Fick ett privat mejl av en person som berättade om sina erfarenheter av nätdejting. En av dem var att så kallade ”plåsterförhållanden” kan behövas innan den bedragne/lämnade åter är klar att gå in i ett nytt kärleksförhållande.
Utan att ha massor av erfarenheter från området själv är jag benägen att hålla med. De två män jag träffade i vintras gav mig självförtroendet tillbaka. Med en av dem har jag ingen kontakt mer. Med den andra har jag haft sporadisk kontakt i snart sex månader. För det mesta handlar det om sms i vilka vi berättar om vardagslunken och skickar bilder från den till varann. Två gånger har vi träffats IRL.
Det är nog ingenting konstigt med att pröva sig fram. Mer konstigt skulle det väl vara om man tog den första bästa och började planera en gemensam framtid…
Passar här på att tacka alla som via privata kanaler kontaktat mig, dels för att berätta sin egen story i förtroende, dels för att tacka för att jag skriver om det här ämnet. För nätdejting verkar konstigt nog ännu vara lite tabu, upplevas som desperat och skamligt – hur du vi än annars tycker oss vara med dagens teknik.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
Vet inte hur många som nätdejtar i Finland, men i Sverige är det otroligt många. Det har här inneburit att det inte längre är belagt med skuld eller skam. Det har blivit ett naturligt sätt att träffa nya människor på.
Tror det blir bättre och bättre hos oss också. Förvisso tror jag att en del i Sverige också ser det som skamligt, men vi som inte tycker det är det kan ju bidra till att folk blir öppnare kring det genom att skriva om det på våra bloggar 🙂
Kvinnan jag är tillsammans med nu, träffade jag via nätdejting för mer än ett år sedan. Ingenting konstigt med det. 🙂
Håller själv på med att berätta lite historier om märkliga möten med musor jag mött… några av dem genom nätdejting.
Ja, jag har läst några av de inläggen 🙂
För mig är det nog färdigdejtat. Är gift sedan 100 år tillbaka ungefär, lyckligt, eller snarare sällan olyckligt. Tidigare såg man nog kontaktannonser och nätdejting som lite av sista chansen. Nu verkar de flesta träffas via webben. Nya tider. Jo.
Behöver kanske inte alltid ens vara dejtingsajter, man kan hitta likasinnade via bloggar och FB osv. Men det är ju social media = nätet, det också 🙂
Tack för denna serie, fastän det är bekant för mig så är det ändå jätteintressant att få en annas syn på det hela, och allas som kommenterat här på din blogg!!
Det ger också mig mycket att höra andras åsikter.
Tack för att du kommenterar!
Jag upplever det inte alls som tabubelagt i Sverige, kanske beror på orten också förstås. Vet flera par (Stockholmsvänner) som träffats via nätet och det har blivit varaktig kärlek. Bara att dejta på tills man hittar den rätta 🙂
Det stämmer det du skriver, att det beror på ortens storlek. Säkert lättare att båda dejta någorlunda anonymt (utan att hela stan vet att du gör det) och att hitta någon i en storstad. Låter så hoppfullt då många skriver här, och till mig privat, och berättar om par som hittat varandra via nätet och som är väldigt lyckliga i dag 🙂
Tycker att denna serien är jätteintressant. Heja dig som tar upp detta.
kramisen
Jag är kanske lite ostrukturerad i min serie men det blir så då jag inte vill skriva jättelånga inlägg på en enda gång 🙂
Kramar1
Tycker jag inte. Du skriver spontant. Det blir äkta. Känns som det iallfall, från min synvinkel, som läsare.
kramisen
Känner till det där med ‘plåsterförhållande’ och tycker väl så där om det, känns inte riktigt rätt för den som är ‘plåstret’ så att säga. Hon/Han kanske har mycket mer tankar än att bara vara en mellanakt:)
Du har rätt. Man måste göra det klart från första början, att man inleder försiktigt, letar sig fram. Jag har gjort helt klart på min sajt att jag inte är ute efter äventyr, men att jag också vill få tid att bekanta mig med en eventuell framtida ny vän. Helst skulle jag skriva brev (mejl), men det tycks inte allt för många män vara intresserade av att göra 🙂 Åtminstone inte här i Finland.
I Sverige tycker jag att det är helt legalt att nätdejta, Det har blivit rumsrent med andra ord. När jag blev singel 2002 så nätdejtade jag under flera år innan jag tröttnade. I början var det endast några få som visste vad jag höll på med, men ju längre tiden gick desto fler berättade jag för. Ett mycket bra sätt att träffas på, lika bra som alla andra sätt. Det finns puckon som man ska akta sig för, det finns också jättemånga bra människor, men det är precis lika svårt att finna en livskamrat via nätdejting som via krogen eller annan plats.
Jag har flera vänner som lever i förhållanden sedan flera år tillbaka med just en nätdejtingsvän… 😉
Lycka till med dejtandet!
Jag ligger ju inte i med det här varje dag heller – men det är ett alternativ bland många andra att försöka hitta någon man kunde dela en del av vardagen med.
Letar inte efter nån att flytta ihop med, behöver tid för mig själv också – tar en dag i sänder och ser vad som händer 🙂