nätdejting

Stockholm i mitt hjärta

~ Carita Liljendahl ~ 18 kommentarer

Ja, nog har staden alltid en plats i mitt ❤ Jag bodde där 1998 och besökte staden ofta även efter det, ibland flera gånger per år under åren som gift med en Stockholmare.

Alla träd och grönområden kräver nerver och tid att få ihop.

Och nu ni! Nu ska jag dit igen. På lördag åker jag på en kryssning med Silja Line, så då är jag i Stockholm en del av söndagen. Följande resa till svenska huvudstaden sker 19–21 mars, med en rödvita båten, om allt går väl.

Med ”om allt går väl” menar jag, om väninnan och jag får vara så friska att vi kan åka iväg. För i dag tar jag inte något för givet.
Jag vågade inte skriva om instundande resa eftersom jag inte visste om jag skulle klara av att gå de sträckor som krävs… men nu har jag beslutat mig för att åka.

Medan jag sitter och pusslar far en massa tankar genom hjärnan. En del av dem gör att jag sållar jobbet rätt bra.
Men plötsligt började jag tänka på tiderna då jag nätdejtade. En del män träffade jag ju in real life, men i många fall blev det inte mer än några pratstunder via en chatt och kanske några sms eller mejl.

Så var det med hurtbullen. En sådan man är jag inte ute efter. Eller om han vill bli min man, måste han acceptera att jag inte löper i skog och mark dygnet runt. Han skrev entusiastiskt om hur mycket han tränade, till och med på jobbet (han hade ett sådant yrke att det var möjligt)… ”och då det är mörkt ute vill jag också springa, då använder jag pannlampa”, skrev han.

I mitt stilla sinne undrade jag när han skulle ha haft tid att träffa mig? Han såg förstås framför sig att vi skulle springa tillsammans. När han insåg att mitt intresse för SPORT inskränkte sig till att TITTA på innebandy, eller att bänkidrotta överlag, insåg vi båda att vi inte skulle träffas 😀

 

 

Låt alla blommor blomma

~ Carita Liljendahl ~ 18 kommentarer
En saintpaulia som åter slagit ut i blom.

Det är ett tag sedan jag skrev något som nätdejting. Det här kan bli ett LITE längre inlägg en vanligt, men tycker det kan vara värt att ta upp en erfarenhet.

Jag har varit ganska inaktiv på de två sidor där jag fortfarande har min profil upplagd. Dels har jag inte haft så mycket tid att hänga där, dels tyckte jag ett tag att där fanns bara märkliga typer 😀

En av dem tog kontakt för ett par veckor sedan. Jag brukar inte ens inleda diskussioner med ansiktslösa personer, det vill säga sådana som inte vågar visa bilder av sig själva. Men den här påstod att han hade orsak till att vara anonym. Två gånger hade han trott att han pratade med kvinnor, men så hade det visat sig att de som kom för att träffa honom var homosexuella och att de hade haft falska foton på sajten…

Mannen utstrålade stor bögskräck och sedan visade det sig att han inte gillade finlandssvenskar heller, så plötsligt blev jag en nagel i ögat på honom.

När jag inte svarade på hans meddelanden direkt, för att jag jobbade så mycket då, blev han sur och undrade om jag tyckte att han var för gammal.

Ganska snabbt gick det upp för mig att det här var en surpuppa med dåligt självförtroende och ingen humor alls. En man som inte tycker det är viktigt att kunna flera språk, som var trångsynt gällande mångt och mycket. Han verkar inte heller gilla självständiga kvinnor.

Jag skrev aldrig något elakt till honom, jag var väldigt saklig fastän han skulle ha förtjänat något annat. Jag har kopierat våra meddelanden för säkerhets skull, för jag kan aldrig veta vad mannen hittar på.

Så med det här vill jag säga att man får vara beredd på att det finns en del kufiska figurer där ute – men samtidigt vill jag säga ”låt alla blommor blomma” – inte är det bara vissa förunnat att leta efter en vän på en dejtingsajt 🙂

 

Om dejting på nätet

~ Carita Liljendahl ~ 28 kommentarer
Det får bli en symbolbild igen. Dejting på nätet är svår att bildsätta :-)
Det får bli en symbolbild igen. Dejting på nätet är svår att bildsätta 🙂

Jag skulle gärna vilja skriva mer om hur dejtingen på nätet framskridit, eller strulat till sig, för mig. Men det är himla svårt att göra det, för jag vill ju inte lämna ut personerna jag träffat.

Jag kan skriva 29-åringen såg bra ut, han vågade träffa mig ute bland folk, men slutligen kom vi fram till att vi nog inte uppfyllde varandras förväntningar.
Eller 38-åringen hade jag bra kontakt med länge men det geografiska avståndet oss emellan var ganska stort.
Och 44-åringen vågade aldrig visa sig tillsammans med mig utanför hans hem – eller ja, vi åkte bil tillsammans i mörkret faktiskt. Men till Lovisa kom han aldrig.

