… som satt i en tandläkarstol i slutet av 1960-talet. Hon minns den barska läkaren som ungefär inte sa annat än ”håll käften öppen” och bad mig då och då spotta i en skål som fanns intill stolen.
Av hänsyn till mina läsare går jag inte in på andra detaljer, men någon proffsighet eller empati var det inte frågan om där och då i folkskolans källare.
Jag tror att vi är väldigt många, födda före, under och efter 1960-talet som fick vår tandläkarskräck grundlagd under barndomsåren.
Lyckligtvis har det skett framsteg inom branschen, både vad gäller teknisk utrustning och bemötande av kunderna.
I dag har den lilla flickan blivit 63 år gammal.
Genom årtiondena hade hon gjort några besök hos olika tandläkare.
Då hon var kring 25-30 år sade en av dem, ”du borde ha kommit hit för länge sedan”. Som om hon inte hade vetat det själv.
Den unga damen beslöt sig för att aldrig mer gå till en tandläkare.
Sedan kom det förstås en dag då behovet av hjälp blev akut. I sällskap av en god vän tog hon sig till den kommunala vården och fick bra hjälp. Där fanns empatiska tandläkare och skötare som hade gått i ”den nya skolan”.
Men så kom corona-pandemin. Endast de klienter som hade skriande akut behov fick vård, alla andra skulle vänta och till den gruppen hörde ”den lilla flickan”. Hennes tandläkarskräck återvände.
Självklart gick det inte så väl att tänderna skötte sig själva.
En bit lossnade från en tand och det som återstod var en vass pigg som irriterade helt infernaliskt. Tanden värkte aldrig men det blev svårt att äta, dricka, prata och sova.
Kön till den kommunala vården var lång, upp till sex månader.
”Den lilla flickan” samlade mod, skrev ett mejl till företaget SuperSuu och berättade om sin bakgrund.
En knapp timme senare ringde företagets ägare och han lyckades övertyga ”den lilla flickan” om att hon kan lita på att hon blir väl bemött hos hans läkare och skötare.
Och för att göra en lång historia kort. Hon har aldrig känt sig bättre omhändertagen än igår.
”Här ska inget göra ont och vill du att jag säger vad jag gör så säger jag det, men vill du att jag är tyst så är jag det” var i stort sett budskapet av tandläkaren.
Sköterskan såg i sin tur till att den lilla flickan andades lugnt och höll sin hand på hennes axel. Med lugn röst sade hon ”slappna av, kom ihåg att andas”.
Jag hade väl aldrig trott att jag skulle ligga där och skratta i tandläkarstolen.
Så var det alltså med den tandläkarskräcken. Den försvann i ett nafs.
Nu är jag inte längre rädd när jag nästa gång ska till kliniken.
”Du är inte den enda som är rädd för tandläkaren” fick jag höra. ”Vem vill nu gå till en tandläkare eller munhygienist?”.
”Jag vill”, försökte jag hojta. ”Jag är inte längre rädd för tandläkaren”.
Men det var inte så lätt att hojta entusiastiskt med stoppning i munnen och halva ansiktet och käken bedövade.
Kanske budskapet ändå gick fram. ”Hit kommer jag så gärna igen!”
Det blev ett långt inlägg, men jag tror att många känner som jag. Rädslorna bottnar i att vi inte vet vad som ska komma att hända när vi lägger oss i tandläkarstolen, eller i stolen hos gynekologen eller hos andra läkare.
Därför det är oerhört viktigt att få ett empatiskt och lugnt bemötande. Med förklaringar om du vill höra dem. Eller med tysta vårdare om du hellre har det så.
Mitt varmaste tack går till E och H på SuperSuu ❤
Även en stor kram till vännen E-L som följde mig till mottagningen och såg till att jag kom in genom dörren.
Nu har jag åter sinnesro 🙏 och livsglädjen har återvänt.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
😊👏🏻👏🏻
Tack för applåderna 🙂
Känner igen mig där i tandläkarstolen under 60-talet. Jag blev nog också en typ av försöksperson när barn på 60-talet skulle börja ha tandställning. En barsk kvinna kom till tandläkaren och valde ut barn som skulle ha tandställning, från vår lilla skola tror jag det bara var jag. Sedan följde något år där jag och min mor skulle åka buss in till stan där den barska kvinnan på tandregleringsmottagningen monterade en fast tandställning i underkäken och en lös i överkäken. Ena gången var det bra, tänderna flyttade sig som det var tänkt (enl kvinnan), nästa gång behövdes mer tid och så fortsatte det under något år efter varje besök. Till slut sa min mor att så här kan vi inte hålla på, var snäll och montera bort tandställningen! Till saken hör att inte någon ansåg att jag hade några konstigt utväxta tänder utan helt normala för en 9-10-årig kille. Men det var i en tid då man inte ville ifrågasätta, trots att man inte förstod varför det behövdes tandställning. De skulle väl bara ha ihop ett antal barn i Sverige som skulle testas på detta med tandställningar.
Usch ja… vi är många som blev utsatta för olika försök och behandlades av läkare som inte kunde stava till ordet empati…
Jag skulle också ha något slag av tandställning, en del var av plast och skulle sitta nattetid i munnen. Men den var obehaglig, jag dreglade osv.
Nej fy, säger jag. Tacksam för att utvecklingen gått framåt.
