Skylten finns i Tallinns gamla stad. Har försökt hitta översättning för orden, men kanske någon av mina bloggläsare kan hjälpa mig. Tror att kauba laadimiseks har med handel att göra och soidu är fordon. Lai är bredd så texten där uppe har något att göra med ett utrymme som är tillåtet eller förbjudet för cyklar, gissar jag 🙂
Om inte trädet i förgrunden hade stå stora löv kunde man ju tro att den här bilden är tagen på våren.
Intervjun kommer ut först i slutet av november i en specialtidning så då kan inte de här bilderna användas 🙂
Vi har haft fjorton grader varmt i dag och då solenstår lågt är det lätt att föreställa sig att det är vår. Fåglarna kvittrar, det är bara dripp-droppet av smältande snö som saknas.
Än sitter löven kvar på trädgrenarna utanför fönstret till mitt arbetsrum.
Öppnade persiennen för att låta ljuset komma in.
Stormen Valio nådde inte södra Finland med förutspådd kraft, men andra delar av landet drabbades troligen.
När jag promenerade hem från Kretsgången i går kväll var det tolv grader varmt och vinden lagom frisk och varm.
Den här helgen har jag fyra jobb, två för mitt företag och två för en välgörenhetsorganisation. Tre resulterar i artiklar, ett är ett fotouppdrag. Kanske kan visa bilder från allt det här i kväll och i morgon, sådana som inte kommer i tidningarna.
Det här lär vara en gammal brunn. Den står i alla fall i Stadsparken som ligger bara ett stenkast från vår Borgåredaktion.
Har haft en bråd vecka och helgen blir inte mycket lugnare. Två innebandymatcher väntar för Lovisa Tor och dessutom har jag lovat ställa upp på två välgörenhetsjobb. Det ena blir en artikel och det andra är ett fotojobb.
Men tanken är att jag ska hinna LÄSA mina vänners bloggar på helgen, för det har jag inte hunnit med nästan alls under veckan. Tiden rusar, snart är det jul!
I dag har det gått sexton månader sedan jag fick veta att min man hade en annan. Datumet första maj 2014 glömmer jag inte i första taget men jag förknippar det inte längre enbart med ett nederlag.
Nuförtiden försöker jag varje enskild dag, varje vecka och månad se vilka framsteg jag gjort. Och de är många.
Numera brukar jag uppmuntra mig själv. Jag gratulerar mig till än det ena och än det andra.
För då något tar slut innebär det ofta början på något nytt.
Men att se allt det där går inte i en handvändning.
Hur många av mina vänner har inte uppmuntrat mig under månadernas lopp och sagt eller skrivit – ”ha tålamod, allt blir bra en dag”.
Med facit i hand, efter sexton långa månader, har jag börjat få tilltro på att det är så.
Jag vet inte när jag kommer i mål, jag kanske aldrig gör det 🙂 … för det där med mål, vad är det? Vad siktar vi människor mot, vad vill vi nå? Pensionen? Döden?
Nä, livet det är väl här och nu? Just den här stunden – den här sekunden.
Vi vet inte vad morgondagen för med sig. Får vi ens se den?
Jag tror jag börjar förstå vad vardagslycka handlar om.
Men ändå förstår jag inte hela livets mysterium.
Så därför finns det all orsak att vandra vidare, att aldrig någonsin ge upp.
Jag vill veta vad resten av dagarna i det som är återstoden av mitt liv kan ge mig.
Det här är en fastighet som står tom nära vår redaktion, mitt i centrum av Borgå. Väggen utgör ju bara en del av en större byggnad, men vet ni, jag tycker väggen är så vacker på sitt sätt.
Som objekt i min samling av väggar i alla fall 🙂
Jag såg en annan otroligt vacker vägg på ett annat håll i staden också. Eftermiddagssolen som träffade klängväxterna på väggen… så fint! Men jag satt i bilen i värsta rusningstrafiken när jag såg det så det var inte läge att stanna och fotografera just då.
