I dag har det gått sexton månader sedan jag fick veta att min man hade en annan. Datumet första maj 2014 glömmer jag inte i första taget men jag förknippar det inte längre enbart med ett nederlag.
Nuförtiden försöker jag varje enskild dag, varje vecka och månad se vilka framsteg jag gjort. Och de är många.
Numera brukar jag uppmuntra mig själv. Jag gratulerar mig till än det ena och än det andra.
För då något tar slut innebär det ofta början på något nytt.
Men att se allt det där går inte i en handvändning.
Hur många av mina vänner har inte uppmuntrat mig under månadernas lopp och sagt eller skrivit – ”ha tålamod, allt blir bra en dag”.
Med facit i hand, efter sexton långa månader, har jag börjat få tilltro på att det är så.
Jag vet inte när jag kommer i mål, jag kanske aldrig gör det 🙂 … för det där med mål, vad är det? Vad siktar vi människor mot, vad vill vi nå? Pensionen? Döden?
Nä, livet det är väl här och nu? Just den här stunden – den här sekunden.
Vi vet inte vad morgondagen för med sig. Får vi ens se den?
Jag tror jag börjar förstå vad vardagslycka handlar om.
Men ändå förstår jag inte hela livets mysterium.
Så därför finns det all orsak att vandra vidare, att aldrig någonsin ge upp.
Jag vill veta vad resten av dagarna i det som är återstoden av mitt liv kan ge mig.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
Jag brukar också stanna upp o tänka: Nog har jag det egentligen ganska bra! Det finns så många som kämpar med sjukdomar, stressande arbete eller kanske inte har mat för dagen osv. Lyckliga vi!!
Ja, då man kan sätta allt i proportion till annat så förstår man.
Men i början är ju ens egen sorg den största, det som gör mest ont, det värsta.
När tiden läkt en del av sorgen ser man även annat.
Kram och tack till dig fina Ulla – vi har mycket att glädjas över!
Bra inställning! Heja dig!
Tack – heja livet!
Var ni gifta många år? Några barn?
Vi var gifta nästan sexton år men hade inga gemensamma barn, vilket man kan se som ett plus – där kom liksom ingen i kläm.
Sexton år är en ganska lång tid,hoppas att det ändå var sexton bra år.
Ja, det har jag kommit till nu att det var. Vi bråkade så gott som aldrig och jag tyckte vi hade det bra. Han tyckte helt tydligt annorlunda 🙂
Jag har en lång lista med saker jag är tacksam över, den gjorde jag på terapin och i dag förstår jag innebörden av den också.
Förstår det var ett jobbigt ögonblick då du fick reda på otroheten.
Allt vi är med om i livet gör ju oss starkare och starkare för att klara saker.
Vi lär oss att se saker och ting på ett klokare sätt liksom.
Den här dagen är den första dagen för resten av ditt liv är sååååå sant.
Det vi har och bär i ryggsäcken kan vi lära oss av. Det är framåt vi ska se…..inte bakåt. Det är inte bakåt vi är på väg.
Ha nu en jättefin fredag och helg.
Kramizar.
Så sant – vi är inte på väg bakåt. Vissa saker gäller det att kasta bort från ryggsäcken, andra lär vi oss bära.
Kram och ha en skön helg!
jag tror nog aldrig vi kommer i mål- jo det förstås- men när den dagen kommer är det ju ett annat slags mål vi når!
så det är nog bara att vandra vidare och göra livet så bra man bara orkar och förmår!
I mål kommer vi på ett eller annat sätt, men det är ju inte dit alla så aktivt strävar – mot sin död…
Så det är som du säger, vi ska göra det bästa av de dagar vi har, det som kallas nuet.
Kram!
kram och fredagsenergi! ( lite kuligare och vimsigare energi! 😉 )
Blir nog vimsig vin-energi i kväll 😀
Det blev det verkligen! 😉