… efter att få börja inreda. Eller egentligen, ja – efter att äntligen få flytta till en bostad som är bara min.

Jag kommer inte att ha bråttom att ställa i ordning rummen. Först vill jag att renoveringen är helt slutförd innan jag sätter minsta strå i kors för att börja göra fint omkring mig. Och innan de nya fönstren är på plats ställer jag inte möblerna där jag vill ha dem heller, för då måste jag bara flytta dem efter någon dag.

När jag såg bilderna av blommorna i veckotidningen tänkte jag på min balkong. Det finns belysning där. Den är inte inglasad men jag har förväntningar på att kunna göra den till en trevlig uteplats ännu i höst.

Jag var på terapi i dag och de pratstunderna ger mig otroligt mycket.
Jag insåg själv från första början att jag inte klarar den här livskrisen utan utomstående hjälp.
Men det lär vara en styrka jag besitter, vilket jag inte alls förstod i maj då krisen var som mest akut – att jag faktiskt själv sökte hjälp, arrangerade alla möten med terapeuter och bokade in samtalstider med allt från församlingsaktiva till proffs på vårdcentralen.

Och vi har talat mycket om det … hur alla skulle behöva tala ut om sina kriser.
Alla har vi något som vi inte bearbetat i våra liv. Och väljer vi att aldrig fejsa de här svårigheterna, om vi biter ihop, är tysta, inte delar det svåra med någon – då kan vi i och för sig klara kriserna och komma vidare.

Men vi kommer inte undan dem. På något sätt gör de sig påminda senare i livet, om vi inte gått GENOM allt.

Så det är därför jag skriver om mina känslor här på bloggen.
Alla har vi våra sätt att hantera sorger i våra liv. Det här är mitt sätt.

Och som jag sagt förr – om någon inte gillar vad jag skriver så måste ni ju inte läsa bloggen heller.