Alla dessa datum man minns

Såsom av bilden synes. Sköna maj välkommen! 😀
Det var inte direkt varmt på terrassen vid Skeppsbron i dag. Men vi hade klätt oss varmt och med de här filtarna som extra värmare klarade vi oss bra en dryg timme utomhus.

Datum! Första maj! Vad göra då man har siffer- och datumminne? 😀
Jag sörjer ju inte mer. Men första maj är ändå alltid datumet jag förknippar med dagen då det gick upp för mig att min make, som jag hade varit gift med sexton år, hade en annan kvinna.

Nu har mitt liv gått vidare. Så otroligt mycket har hänt sedan dess. Jag har fått nya vänner, upplevt saker och förverkligat olika drömmar – sådant som kanske inte hade förverkligats om jag inte tvingats in i ett nytt liv som singel.

Men ja… alla dessa datum! Det finns dödsdagar man aldrig glömmer. Likaledes födelsedagar. Datum då man förlovat sig, gift sig, och datum då skilsmässan var ett faktum. Jag har inga barn, men många minns då deras barn föddes, då de började skolan, då de tog studenten, körkortet, då barnen fick barn… och så vidare.

Coronadatumet för mig är den 12 mars 2020. Bara nåt sådant, skulle ju kunna glömmas.

Men nej. Jag har sifferminne, datumminne.

Och väninnan som jag delade den här dagen med har också datum i sitt minne. Under en viss tid känns de här datumen svåra att genomleva. Då som alla minnen är färska, till exempel under det första sorgeåret.
Sedan går livet långsamt vidare.

Vi ser och känner var vi har våra vänner. Vi klarar mer än vi tror att vi ska klara.

Jag tror att jag kommer att leva ensam resten av mitt liv. Det är inte så att att jag VILL göra det.
Men dessvärre har jag slutat hoppas och tro på det där med att ”han dyker upp då du minst anar det”.
Kanske för att jag vet vad jag vill ha i mitt liv. Och då jag lever på en liten ort, i en stad som jag älskar, och då jag är en offentlig person… så… ja, ni förstår. Det är inte många män som klarar av att vara en del av det.

Däremot har jag vänner som vill vara en del av mitt liv.
Nuförtiden är de vännerna också få och utvalda. Det är lite trist att tvingas medge att jag i många fall varit väldigt blåögd och trott gott om alla.

Troligen får jag även i framtiden ta emot käftsmällar, bli besviken på människor jag litat på. Men kanske det ändå är värt allt. Att man lär sig nånting, fram till den dag då man ska lämna jordelivet.

Munkar och mousserat hos en vän – tack ❤

Siktet ställt på framtiden

I dag har det gått sexton månader sedan jag fick veta att min man hade en annan. Datumet första maj 2014 glömmer jag inte i första taget men jag förknippar det inte längre enbart med ett nederlag.

Nuförtiden försöker jag varje enskild dag, varje vecka och månad se vilka framsteg jag gjort. Och de är många.

Visdomsord i min hall.
Visdomsord i min hall.

Numera brukar jag uppmuntra mig själv. Jag gratulerar mig till än det ena och än det andra.

För då något tar slut innebär det ofta början på något nytt.
Men att se allt det där går inte i en handvändning.
Hur många av mina vänner har inte uppmuntrat mig under månadernas lopp och sagt eller skrivit – ”ha tålamod, allt blir bra en dag”.

Med facit i hand, efter sexton långa månader, har jag börjat få tilltro på att det är så.

Jag vet inte när jag kommer i mål, jag kanske aldrig gör det 🙂 … för det där med mål, vad är det? Vad siktar vi människor mot, vad vill vi nå? Pensionen? Döden?

Nä, livet det är väl här och nu? Just den här stunden – den här sekunden.
Vi vet inte vad morgondagen för med sig. Får vi ens se den?

Jag tror jag börjar förstå vad vardagslycka handlar om.
Men ändå förstår jag inte hela livets mysterium.
Så därför finns det all orsak att vandra vidare, att aldrig någonsin ge upp.

Jag vill veta vad resten av dagarna i det som är återstoden av mitt liv kan ge mig.

Det finns alltid datum…

… som man av olika anledningar minns.
Man kan minnas dem med glädje, ha något att fira. Men datum kan också innebära sorg eller vemod.

Med det här inlägget vill jag visa att det finns en allvarligare sida hos mig än den jag av olika orsaker visat upp här på bloggen under de senaste veckorna.

Den här datummanicken är mig kär. Har köpt den, eller fått den, minns faktiskt inte riktigt hur det var - från Sverige för många många år sedan. När jag var barn eller tonåring.
Den här datummanicken är mig kär. Har köpt den, eller fått den, minns faktiskt inte riktigt hur det var – från Sverige för många många år sedan. När jag var barn eller tonåring.

Den här våren och sommaren har några personer jag känt gått bort. Med mitt utpräglade sifferminne minns jag säkert deras dödsdatum rätt länge.
Och jag tänker på deras anhöriga. Säger inte att jag förstår vad de känner och går igenom, för varje sorg är unik. Men vet att också de för evigt kommer att ha vissa datum ristade i sina minnen.

I sorgen gäller det att ta en sekund i taget, sedan tar man en minut i taget, sedan en timme och så småningom klarar man en dag, en vecka, en månad.

Snart har det för min del gått sexton månader sedan jag fick veta att min man hade bedragit mig. Den första dagen i varje månad räknar jag fortfarande som en månadsdag, men jag gråter inte alls lika mycket som förra sommaren. Månadsdagen har på något sätt också blivit en segerdag som visar att livet har gått vidare, trots allt.

Det första sorgeåret ligger bakom mig. Och det är väl något sådant jag önskade jag kunde förmedla till dem som får sorg i dag, vare sig det är en skilsmässa eller någon kär som avlidit… att det är så viktigt att tillåta sig sörja en stor förlust.

Våga tala om den du mist, eller skriv ner dina känslor.
Det kan finnas stunder då du av olika anledningar bara måste bita ihop för att klara vardagen. Men försök inte sopa sorgen och de ledsna känslor under mattan. De försvinner ingenstans innan du bearbetat varje molekyl av dem.
Processen med att ”fejsa eländet” är sällan lätt, men det lönar sig att ta fajten.
Våga gå i terapi, du har allt att vinna på det.

Det här inlägget skrev jag för att ni som läser min blogg inte ska tro att varje dag är en tjohejsan-dag för mig även om livet är lättare nu än för ett drygt år sedan.

Jag har ju lovat att vara ärlig och mig själv här. Så långt det är möjligt, utan att såra utomstående.

Efter den första september som är månadsdag sedan dagen-då-jag-fick-veta-allt kommer den 3 september som är bloggens 6-års dag! Och den 4 september är det ett år sedan jag flyttade till mitt nya hem inne i stan. De dagarna ska firas ❤ 🙂