Månad: mars 2018

Glad måndag! 05-03-2018

~ Carita Liljendahl ~ 24 kommentarer
En detaljstudie från månadskalendern.

Jag känner mig riktigt lite bättre i dag då jag kunde sova åtta timmar i natt, utan att avbrytas av hosta. Men sega förkylningar verkar det vara. Själv har jag varit sjuk bara en vecka, men jag har hört många säga att då man tror att man är av med eländet kommer det tillbaka.
Så jag ropar inte hej eftersom jag inte är över bäcken än.

Hos Anki hittar du ett ljuvligt kort med Muminmotiv och fina blommor.
Fina vikingasmycken hos Tomtan!
Hönan Doris underhåller hos Geddfish!
Hos BP finns ett färgglatt tak och roliga pinnar.

Skyltsöndag, den 4 mars 2018

~ Carita Liljendahl ~ 31 kommentarer
Det här fotot tycker jag själv att Lovisa stad kunde använda i sin marknadsföring 🙂

I går lördag fylldes Lovisa torg av människor som vill tro på en bättre framtid, inte minst med tanke på flyktingpolitiken i vårt land. På plats fanns toppolitiker, allt från partiordföranden på riksnivå till stadsfullmäktiges ordförande. Solen sken, människor sjöng och höll tal. I samförstånd.
De som tycker att Finland bör fortsätta med sin hårda flyktingpolitik har uttalat sig bland annat via social media, ofta anonymt, men de fanns inte på plats på Lovisa torg.

Mycket medmänsklighet visades på torget i Lovisa i lördags.
Jag fortsätter vara otroligt stolt över att vara Lovisabo ❤

Och förresten jo… höll på att glömma… Skyltsöndag förvaltas av bloggaren BP!

Mycket kärlek i Lovisa i dag!

~ Carita Liljendahl ~ 12 kommentarer

Demonstrationen om en rättvisare flyktingpolitik lockade hundratals deltagare till torget.
Här bland andra, min vän Dimi och hennes dotter.

Bara en bråkdel av alla som var på plats.

Jag har sparat några av skyltarna till i morgon då det är Skyltsöndag 🙂

Men jag säger som stadsfullmäktiges ordförande Otto Andersson, under veckan som har gått har det känts extra fint att vara Lovisabo ❤ Budskapet om kärlek och fred har verkligen spridits över bred front. Utvisningen av den irakiska familjen har stoppats, åtminstone tillfälligt. Folk öppnar sina plånböcker för att hjälpa till, men framför allt öppnar så otroligt många sina hjärtan.

Lagar ska följas, men det måste finnas rättvisa. Framför allt måste förhören med flyktingar göras på rätt sätt. Tolkarna ska vara kunniga, inte bara några som försöker tjäna pengar på sina jobb, och som sänder i värsta fall använder Google Translate och struntar i hur det går för flyktingarna…

Ett halvt år har gått!

~ Carita Liljendahl ~ 12 kommentarer

Det slog mig nyss att jag har bott ett halvt år på den här adressen. Tiden går fort!
Jag skulle vilja börja inreda balkongen, och få ordning på en del andra saker här och där i bostaden. Men just nu finns inte den fysiska orken då förkylningen tar alla mina krafter. En del jobbuppdrag måste också skötas, så jag får lov att prioritera.

Tids nog orkar jag kanske städa och planera igen.
Ser fram emot första våren och sommaren här ❤
Trivs så väldigt bra.

… och förresten, jag fick en Krya-på-dig godiskanin av min syster ❤
Nu kan det ju bara börja peka uppåt igen!

När man vill mycket, men inte orkar

~ Carita Liljendahl ~ 12 kommentarer

Jag har ju förmånen att jobba hemifrån. Vilket kanske i vissa fall också betyder att jag inte kan låta bli att jobba, fastän jag borde vila. Datorn finns ju så nära…

Nu kan det ju nästan verka som om jag inte alls var engagerad i fallet med den irakiska familjen som är utvisningshotad. Både tv, radio och massor av tidningar har tagit upp fallet, och det har förstås Nya Östis också gjort.

I morgon arrangeras en stor demonstration på torget i Lovisa. Syftet med den är bland annat att få till stånd en mer rättvis flyktingpolitik.

Jag vill gärna vara med där, för jag tror att det kommer att bli en bra demonstration med massor av folk på torget. Plakat har snickrats i flera dagar nu och engagemanget är stort över bred front. Det är inte enbart Lovisabor som kommer – det kan hända att trängseln blir större än på en rockkonsert.

Kort sagt handlar det om att familjen som består av nio personer, av vilka sju är barn och tre av dem är födda i Finland, har förhörts dels per telefon, dels med hjälp av Google Translate… SÅ mycket har gått fel, och därför borde förhören tas om och beslutet omprövas.

Få se ändå om jag orkar / vågar ta mig ut. Det är fortfarande jättekallt ute och jag är inte frisk.

Att du ORKAR vara positiv

~ Carita Liljendahl ~ 43 kommentarer

… kan jag få höra ibland. Det finns människor som tycker att jag skulle vinna på att vara negativ. De talar om den hälsosamma effekt det lär ska ha att låta negativa känslor komma ut.

Och det är helt sant. Allt det svåra, negativa, arga och tunga man eventuellt bär inom sig – det SKA ut. Men man har ju rätten att välja i vilka forum man låter ilskan pysa ut.

Många häver ur sig ilska på sociala medier och tycker det är en bra plats där man kan kritisera andra. Man gör det för det mesta i sitt eget namn, men inte ansikte mot ansikte med dem man kritiserar.

Jag väljer, för min egen skull, att alltid åtminstone försöka se det positiva. Jag mår själv bättre då. Jag vill också uppmuntra andra, säga snälla saker, stötta och finnas till. Till och med fastän det i enstaka fall lett till att jag fått skit i nacken. Välmenande personer är lätta att utnyttja, att frysa ut och att förtala – det är sällan snälla personer ryter ifrån.

En gång skapade jag en grupp på Facebook. Då jag slutade med verksamheten inom gruppen bad andra personer mig om att ge över administrationsrättigheterna till dem. Jag tvekade men gick sedan ändå med på det. Så fort som jag hade gett rättigheterna ifrån mig blev jag blockerad och kunde inte längre delta i diskussioner eller gilla inlägg där. Flera år efter att det här hände fick jag en fråga, ”varför skriver du eller gillar du inte längre något där?”

Samma gällde några personers inlägg som jag förut hade gillat och uppmuntrat. Personerna hade blockerat mig för att de tyckte att jag var ”äckligt positiv” och nu skulle jag få stå där med mitt ”så kallade stora hjärta”. Jag skulle inte tro att jag hade några vänner…

Alla kommentarer, privata mejl och Messenger-meddelanden har jag förstås sparat, om jag någon gång skulle behöva bevisa att den här formen av trakasserier förekommit.
Men för det mesta försöker jag intala mig själv att ställa mig ovanför den här formen av utstuderad vuxenmobbning.