Del 18 i serien finns HÄR.
Jobbade hela dagen på redaktionen i grannstaden Borgå i dag. Håller på att sätta mig in i en del nya arbetsrutiner – det är både spännande och roligt.
Gjorde en 50-års intervju och på promenaden till och från platsen där intervjun skedde hittade jag några objekt att föreviga för bloggen. En vacker vägg visar jag i morgon och en skylt lite längre fram i oktober!
Mer om vem som håller till i det här huset kan ni läsa här.
Jag har tyvärr blivit försiktig med att skriva om de stunder då jag känner lycka. Är det inte tråkigt att det blivit så?
Vågar inte berätta något kul innan det är helt klart att det blir så som jag hoppats, eller så som någon lovat mig – eftersom det ofta visat sig då jag tagit ut glädjen i förskott att det bara blev blaj eller ingenting.
Men jag må väl ändå våga skriva att jag känner mig tillfreds i min vardag i dag. Jag känner helt enkelt lycka.
På jobbet har jag också fått göra så många roliga och samtidigt på kul sätt krävande grejer.
I dag var jag i Lappträsk där civiltjänstgöringscentralen arrangerade en aktivitetsdag som asylsökande fick delta i. Den här gången ville ingen av flyktingarna ställa upp på intervju men det var inte heller viktigt. Jag kan förstå dem. Blir de igenkända av fel personer kan deras släkt råka illa ut.
Civiltjänstgörarna och de asylsökande spelade fotboll tillsammans. Solen sken och himlen var klarblå. Sedan grillade de korv som inte innehöll svinkött och den som ville fick bada bastu.
Jag blir varm om hjärtat för alla de här initiativen som tas för att de asylsökande ska känna sig välkomna. De har också fått kuddar med den tryckta texten ”Welcome”.
Tack och lov för att alla i Finland är inte flyktingfientliga.
Hur skulle du reagera om du såg en sådan här figur på torget i staden där du bor?
Den utklädda personen visar inte sitt ansikte och viftar med en skylt där det står att det är hans sista fria kväll… Så vem hotar han egentligen till livet?
Ingen! Han hotar ingen, han är bara en kille som firar en svensexa för sin kompis Hans!
Några figurer som hade klätt sig i vita luvor, eller nåt slags papphattar, men som ändå inte var stjärngossar på vift i lördagsnatten… rörde sig på torget i Lovisa nyligen. De viftade i och för sig inte med några skyltar, det är något jag bara fantiserat om här.
Men med tanke på vad som nyligen hände i Lahtis, och som fick spridning i media över halva världen, skulle jag inte ha vågat göra så som killarna på Lovisa torg gjorde. Det var liksom nog parodin som kom av sig, ironin som slog fel, eller så som kommissarien i Borgå säger ”moraliskt förkastligt och tecken på dålig smak”.
Läs mer HÄR.
Ganska ofta tänker jag nuförtiden att det är synd att jag inte längre vågar skämta så friskt som jag gjorde förr här på bloggen. Rabaldret som väcktes då jag skrev om chokladkyssarna med det namn de hade förr fick mig att inse att alla inte förstår när något jag skriver eller säger görs så att säga med en liten glimt i ögat.
Men just i dag, i den tid vi nu lever i, hade jag ändå mycket väl förstått att jag inte ska klä ut mig i dräkter som påminner om Ku Klux Klans ens till en möhippa och inte heller för att se vilka reaktioner mitt tilltag väcker…
Tillsvidare är Lovisa Tor obesegrat i division ett!
I går spelades första matchen och den vann vi med siffrorna 5-3.
Ett kort referat som jag skrivit å föreningens vägnar hittar du här!
Så som jag redan i all hast skrev sent i går kväll, då jag insåg att det höll på att bli EN dag helt utan inlägg, hade jag gäster både före matchen och efter den.
Fick ett fång underbara rosor och ett vackert hjärtformat ljus. Tack ❤
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 