Skriver jag så här låter det ju som om jag berättade om brottslingar. För det är ju så som media beskriver personer som är misstänkta för ett brott men som ännu inte dömts.

Det är ändå fascinerande att träffa människor på nätet. För är man inte den som raggar på krogarna, var ska man i så fall få nya bekanta? Jag tror inte riktigt på att träffa dem i snabbköpets kö 🙂
På någon kurs kanske det skulle vara möjligt, eller bland personer som delar samma intressen som jag – det vill säga bänkidrott och att läsa och skriva.

Men som sagt. Det är väldigt intressant att lära känna nya människor. Man måste förstås vara försiktig och ha sunt bondförnuft innan man går med på att träffa personerna öga mot öga. Oftast gör man det på en neutral plats där det också finns andra människor, till exempel på ett café.

Hur som helst så är det alltid lika intressant att höra nya bekantskapers livshistoria.

Alla gånger kan jag förstås inte vara säker på att den berättelse mannen serverar är sann, men intressant är den oftast ändå.
Om den inte är sann uppstår ju frågan varför mannen har ett behov av att hitta på, och vad han vinner på att ljuga. Sist och slutligen kan vi ju inte träffas IRL för då avslöjas allt.

Och intressanta är också alla de där historierna om varför en redan fastslagen dejt plötsligt måste inhiberas. Mamma blev akut sjuk, dottern behövde skjuts, sonen kom på överraskningsvisit, maginfluensan överraskade osv. osv. I och för sig helt trovärdiga förklaringar, men då man hör dem ofta och vanligtvis samma dag som dejten skulle ske får de ett litet nödlögnens skimmer över sig.

Är det något du är nyfiken på om nätdejting, ställ din fråga så ska vi se om jag kan ge något svar 🙂

För bra för att vara sant

~ Carita Liljendahl ~ 51 kommentarer
Jag gick in i förhållandet med öppet hjärta.
Jag gick in i förhållandet med öppet hjärta.

Tycker du att något verkar för bra för att vara sant?
Då är det antagligen ofta just så.

Vi hade samma intressen han och jag. Framförallt sådana som tangerade sport. Det verkade för bra för att vara sant.

Vi konstaterade att vi bägge ville satsa på ett seriöst förhållande. Vi lämnade dejtingsajterna och var överens om att vi berättar i social media att vi är ett par. Allt kändes toppen, tyckte jag. Nästan för bra för att vara sant.

Vi träffades hemma hos honom, vi promenerade i hans stad. Vi träffades hemma hos mig, körde runt i min stad. Vi talade timmar i telefon och skickade hundratals meddelanden på Whatsapp. Vi delade bilder från vår vardag med varandra och det flög små ❤ ❤ mellan två städer.
Det var nog alldeles för bra för att vara sant.

Han öste komplimanger över mig. De var alldeles för bra för att vara sanna.

En dag blev det sedan totalt tyst. Jag fick noll svar på mina vardagliga, helt kravlösa meddelanden.
Eftersom jag varit med om liknande förr i samband med nätdejting visste jag att han inte var död. Han hade bara börjat fundera.

Efter tre dygns total tystnad fick jag två korta meddelanden, bland annat med en förklaring om att avståndet är för långt. Har jag upplevt det förr? Att vägen från den stora staden till den lilla är längre än tvärtom.

Jag fällde en tår. Mest för att jag var besviken.
Jag hade gått in i förhållandet med ärliga avsikter. Blivit så glad åt de närmare 300 gratulationer vi fick via Facebook.

Sedan kändes allt bara pinsamt och jag blev förbannad. Det fanns ingen annan förklaring till det här än att jag hade blivit grundlurad, lyckligtvis inte på pengar ändå.

Så i stället för att skämmas valde jag att ge ett ansikte åt det här.
Tusentals andra har också drabbats av ”små överraskningar” efter dejting som startat på nätet. Men alla går inte ut med det offentligt. För visst är det pinsamt att erkänna att man varit blåögd…

Trots allt tänker jag inte tappa tron på mänskligheten. Det finns säkert en hel del välmenande människor där ute.

Det är bara att resa sig upp, torka dammet från kläderna, se sig i spegeln och säga ”du där – du klarar vad som helst, för du har varit med förr… och allt skit du gått igenom gör dig bara starkare ”.

Att dejta på nätet, del 6

~ Carita Liljendahl ~ 17 kommentarer
Plåsterförhållanden kan behövas.
Plåsterförhållanden kan behövas.

