Det var ju bra att jag i slutet av april hann ta en bild av grillkåtan utanför Mattssons café på Skeppsbron. Den har, troligen med tillfälligt lov, stått här hela vintern och varit en populär samlingsplats. Nu har den forslats bort. Kanske den får komma tillbaka, också med ett tillfälligt tillstånd nästa vinter. Jag kan förstå att den inte permanent får stå kvar, men på vintern är den populär. Somliga har kommit längs Lovisavikens is med motorkälke till stranden för att grilla. Andra har kommit till fots eller med bil. Köpt korv i kiosken och grillat i kåtan.
Men nu är det snart sommar och bara kylan skulle ge med sig (den återvände ju efter några varma dagar), så sitter vi åter här på terrassen med ett bakverk eller med en glass.
Hgsh är förkortning för Hur galet som helst, som är en kategori på min blogg. Huset är Gamla Apoteksgården. Numera finns här bland annat bostäder och ett försäkringsbolag. Efter att apoteket fanns här har tingsrätten haft lokaler i byggnaden.
Men det som jag såg först då jag tog fram bilden på datorn är att korset från kyrktornet syns på husets tak. Det är ju ändå inte där det sitter 🙂 Men själva kyrkan syns inte, eller jo, en liten del av den till vänster om byggnaden bakom träden och buskagen.
Sitter i bilen och vilar benet medan Pia för tomflaskor till returapparaten och sedan gör uppköp i S-Market. Här syns ju många skyltar, men lite motljus blev det.
Och på den andra bilden syns en liten skylt med texten OHO! Kännetecknar Tokmanni som är en lågpriskedja, kunden blir liksom så överraskad av priserna att hon eller han utropar ”åhå!”.
Blomstren har anlänt men jag kunde låta bli att köpa något i dag. Ska ta pelargonerna från torget eller från en blomsteraffär där jag genom tiderna alltid hittat fina exemplar.
Det är roligt att komma ut då och då, säger jag ungefär som en gammal tant 😂 Benet har börjat hålla bättre, men så fort som jag gör de här längre turerna med besök i Tokmanni och Lidl frestade det på så pass att jag inte längre klarade att gå i S-Market.
Mutta kyllä se siitä, som man säger på finska. ”Det ordnar sig med tiden” är en ungefärlig översättning.
Härliga Skyltsöndag förvaltas av bloggvännen BP. Titta in hos henne, så får du se fler skyltar men också andra intressanta inlägg!
Förr i tiden rullade jag iväg hur som helst, när som helst och åkte nästan vart som helst. Nu gällde det att tänka efter, vilken rutt passar bäst då jag inte kan trampa hela vägen. Gällde att vara strategisk också med tanke på farliga korsningar med mycket trafik 😂 för sådana finns minsann också i småstaden.
Turen blev kanske 500 meter lång och det löpte bra nästan hela vägen fram till syrran där jag hämtade bilen. Här har jag hoppat av för att ta ett foto i Kapellparken. Det blåser en hel del men vi har faktiskt nu +20 grader!
Jag ville ut en sväng med bilen. Den friheten som cykeln i viss mån ger och som bilen ger fullt ut, gör mig faktiskt nästan tårögd. Det är alltså glädjetårar som trillar om de trillar.
Körde runt i stan, tittade mig omkring på ett sätt som är omöjligt utan bil, eller då jag inte kan gå långa sträckor. Blev sugen på en glass. Men enda kiosken som nu var öppen sålde en sådan sorts glass som jag inte ville ha i dag.
Tokmannis parkering var fullsatt och sommarblommorna har kommit ut, så där fanns ingen P-plats nära dörren. En närliggande bensinstation, samma sak, fullt med bilar på P-platsen och för lång väg att gå utan stav eller andra stöd.
Men sedan hittade jag en parkeringsplats nära Café Favorit och lyckan var stor då jag kunde ta mig in där och även ut till bilen för att avnjuta en gräddvaniljglass ur en pappmugg 🥰
Örtscones från Café Favorit, hämtade hem igår. Marmelad som ska avnjutas på Fazers croissanter.