Precis som du skriver, vi är så många som har tandläkarskräck. Men dagens tandläkare jobbar på ett helt annat sätt – de vill ju att vi kommer så att de kan tjäna pengar på oss. Nä, jag skämtar, min tandläkare säger det räcker med 1,5-2år mellan gångerna jag går dit för vanlig kontroll, dvs röntgen, lite tandsten och flourlack. Skönt att du du nu också kommit över tröskeln! Bra och modigt gjort. Ha nu en fin onsdag!
Ja, sedan när man fått allt skött räcker det vanligtvis med besök en gång om året eller kanske inte ens så ofta.
Igår kände jag mig inte alls modig, jag var torr i munnen och hade svårt att andas. Men då en väninna hjälpte mig in (hon kunde sedan gå innan behandlingen var klar), gick det slutligen bra.
”Det går nog bra” får vi ju ofta höra, och så är det – oftast går det bra. Men bara orden hjälper inte, det behövs något mer konkret som att någon ringer och beställer tiden och/eller kommer med dig till första besöket.
Tack för responsen!
🤗❤️ så fantastiskt bra att du hittade rätt tandläkare…Det är nog så viktigt att man känner tryggheten hos denne…Jag hade aldrig sån otur som barn, vi hade en lugn och snäll tandläkare då jag gick i skolan. Så fick vi gå klungvis dit så stundom kändest det litet otrevligt att sitta i väntrummet och höra surret från borrar och annat då klasskompisarna satt i tandl.stolen. Men såfort jag själv satt där så försvann rädslan…men mannen hade inte lika bra tandläkare så han fick nog tandl.skräck…men den är borta nu. Vi har gått privat sen mitten av 80-talet och alla tre vi haft (har 3:e nu) har varit/är fantastiska och helt underbara…
Jag vill berömma också den kommunala vården jag fick 2019-2020. Det var inte deras fel att corona-pandemin skapade utmaningar.
Där fanns en kvinna som kom och pratade med mig redan då jag väntade utanför mottagningen, hon fick mig att känna mig lugn.
Det behövs så lite: någon som lyssnar, förstår och visar empati.
Fint att också ni har bra tandläkare nu för er alla!
Jag har ju haft turen att ha två underbara tandläkare, den första från ca 1980 till några år in på 2000-talet, och nu igen samma underbara ”flicka” i cirka 20 år. Skoltandläkaren på 50- och 60 talen var ”berömd” för att säga endast ”gapa, spotta, 1000 mark”. Jag, ”stor och morsk” ombads gå in till honom med en något yngre flicka, hennes mamma ringde och sa att hon litar på mig. Förstår inte varför, men där stod jag och höll henne i handen, och jag såg en aning till leende i tandläkaren. Oj, så intressant det var! Mamman var synnerligen tacksam, jag var smått förlägen, och så vi två har skrattat åt situationen efteråt! Nu i ”övervuxen ålder” kan jag bara konstatera att hon varit betydligt tuffare än jag i många sammanhang!
Det här väcker helt klart många minnen hos såväl bloggvänner som vänner på Facebook. Det är intressant.
Ofta då jag delar med mig av sånt jag känner att jag är ”ensam” om så visar det sig att jag inte alls är ensam.
Klart att jag visste att många har rädslor inför olika läkarbesök, men det lättar mycket då man får höra andra tala om sina minnen.
Och all support man får, härligt! För det finns alltid också de som säger ”äsch, vad är nu det där att vara rädd för – gå dit nu bara”. Dom har ju inte fattat nånting 😀
Vi är nog många i din och även i min ålder som bävar för att gå till tandläkaren, så jag kan inte göra annat än att gratulera dig till en positiv upplevelse av ett tandläkarbesök!
Kram, Ingrid
Jag hoppas att ALLA som behöver tandvård skulle få lika fint mottagande som jag fick.
Privat kostar… ja… och jag kunde inte vänta på kommunala… så det som kanske gör ”mest ont” är att betala… men det får jag lov att klara av då jag själv slarvat med besöken tidigare – tycker jag alltså själv.
Kram!
Grattis! Tänk så skönt att få uppleva en sådan omsorg… härligt ❤
Ja, känner mig lyckligt lottad och skönt nu att åter kunna äta, sova, dricka och prata normalt.
Ha det bra!
Så glad för din skull! Fint att du fick hjälp av väninnan och fint att du blev så väl omhändertagen!
Jag har ju själv varit skräckslagen för tandläkare, med hemska minnen från slutet av 50-talet och början av 60-talet. Numer är jag inte skräckslagen längre, men lite ororspirr i magen har jag alltid innan jag kommer dit.
Vi är många som har dåliga minnen, hemska upplevelser, från tandläkarbesöken…
Men de flesta har kanske kommit över det där, träffat underbara läkare och skötare.
Fint att du också gjort det ❤
Underbart att läsa om din upplevelse. Så glad att det gick så bra och du har hittat rätt tandläkare. Kram🤗
Jag ville dela med mig av detta eftersom jag vet att många är rädda för tandläkarbesöken.
Och då det gick så bra ville jag lyfta fram det företag som tog så bra och proffsigt emot mig.
Kram från en glad och lättad Carita.
Att halvligga helt utelämnad i en stol med öppet gap och skarpa lampor i ansiktet är aldrig skönt, men jag har också hittat bra och empatisk personal, det är vi alla värda. Grattis till dig!
Tack!
Och precis som du skriver, man är utlämnad till andra.
Men så skönt sedan om och ifall eller då man hittat rätt vårdpersonal.