Hit åkte vi

Joensuu Areena, den största byggd av trä i Finland. Syns ju inte direkt utanpå men inuti såg man balkarna.
Joensuu Areena, ekologiskt byggd i trä.

En bild från inifrån arenan finns här.

Ja, det var alltså hit vi åkte i går kväll, fem timmar i en riktning, två timmar match och sedan hemåt igen i höstens kompakta mörker.

Det blev förlust med siffrorna 7-5. Vi gjorde en bra spurt i tredje perioden men det räckte inte riktigt till den här gången.
Det blev förlust med siffrorna 7-5. Vi gjorde en bra spurt i tredje perioden men det räckte inte riktigt till den här gången. Tors Jere Jokinen i närkamp om bollen.

Om matchen kan du läsa ett kort referat här.

Jag tog en del andra bilder under resan. Bland annat skyltar 🙂 Men också en bild som platsar i Hur galet som helst-serien och en bild som får gå ut till Halloween.

Den långa resan och övergången till normaltid (slut på sommartiden) känns i kroppen så det blir tidigt godnatt i kväll!

Fina fönster, del 97

Såsom jag tidigare skrivit här vidgas vyerna då jag lite oftare är i grannstaden Borgå på grund av en del nya arbetsuppgifter. Det är väldigt givande att få träffa nya människor och upptäcka nya sidor av staden, ofta till fots.
Då och då hittar jag vackra fönster.

Det här fönstret var större än de övriga som fanns till vänster på rad. Och en sådan inramning!
Det här fönstret var större än de övriga som fanns till vänster på rad. Och en sådan inramning!

Del 96 i serien hittas här.

Dags för säsongens första bortamatch

I morgon spelar Lovisa Tor sin första bortamatch i innebandyns division ett mot Josba i Joensuu.
Vi är nio supportrar som halv elva sätter oss i en liten buss för att åka 38 mil i en riktning för att se en match som är cirka två timmar lång.
På väg befinner vi oss ungefär tio timmar då vi räknar in pauser för kaffe och mat. Hemma i Lovisa är vi kanske åter kring midnatt.

Att åka till Joensuu är ju inte den längsta resan vi supporters gör. Vi ska till Vasa, Björneborg, Jakbostad och trakterna kring Uleåborg också - kanske :-)
Att åka till Joensuu är ju inte den längsta resan vi supporters gör. Vi ska till Vasa, Björneborg, Jakbostad och trakterna kring Uleåborg också – kanske 🙂

I första hand åker man som supporter så här långt för att heja på sitt lag. Men man måste nog också tycka om att åka buss eller bil. Och det gör jag. Det ligger något rofyllt i att få se landskapen svepa förbi fönstren.
Dessutom är supportergänget helt unikt – vi är många som har hållit ihop länge, blivit som en liten familj.

Jag kanske gör inlägg från resan i morgon, beror på hur tekniken funkar där i östra Finlands skogar 🙂

Tro, hopp och kärlek

Ett sådant vackert lock, inte sant?
Fick det av min vän Mona i Jakobstad i Österbotten. För en tid sedan skickade hon ett Vasa-lock till mig men det råkade jag ju ha i min samling! Då sa hon att hon tror hon kan bidra med ett lock jag INTE har. Och det hade hon rätt i.

Tusen tack för det fina locket Mona ❤
Och alla ni andra som ”snubblar” över vackra brunnslock, tänk på mig och sänd ert bidrag 🙂

Symbolerna för tro, hopp och kärlek är en vanlig syn också på andra platser i Jakobstad.
Symbolerna för tro, hopp och kärlek är en vanlig syn också på andra platser i Jakobstad.

Att någon tänker på mig…

… värmer hjärtat och får mig att komma ihåg att jag ska fortsätta med den utmaning jag startade i somras. Vi ska skicka fler kort! Inte bara för att sysselsätta posten utan för att glädja våra medmänniskor.

Ett vackert kort med en hur liten hälsning som helst betyder mycket.

Tack Maj-Gret, du har ett stort hjärta!
Tack Maj-Gret, du har ett stort hjärta!

Att jag sommaren 2014 bestämde mig för att öppet berätta om mina känslor kring skilsmässan ledde till att jag fick många nya vänner och bekanta. Dels var det personer som spontant ville ge mig stöd, dels hörde många av sig som hade upplevt samma sak men som inte vågat, orkat eller av olika orsaker kunnat berätta sin livshistoria.

Alla gillar förstås inte att jag skriver om mina känslor. Somliga önskar att jag ska sluta nämna skilsmässan. Någon kanske tycker att jag ältar gamla saker.
Men skilsmässan kommer ju alltid att vara en del av mitt liv. Jag tänker inte skämmas för att jag råkat i den situationen.
De negativa tankarna kring den upptar ändå allt mindre tid nu jämfört med hur läget var för ett år sedan.

 

Hurraaa – 101 flaggor!

Ni som följt mig en längre tid vet ju att det bor en liten statistiker i mig.
På bloggen har jag haft Flag Counter några år och i morse fick jag den 101:a flaggan i samlingen. Någon i Pakistan hade läst min blogg, eller kanske av en slump kommit in på den.

Intressant statistik.
Intressant statistik.

Det är väldigt fascinerande att då och då gå in och titta från vilka städer, delstater, provinser eller län läsarna kommer, vilka operativsystem de har, vilka bläddrare de använder, vilka inlägg de läst osv.

Jag betalar en liten avgift om året för att se lite mer än enbart flaggorna. Summan är inte stor och den känns definitivt värd att lägga ut.

I kväll ska jag på Damernas afton i köpcentret Galleria. I första hand är jag på jobb där som reporter, men hittar antagligen något att köpa till mig själv också, kanske från bokhandeln.

Snart ska jag också börja bläddra genom ett stort antal fotoalbum. De har hittills funnits lagrade hos ex-maken, men nu känner jag mig redo att göra den resa som en sortering av bilderna kommer att innebära.

Somliga kanske slänger bilder från gamla förhållanden, eller bränner upp dem på ett rituellt bål 🙂 Jag vill behålla en del av dem, bilderna är en del av min livshistoria.

Albumen innehåller ju inte bara bilder på honom och mig. Där finns fotografier av släkt, vänner och bekanta. Minnen från resor, högtider, fester.
Dags att skapa några nya album av dem.

Om sorg och kreativitet

Flyttade på några växter för att frigöra ytor att jobba på.
Flyttade på några växter för att frigöra ytor att jobba på.

Underrubriken på den här bloggen är ju ”inne i huvudet på en författare”. Så mycket om författarskapet har det inte handlat om på senaste tid.
Ändå är det helt möjligt att jag skriver en fjärde bok i serien om nyhetschefen Adrian Debutsky. Men jag skapar ingen stress för mig själv med det. Kreativitet går inte att mana fram.

Förra hösten och vintern målade jag på kurs. I den helt fria processen, där vi inte var tvungna att skapa något på förhand bestämt, bearbetades många känslor.

På ett och ett halvt år har jag ändå inte haft ork att skriva skönlitterärt. Den sorg som skilsmässan innebär slukade största delen av min energi. Resten gick åt till jobbet, som också kräver kreativitet.

Nu börjar jag så småningom känna att jag åter vill skapa något. Därför frigör jag ytor på bordet i vardagsrummet. Det har ju nästan sett ut som en djungel med alla mina växter.
Ni kan säkert räkna ut att jag inte behöver utrymmet för att skriva böcker. Bilder på det jag ska pyssla med visar jag den dag det finns något konkret att visa.