Jag ska försöka ha en långsam lördag i dag. Eventuellt se om jag kan cykla några hundra meter, så att jag kan hämta bilen från syrran och ta en tur då det har lovats mycket fint väder till eftermiddagen.
Men allt är bara lösa planer tillsvidare. Beror helt på hur mitt knä känns. Två dagar har det varit bra. I dag känner jag av att jag gick och stod över en timme då vi handlade igår.
Dagen började med frukost och några sidor i Hufvudstadsbladet som hade en intressant artikel om Saab i Sverige och ett säkerhetssystem för övervakning, GlobalEye, som utvecklas där i samarbete med Finland.
Det var tyst och skönt. Jag sätter sällan på teven på morgonen. Lite senare började det bullra i luftrummet. Helikoptrar och andra flygfarkoster for omkring, men jag såg dem inte från mina fönster. I dessa tider, med vår granne i öst som fortfarande anfaller Europa, känns det som att vi aldrig vet vad som kan hända. Samtidigt litar jag på vårt försvar, och Nato övar då och då, så ljuden av plan och helikoptrar känns både spännande och trygga.
En bild från Täby Centrum i norra Stockholm där jag var i slutet av mars.
Fartfyllt har det varit hela dagen, så fartfyllt som det nu kan vara då jag inte är snabb på benen med skadade knäet. Men! Nu har knäet faktiskt varit rätt bra och burit mig två dagar!
Jag har insett att det går bra så länge jag är hemma och kan sätta mig ner och vila ibland. Då vi gör turerna för att handla till mamma måste jag gå och stå ofta över en timme eller mer. Har kundvagnen som stöd och i dag klarade jag mig utan stödstav. Så det har skett vissa framsteg.
Ska se om Elisamatilda lägger ut Fem frågor imorgon eller om hon ännu är på semester. Men Färgsprakande fredag är LillaSysters tema.
Jobbat hela dagen från halv tio till klockan sex. Men däremellan var jag som vanligt och hjälpte mamma tillsammans med syrran. Så här rullar veckorna på. Man får ta till guldkorn längs vägen som att stanna upp vid ett café, köpa en liten bakelse, äta den på mammas gård i eftermiddagssolen och även se till att det finns örtscones och marmelad hemma för morgondagen.
Kära vänner. Detta kan bli ett lite längre inlägg. Jag har nu kommit på att jag har tid att uppleva saker som sker i naturen, men även annat. Av den enkla orsaken att jag med mitt krånglande knä inte har minsta möjlighet att hasta framåt i livet.
På mammas gård i dag. Tog med gångstaven i handen en runda runt hennes liderbyggnad. Med ett friskt ben hade jag tagit mig runt lidret på en minut? I dag krävde minst tio minuter. Men se, hör och häpna. Jag kunde stanna upp. Höra humlornas surr, känna solen värma mina kinder. Se syrenbuskens knoppar och nunneörten som sprider sig mer på gräsmattan för vart år som går.
Då min syster hämtade mig med bilen väntade jag ute på gården och hann där tala med en granne som bott här typ ett år eller mer, men som jag egentligen inte kände. För att jag inte bara hastade vidare efter att ha ha sagt ”moi” (hej på svenska), pratade vi allt möjligt. Varifrån han är hemma, var han jobbat, varför han flyttade till det här huset. Allt började med att vi började prata om studentmössan jag hade på huvudet.
Ja, ser du, sa jag. Den här mössan har jag på huvet två dagar om året. Valborgsmässokvällen och första maj. Så hårt slet jag i gymnasiet för att få den, så två dagar ska den pryda mitt huvud 🙂
Så ja. Mycket positivt med detta att jag inte kan hasta mig fram 🙂
Väninnan Marina och jag. Sommarkläder i sommarväder och skumpa i glasen igår på valborgsmässoaftonen.
Och så månadsbilden förstås! Vi skriver nu första maj och vad är härligare än det? +17 grader, lite kall blåst här och där, men hittar du en plats där det inte blåser så visst är det underbart!
Muminfamiljen är ute på havet. Jag tror att det här kunde vara en illustration till ”Pappan och havet”. Den där fiskaren sade aldrig mycket. Men det måste man ju inte heller göra. Och då man väntar på napp ska man vara tyst 🙂
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 