagt det här bakom dig och kan gå vidare i livet.
Kram, Ingrid
Jag har talat med terapeuterna om det här med att skriva av sig på bloggen och de ger tummen upp. Jag vill inte smutskasta någon, bara ge min syn på saken. Så småningom går jag vidare. Hoppas jag.
Kramar till bästa dig!
Det förvånar mig, om och om igen, att människor har åsikter om andras smärta … eller, egentligen är jag väl mest förvånad över att de tror sig har rätten att gnälla på dig för det du upplever och känner. Det är ju dina upplevelser, din blogg … Du ska inte behöva förklara dig, försvara dig.
Kan man inte hantera hur du mår ska man helt enkelt inte komma in här och läsa. Därmed basta!
Ja du har nog fullständigt rätt. Här skriver jag vad jag vill och försöker förhålla mig så sakligt jag kan. Men har också märkt att människor som inte genomlevt samma smärta kan ha starka åsikter om mina känslor och fördöma dem.
Har fått också en del sura privata mejl och sparar förstås dem om det skulle behövas i framtiden.
Kramar till dig ❤