Månad: februari 2020

På väg mot Stockholm

~ Carita Liljendahl ~ 29 kommentarer

De tyska orden Ordnung muss sein flög hela tiden genom mitt huvud då jag kom in i min hytt.
Sagt och gjort. Öppna resväskan!
Hade packat den på något sätt upp och ner, men fick ut alla grejer och placerade dem raskt där de skulle vara. Finns inget mer irriterande än att inte hitta allt det man ska… då man är ENSAM i en hytt 😀

Ganska fullt program hela kvällen.
Men SÅ kul då alla i bussen talade mitt modersmål svenska då vi åkte in till Helsingfors.

Då jag sitter för mig själv, vilket jag oftast gör, tar ofta olika historier form i mitt huvud. Jag har en, enligt egen åsikt, säregen humor. Eller kanske den inte är konstig i sig, men jag har hela livet fått kämpa med att inte var som helst kläcka ur mig sånt jag själv tycker är roligt… Andra kanske inte tycker lika 😀

Så i dessa förkylningens tider tänkte jag. Vad ska jag göra om jag ser en förkyld person ombord, om denna ser ut att ha asiatiskt ursprung?
Och vågar man längre säga att man vill spela corona med nån? Ni vet, det är ett spel, med käppar och knappar / små brickor som man skjuter iväg.

Utsikten, eller insikten, från min hytt.

Missade festen hos grannen

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer

En av mina grannar i huset arrangerar årligen inför Alla Hjärtans Dag en fest. Hon bjuder på lunch och efterrätt, olika goda drycker och dessutom brukar hon knåpa ihop fina små överraskningspresenter åt alla som kommer.

Ett litet anteckningsblock fick jag som valde nummer tio.

På grund av resan till Stockholm missar jag årets fest. Men igår överräckte jag ett kort och en flaska rödvin till värdinnan, bad henne bjuda gästerna på det och hälsa till alla från mig.
Då fick jag också en liten gåva ❤
Huset jag bor i ett av de bästa jag nånsin bott i. Många trevliga grannar, inget gnäll och skäll.

Jag ska se om det går att skriva blogginlägg från båten. Beror på hur uppkopplingen funkar i hytten.

Vacker vägg, del 123

~ Carita Liljendahl ~ 6 kommentarer

Det får bli lite arkivbilder nu då jag inte har för avsikt att lämna hemmet i dag för mer än att gå ut med soporna. De lådorna har jag i och för sig aldrig fotograferat, men de ska inte heller få förstöra bilden av den här vackra väggen 😀

Det här är en stor väggtavla (egentligen en rya) i en gång i servicehuset Esplanad. Konstverket kan jag beundra de gånger jag sitter utanför min massör och väntar på min tur.

Snart ska jag ta en dusch, köra en tvättmaskin och packa resväskan inför morgondagens resa som utgörs av en Showkryssning som en resebyrå arrangerar på Silja Serenade. Många artister ska vi få se, vinprovning för den som vill, god mat och dryck, kanske lite shopping 🙂

Veckans ord – VAK

~ Carita Liljendahl ~ 15 kommentarer

Veckans ordutmaning hos Mrs Susanne är VAK.
Tänker först på allt på en isvak. Nu då det varit kalla nätter kanske en sådan finns vid badstranden, men dit är det för långt för mig att promenera, fastän ljumsken blivit bättre.

VAK-natten är ofta ofrivillig. Det kan hända att jag vakar för att det kommer en bra film, eller för att jag har så roligt med vänner att vi inte märker hur klockan tickat sig in mot småtimmarna.

Att ligga vaken på natten en timme, två eller tre utan att kunna sova då man vill sova är inte kul. Men följande natt efter en ofrivillig VAK-natt brukar jag sova gott igen.

Nu blev det lite fel…

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer

… då Carita firar Runebergsdagen (i dag den 5 februari) med en fastlagsbulle 😀
Runebergstårtor åt hon redan för några dagar sedan.
Ur led är tiden, det vet vi ju alla.
Vårblommorna tittar fram, trastarna får ungar. Och nu blir några nätter kalla, med minus tio hos oss, så då kan det gå dåligt med både blommor och fåglar som låtit sig luras att våren är här.

Helt yr i bollen blev också jag och väninnan Pia då vi i dag besökte Tokmanni. Där håller man på att bygga om.
Tidigare har man ju gått som en robot från hylla till hylla då man visste var allt man skulle ha fanns. Men nu stod schampoflaskor och duschkrämer på rad där hundmaten fanns förr.

Nå, det blir säkert bra då det är klart – och alltid är det ju bra att träna hjärnan lite. Att man inte gör det allt för lätt för sig 😀

Stockholm i mitt hjärta

~ Carita Liljendahl ~ 18 kommentarer

Ja, nog har staden alltid en plats i mitt ❤ Jag bodde där 1998 och besökte staden ofta även efter det, ibland flera gånger per år under åren som gift med en Stockholmare.

Alla träd och grönområden kräver nerver och tid att få ihop.