Fick ett privat mejl av en person som berättade om sina erfarenheter av nätdejting. En av dem var att så kallade ”plåsterförhållanden” kan behövas innan den bedragne/lämnade åter är klar att gå in i ett nytt kärleksförhållande.

Utan att ha massor av erfarenheter från området själv är jag benägen att hålla med. De två män jag träffade i vintras gav mig självförtroendet tillbaka. Med en av dem har jag ingen kontakt mer. Med den andra har jag haft sporadisk kontakt i snart sex månader. För det mesta handlar det om sms i vilka vi berättar om vardagslunken och skickar bilder från den till varann. Två gånger har vi träffats IRL.

Det är nog ingenting konstigt med att pröva sig fram. Mer konstigt skulle det väl vara om man tog den första bästa och började planera en gemensam framtid…

Passar här på att tacka alla som via privata kanaler kontaktat mig, dels för att berätta sin egen story i förtroende, dels för att tacka för att jag skriver om det här ämnet. För nätdejting verkar konstigt nog ännu vara lite tabu, upplevas som desperat och skamligt – hur du vi än annars tycker oss vara med dagens teknik.

Del fem i serien.

Att dejta på nätet, del 5

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer
I den här boken hittar man många kloka texter.
I den här boken hittar man många kloka texter.

Ja, att dejta på nätet kräver också mod.
Mod att stå för den man är, både till det yttre och till det inre.
Ibland tror jag att jag har skrämt bort män med mitt raka sätt. Men jag kan och vill inte vara någon annan än den jag är.

Det krävs mod för att så småningom träffa en främmande människa öga mot öga. För hur mycket man är sms:ar, mejlar och ringer så är den där första träffen alltid den första.
Inför de två träffar jag haft IRL har jag varit supernervös. Men jag vågade ta de steg som behövdes.

Det krävs också mod att skriva den här serien. För om någon tycker att man blottar sig på dejtingsajter gör man det också på bloggar. En del läsare har varnat mig, sagt att andra kan skratta åt mig bakom min rygg och att jag skadar mig själv då jag är öppen. Men jag har valt att vara modig ändå. Jag står för det jag skriver.

För mig krävdes det en enorm portion mod att våga ta det första steget in i en ny sexuell relation.
Efter sjutton år med samma man var det inte bara så där som att knäppa med fingrarna en gång i luften då jag skulle gå i säng med en ny man. Jag väntade över nio månader innan jag klarade av att ta steget.

Sanningen att säga var jag skräckslagen då jag skulle träffa min första dejt. Han var fjorton år yngre och hade en vältränad kropp. Jag hade försökt skrämma bort honom. Berättat om min övervikt och frågat om han faktiskt hade läst min ålder rätt.
Jag gav honom alla chanser att fly men han försvann ingenstans.

Han var oerhört finkänslig, han lärde mig att jag är fin sådan som jag är och fick mig att inse att alla män inte vill ha pinnsmala, unga och vältränade fitnessmodeller.
Han gav mig nytt självförtroende och framförallt fortsatt mod att leva livet fullt ut även efter det att vi hade bestämt oss för att inte bli ett par.

Del 4 hittar du här och därifrån kan du gå bakåt så långt du vill i min totalt ostrukturerade serie.

Att dejta på nätet, del 4

~ Carita Liljendahl ~ 20 kommentarer
Ensam gumma i väntan på tråden :-)
Ensam gumma i väntan på tråden 🙂

Jag har inte satt upp någon taktik för hur jag ska bygga upp min serie om nätdejting – det ena får ge det andra.

I dag slog mig tanken att någon kanske ser mig framför sig, hur jag sitter ensam dagarna i ända vid datorn. Med blossande kinder, som flickan på bilden 🙂

Riktigt så förhåller det sig inte i verkligheten. Vanligtvis går jag in ett par gånger per dag på de två sajter där jag är med, på veckosluten kanske jag tittar in där oftare.
Mest gör jag det för att se
a) om någon skickat ett meddelande till mig
b) vem som kollat min profil

Då och då gör jag sökningar.Jag skriver att jag är en kvinna som söker en man, bockar för att jag vill ha ett seriöst förhållande eller hitta en vän, tackar nej till sexäventyr, sätter en undre och en övre gräns för ålder och anger från vilket område jag söker profiler.

Jag har inte varit så väldigt aktiv med att ta första steget, men visst har det hänt någon gång. Bekantskapen börjar nästan alltid med korta meddelanden och frågor om ditt och datt. Senare kan den övergå i chatt och då jag känner att vågar lita på personen kan jag ge mitt telefonnummer. Har vi kommit så långt är det redan en träff IRL som planeras.

Och sådana tycker jag alltid ska ske på en allmän plats första gången. De två män jag hittills träffat IRL tyckte lika. Att träffas på en neutral plats ger bägge en ärlig chans att ”fly” om dejten inte visar sig motsvara förväntningarna.

