… sköljde över mig då jag uppdaterade Plagens kiosks FB-sidor och gav administratörsrättigheterna till ex-maken.
Det att han har kiosken också den här sommaren är kul, så missförstå mig inte. Det är fantastiskt att han åtog sig skötseln av den ytterligare en sommar, den sjuttonde faktiskt.
Men jag hade aldrig kunnat tro att en så liten sak som att jag gick in på kioskens FB-sidor skulle röra om så mycket i mitt inre. Jag grät nästan hela kvällen och det är inte lätt att skriva det här inlägget heller.
Med åren blev ju kiosken ”vår kiosk, vårt lilla sommarställe”, fastän det är staden som äger byggnaden. Femton härliga somrar här fick vi tillsammans, den sextonde i fjol var fin den med men förstås lite annorlunda eftersom vi separerade i maj.
Klart att jag ska besöka både stranden och kiosken i sommar också. De fina minnena av alla härliga människor jag lärt mig känna och haft att göra med där kan aldrig tas ifrån mig. Platsen kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta.
Det är så många minnen som jag måste lära mig leva med. Att många av dem är vackra och får mig att gråta är ju egentligen inte farligt. Värre hade det väl varit om alla minnen från mitt sjutton år långa förhållande var hemska…
Eller om jag inte hade några känslor, inte kunde gråta.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
Du resonerar sunt.
Kiosken har ett speciellt minne för mig, när jag började blogga med dig, så berättade du om ert arbete i kiosken! Skulle tro att det var förrförra sommaren.
Kram ❤
Men vet du, jag hade inte kunnat ana att det skulle göra så ont att se alla bilder och minnas så mycket… jag har ju varit kiosktanten 🙂
Nu måste jag bara gå vidare och se på de där minnena som ljusa sådana som berikar mitt liv.
Kram ❤
Jag förstår att det känns tungt i ditt hjärta. Du är ju starkare och modigare än de flesta jag känner.
Vackert ställe också.
Kram!
Jag är inte alltid stark, men det sägs ju att det krävs styrka för att blotta sin svaghet – hur nu det går ihop 🙂
Tack för att du är min vän ❤
Ju det kräver just styrka, för många andra skäms ju för sina svagheter och hellre döljer det än att visar. Men jag tycker att det är lättare att bli av med all typ av problem när man vågar dela dem med andra.
Kram!
Ja, delad börda är väl en lättare börda 🙂 Kram!
Precis!
Kram!
Inte så konstigt att du känner så. Så många år går ju inte att bara tänka bort. Efterhand så får du säkert nya minnen som inte hänger ihop så mycket med det förflutna.
Bara bra att gråta tror jag. Inte nyttigt att hålla inne sådana känslor.
Nej, så är det – och inte vill jag glömma eller tänka bort dem heller – men nu var det ett tag sedan det gjorde SÅ ont som minnena från kiosken gjorde…
Tack för ditt stöd.
Du verkar ha det riktigt tufft emellanåt. Gå inte för snabbt fram, det tar tid att bli okej igen. Nu vet inte jag hela din historia, om det kom som ett blixtnedslag att han funnit en annan, eller om det har varit några år där ni båda haft det tufft i äktenskapet; brist på saknad, respekt, sex, närhet, tillit, som gjorde att han ville hitta en ‘ny’. På min sida hittar du min mejladress om du vill söka stöd eller bara prata skit om oss karlar, är ju själv i samma situation fast något mildare.
Och du, ville han ha inloggningsuppgifterna till FB-kontot så kunde han hämtat det själv (‘ja, du får komma över så får du en lapp med uppgifterna, kan inte av säkerhetsskäl mejla sånt’) 🙂
🙂 Tack för stödet!
Nä, han behövde bara administrationsrättigheterna, för det var jag som startade den i somras… och jag vill inte bråka.
Han saknade säkert mycket i vårt förhållande, men sade aldrig i klarspråk vad det var… jag märkte ingenting under de sju månader han lärde känna den nya, först den sista månaden började jag misstänka att allt inte stod rätt till – så nog blev jag ganska så där rent ut sagt slagen med en slägga i skallen.
Jag tar säkert och mejlar dig, men inte för att skälla ut en karl som ändå är oskyldig till det som hänt i mitt äktenskap 🙂
Konstigt dedär med minnen, de kan göra ont men ändå vara glada minnen, de kanske gör ont just därför för att nu är det bara minnen, inget som sker mer idag… Kram ❤
För mig var och är kiosken väldigt kär, kunde ju inte anhålla om att sköta den själv då jag har ett annat jobb – så det är nog därför det gör ont, att jag inte kan vara där den här sommaren så som jag varit sexton somrar innan.
Kram!
Vill bara skriva att jag önskar att du kan gå vidare i livet, att du snart kan tänka att detta är ett avslutat kapitel. Då tror jag du kommer må gott. Vet att det inte är så enkelt som jag låter påskina.
Jag önskar Dig allt gott o många kramar om det kan hjälpa lite?
Snälla du, tack – dina ord hjälper mycket.
Jag blir rörd av all omtanke jag får, därför tror att allt jag skrivit här i bloggen, att jag varit öppen och mig själv – inte är förgäves. Jag hoppas jag kunnat hjälpa andra, och förstås även mig själv 🙂
Vissa minnen och vissa saker betyder mer än andra och sådan blir på något sätt naggade i kanten när man inte längre är del av dem i nutid.
Kram
Minnen bleknar med tiden och även om det finns saker man aldrig glömmer så lär man ju sig leva med minnena.
Kram!
En kiosk kunde jag gott tänka mig. En glasskiosk i centrala Göteborg närmare bestämt, och en stekhet sommar.
Mycket jobb har man då med långa köer när solen skiner och färre då regnet öser ner 🙂 … men KUL är det med kiosk!