Och nu ni! Nu ska jag dit igen. På lördag åker jag på en kryssning med Silja Line, så då är jag i Stockholm en del av söndagen. Följande resa till svenska huvudstaden sker 19–21 mars, med en rödvita båten, om allt går väl.

Med ”om allt går väl” menar jag, om väninnan och jag får vara så friska att vi kan åka iväg. För i dag tar jag inte något för givet.
Jag vågade inte skriva om instundande resa eftersom jag inte visste om jag skulle klara av att gå de sträckor som krävs… men nu har jag beslutat mig för att åka.

Medan jag sitter och pusslar far en massa tankar genom hjärnan. En del av dem gör att jag sållar jobbet rätt bra.
Men plötsligt började jag tänka på tiderna då jag nätdejtade. En del män träffade jag ju in real life, men i många fall blev det inte mer än några pratstunder via en chatt och kanske några sms eller mejl.

Så var det med hurtbullen. En sådan man är jag inte ute efter. Eller om han vill bli min man, måste han acceptera att jag inte löper i skog och mark dygnet runt. Han skrev entusiastiskt om hur mycket han tränade, till och med på jobbet (han hade ett sådant yrke att det var möjligt)… ”och då det är mörkt ute vill jag också springa, då använder jag pannlampa”, skrev han.

I mitt stilla sinne undrade jag när han skulle ha haft tid att träffa mig? Han såg förstås framför sig att vi skulle springa tillsammans. När han insåg att mitt intresse för SPORT inskränkte sig till att TITTA på innebandy, eller att bänkidrotta överlag, insåg vi båda att vi inte skulle träffas 😀

 

 

Medicinkvinnan i farten

~ Carita Liljendahl ~ 21 kommentarer

Det har varit intressant att ta del av alla vänners erfarenheter. Dels då de handlat om läkare, dels då det handlat om olika örter eller andra naturmedel man kan välja bland.

Vissa människor säger att gurkmeja har laxerande effekt och att den inte är bra för levern. Andra säger att gurkmeja i rätt dos och i rätt kombination med annat är det bästa som finns.

Har ägnat mig att läsa många sidor på nätet om det här. Vill tro på osteopaten och på en väninna som under en längre tid ätit gurkmeja och mår bra av det. Det är den anti-inflammatoriska effekten jag är ute efter.

Förra natten reagerade ändå min mage så att jag tvingades gå flera gånger på toan. Då blir det ju lite si och så med sömnen…

Nu gjorde jag en ny medicin som inte borde vara så stark. Det är inte bara gurkmeja och svartpeppar som shot i ett litet glas. Nu har jag satt till kallpressad kokosolja och ekologisk honung. Det var gott – i jämförelse med den råa shotten jag tog i går.

Glad måndag, 03-02-2020

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer

Tog den här bilden i går. Då åt jag årets första Runebergstårta. Den var jättegod!
Runebergsdagen firar vi först på onsdag, men den här tjuvstarten var ju inte helt huvudlös ändå. Min första fettisbulle åt jag nämligen redan för nån vecka sedan… och det dröjer ännu ett tag innan fastlagstisdagen kommer 😀

Runebergstårtor och ett halvfärdigt pussel 🙂

I går var jag ledsen för att Tor förlorade, men sport är bara sport och jag har många anledningar att vara glad också.

I går kunde jag gå rätt bra. Smärtan är inte helt borta, men i går behövde jag inte stöd av möbler och väggar då jag förflyttade mig.
Jag ska fortsätta med gurkmeja+svartpeppar-shots. Gott? Nä, minsann inte. Men en deciliter klarar jag av utan problem.

En dag i taget nu.
Och till alla mina trogna bloggvänner. Jag läser det ni skriver, men har inte alltid haft ork att skriva kommentarer. Min vardag har sett annorlunda ut de fyra senaste veckorna. Omfattat mycket planering för att logistiken ska funka.

Och till alla som läser min blogg. Kramar till er också!

Jobbig kväll, men tacksam ändå

~ Carita Liljendahl ~ 2 kommentarer

Glädje blandas med tacksamhet. Det har varit en tung säsong för Lovisa Tor i innebandyns division ett. Ny förlust efter förlängning och straffslag i kväll. Men vad kan man göra? Som supporter gör man inget annat än hejar, hoppas, vill att det ska gå bra – man finns alltid där. Men det är inte vi som spelar (tack och lov för det), även om vi många gånger tror att vi vet mest och bäst om allt 😀

Men genom alla år jag följt Lovisa Tor. Sedan 1998 om jag minns rätt, har jag fått massor av nya vänner. Jag har fått se halva Finland, en massa idrottsarenor och bensinmackar där vi käkat 😀

Jag skulle kunna skriva en bok om allt jag upplevt med laget ❤

Nu vill jag ännu inte tänka på hur säsongen slutar. Klarar vi kontraktet för fortsatt spel i division ett, eller inte?

Tacksamhet känner jag ändå för SÅ mycket som Tor gett mig. Upplevelser, eufori, uppgivenhet, glädje, sorg. Det är stora känslor det.

På förra bortamatchen fick jag de här handledsvärmarna av Pirjo, en av många fina människor jag lärt känna under åren med Tor. Tack ❤

rptnb