Ja, tänk att jag redan gjort trettio inlägg om olika fönster, något finare än något annat.
Men alla har de varit speciella på sitt sätt.

Del 29 i serien hittar du HÄR.

Också  de här fönstren tycker jag är speciella.
Man kan inte se in genom dem och inte ut heller. Men någon gång har man kunnat göra det.

Fönster får mig att tänka på de fönster jag har i bostaden där jag nu bor. Bostaden som jag delade med min make över tio år.

Från tre av dem ser jag ut över ett av åsens skogspartier och mellan tallarna glimmar Lovisaviken.

Jag ser också släktens, från makens sida, sommarställe. Det har varit så lätt att ta sig ner dit, längs en stig genom skogen. Jag kommer att sakna närheten till Kretsgången 16.

Nedräkningen har börjat. Torsdagen den 4 september flyttar jag. Den gemensamma bostaden är ännu inte såld och vi har en del prylar kvar i den också efter min flytt. Men jag kommer inte hem hit mer efter den 4 september.

Ibland tänker jag ”när blir det sista gången jag går från hemmet längs stigen till sommarstället”. När parkerar jag bilen för sista gången på vår P-plats? När ser jag för sista gången, genom just den här bostadens fönster, de kära ekorrarna pila längs grenarna?

Tio år är en lång tid och bostaden har varit mig kär. Men jag har också haft tid på mig att packa, att ta farväl av ditt och datt. Det blev tack och lov ingen akut flytt, ingen panik med att sälja vare sig saker eller lägenhet.

Allt har sin tid.
Snart vänder jag blad i livets bok.

Tack alla ni som följer mig, som kommenterar och uppmuntrar ❤