Eftersom jag är på bokmässan i dag så gott som hela dagen och inte vet hur det blir tid för inlägg ikväll, skriver jag ett på förhand. Vill inte bryta trenden av närmare fyratusen dagar med inlägg i ett sträck 😀 Det bor en liten statistiknörd i mig.
I Eddie Bruces senaste bok ”Lovisa forna byggnader och vyer. 910 foton på det försvunna Lovisa” finns de här bilderna på vår gamla järnvägsstation. Att den revs 1972 var en skandal utan like måste jag få säga.
Fint att de här gamla byggnaderna vid Smedsgränd står kvar.
Det här är troligen en av de mest fotograferade vyerna, åtminstone sommartid, i Lovisa. Då besöker turister Degerby Gilles rusthåll som finns här i närheten, och vandrar kanske sedan med gränden ner mot Lovisaviken.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
Mycket synd att den anrika järnvägsstationen revs, en äkta kulturbyggnad som hörde till Lovisa. Då mina föräldrar gifte sig i maj 1945, kom två av pappas bröder från Åland till bröllopet. Lång resa på den tiden, sista etappen åkte de tåg från Lahtis till Lovisa, där mammas svägerska mötte dem. Så vill jag minnas att jag fått mig berättat. Samtidigt ska ju den smalspåriga järnvägen upphört i början av 1940-t? Nu har jag ingen att fråga längre, men det liksom fastnade i mitt minne att de kom med tåg, hörde ihop med berättelserna om bröllopet, som för övrigt hölls på Skyttepaviljongen. Pappas unga spralliga bröder var inhysta hos tant Lisi Tamolin, de minns henne och det gulliga huset med värme ännu på gamla dar. Nåja, att man hade kunnat åka tåg till Lovisa en gång i tiden, det imponerade på mig, kändes annorlunda mot bussarna jag åkte med.
Degerbygatan och de underbara husen. Där i hörnet tog jag till vänster varje morgon på väg till skolan. Då bodde stadsdirektören i det huset så var det ännu på 1980-talet har jag för mig. ”Gillet”, där var jag rätt ofta på 80-t, alltid god mat och mysigt, bra service. Ja, fina gamla kvarter med många minnen. Tack för vackra foton och hoppas bokmässan är till belåtenhet. Trevlig helg!
Oj, bröllop på Skyttepaviljongen! Första gången jag hör att en fest ordnats där, men det var förstås helt möjligt 🙂
Och Lisi Tamolin minns jag, eller allra mest hennes mycket välskötta gård.
Roligt att du har så många fina och skarpa minnen från Lovisa ❤
Degerby Gille finns ju kvar, så har du vägarna här förbi ska du titta in där och äta lunch!
Verkligen synd att man rev den fina järnvägsstationen. Det verkar gå i cyklar, det där med att riva allt. Man gör det i några år, sedan inser man hur korkat det var, så man slutar och renoverar för att sedan återigen riva allt. Suck!
Det där gamla trähuset i hörnan av Degerbygatan är sååååå fint och så väl underhållet.
Hoppas att du har haft en givande dag på bokmässan. Du borde ha stannat ett par dagar, för imorgon är det dags för KAJ:-)
Ja, visst hade där funnits att se och uppleva på mässan under fyra dagar 🙂
Visar troligen några bilder imorgon – mest blev det så att vi strosade runt och kollade allt från böcker till vykort, klistermärken, pussel 🙂
Kanske det inte fanns så många lokaler tillgängliga för bröllop då nära efter krigsslutet. Eller så var det praktiskt, i närheten av mammas hem där i gränden. Kom aldrig att fråga, men ”Skyttis” måste på den tiden haft nåt slags utrymme för festligheter. Den beställda fotografen beklagade efteråt att fotona han tagit misslyckats, det var nåt som inte fungerat med kameran, så finns inga bröllopsfoton. Mamma brukade säga att det var mycket som överlag inte fungerade den tiden och mycket skralt med varor, egentligen inga varor alls. Svårt att hitta tyg och sytråd till brudklänningen, men sömmerskan lyckades till slut få tag i ett tyg och min faster skickade sytråd från Åland till Lovisa. Jag har ganska många gamla brev tillvaratagna, kul att läsa när andan faller på.
Javisst, Degerby Gille hade en speciell atmosfär, kändes nästan ibland som om självaste kung Adolf Fredrik satt med där 😅
På den tiden blev man kanske inte urförbannad ens då bröllopsfotona misslyckades 🙂 Man hade varit med om något så mycket värre, och gnällde inte för småsaker, såsom man gör i dag.
Ja minsann, brist på allt från mat till tyg.
Så kul att du har gamla brev kvar.
Så sant, de var nog lyckliga efter de många krigsåren. Kan också ligga något i det att Finland är ”världens lyckligaste folk”, tror att det handlar om förnöjsamhet.
Ja, kanske ordet ”lyckligaste folk” kunde bytas ut mot ”det mest förnöjsamma folket” 🙂
å fin gamla trähus som du visar. Ser riktigt mysigt ut. Vi hade en gång en fin liten järnvägstation nere i byn. Det var dessutom post och rälsbussar och tåg gick flera gånger om dagen. Jag åkte ibland rälsbuss till jobbet och det gick bra. Då behövde jag bara cykla 4 km ner till byn och ta bussen. Nu finns ingen station. Den rev SJ och det går inga tåg eller bussar. Ingenting blir bättre bara sämre.
Tycker också det går mot det sämre då gammalt rivs istället för att bibehållas och renoveras 😦
En liten by med rälsbuss och tåg som gick ofta, låter så trevligt och tryggt.