Del 3 i serien finns här, och därifrån hittar du bakåt steg för steg till de äldre inläggen.

Att dejta på nätet, del 3

~ Carita Liljendahl ~ 18 kommentarer
De flesta söker troligen kärlek på nätet. Men ett hjärta av stål vill väl ingen möta där.
De flesta söker troligen kärlek på nätet. Men ett hjärta av stål vill väl ingen möta där.

Det var i mitten av oktober jag gick med på två dejtingsajter. Jag satte direkt ut en bild på mig själv, senare har jag vågat sätta fler. Jag valde med omsorg, och så gör väl de flesta.

Visst funderade jag ett tag innan jag vågade skapa min profil. Att finnas på en kontaktsajt till allmänhetens beskådande betyder ju att man går ut och berättar öppet att man söker sällskap. Man blottar sig helt enkelt.
Jag berättade också åt min terapeut vad jag hade gjort och frågade henne om hon tyckte det var snuskigt. Då hon svarade att det är dagens melodi att träffa nya människor via nätet, och kanske rentav hitta sitt livs kärlek där, kände jag mig lugn.

Jag har alltid börjat med att prata via chatten eller skicka meddelanden till någon som visat intresse för mig, eller som jag själv tyckt verkat intressant.
I de allra flesta fall slutar kontakterna också där, då någon eller bägge inser att vi är för olika som personer. Ibland har också avståndet varit för långt.

Den första personen jag blev förtjust i bodde i Helsingfors och vi sms:ade friskt under sex veckors tid. När jag sedan tyckte vi skulle träffas drog han öronen åt sig och gick under jorden 🙂
Detsamma har ett par andra kontakter gjort. En kom inte alls till träffen utan meddelade först följande dag efter påtryckningar från mig att han ”hade sovit och inte orkat komma”…
En annan slutade abrupt sms:a och ringa, utan minsta förklaring.

Det är i de här fallen man börjar fundera varför männen överhuvudtaget kastade sig in i bekantskapen. Hade de gått ut med falska bilder av sig själva, vilket gjorde träffen omöjlig, eller fort hittat en ny kvinna men inte vågat meddela mig det?

Nåja, mannen från Helsingfors tog ändå mod till sig och berättade i ett mejl att han hade hittat en annan kvinna som han ville satsa på. Men ytterligare några veckor senare förstod jag att den dejten inte hade lyckats, och då beslöt vi oss för att träffas IRL. Han var trevlig, vi hade roligt tillsammans men var ändå överens om att vi inte vill ha ett seriöst förhållande där vi träffas regelbundet.

Så det är ungefär det här det går ut på. Jag får ta vissa smällar men har också möjligheter att träffa nya intressanta människor.

För jag tror inte Tinder på telefonen skulle vara nåt för en 50+ kvinna i Lovisa. Troligen skulle jag där får läsa att det inte finns någon som matchar mig på tio mils avstånd 😀

Att dejta på nätet, del 2

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer
Ger man genast en äkta bild av sig själv?
Ger man genast en äkta bild av sig själv?

Oj, det blev intressant det här med nätdejting så jag fortsätter direkt på serien jag startade i går.

Jag har fått många intressanta kommentarer och en del indirekta frågeställningar. Noterar alla och återkommer till var och en, om inte nu så i senare inlägg.

En läsare skrev att hon är skeptisk inför dejtingsajter för att hon tror att 99 av 100 ljuger om sig själva och sätter ut falska foton.

Själv har jag gått till väga såhär:
– Jag kan låtsas vara miss Finland, men då mannen vill träffa mig avslöjas det direkt att jag inte är det, så varför ljuga? Bättre att ärligt berätta om ålder och övervikt.
– Då jag lagt ut riktiga foton på mig själv kräver jag att den jag ska bekanta mig med via sajten gör detsamma. Han kan förstås lägga ut falska bilder, men gör han det kan han inte sikta på att vi seriöst ska träffas IRL (in real life) vilket ändå oftast är tanken då man går ut på en dejtsajt.

Här vill jag poängtera att utseendet är inte det viktigaste, men jag erkänner att det har en viss betydelse för att jag ska känna mig bekväm vid en eventuell första dejt IRL. Tror att motparten tänker detsamma.

De flesta dejtingsajterna har moderatorer som kollar dina bilder först, så det är onödigt att försöka lägga ut erotiskt laddade sådana.
Har inte ens behövt försöka och misslyckas här. Sajten meddelar tydligt då du ska lägga ut bilder på dig själv att de genomgår en koll innan de går ut.

I morgon berättar jag hur jag gick till väga då jag lade ut den första kontaktannonsen, hur det kändes och vilket gensvar jag fick.