Hur galet som helst

Hur galet som helst, del 74

~ Carita Liljendahl ~ 11 kommentarer
Det här fenomenet har jag ännu inte stött på i Lovisa i stor utsträckning. Men har förstått att det utgör problem i större städer, till exempel vad jag har sett via bloggar skrivna i Sverige och i andra länder.

Den här bilden är tagen intill Kaisaniemiparken i Helsingfors. Lämnar man elsparkcyklarna var som helst? Tänk när det blir mörkt till natten om någon snubblar på dem eller kör på dem med cykel.

Hur galet som helst, del 73

~ Carita Liljendahl ~ 22 kommentarer
När man äger nästan enbart svarta kläder ser det ut så här då man glömt något slag av papper i tvättmaskinen…

Överraskningen är alltid lika oangenäm. Har det snöat? Har någon buse gömt kokain i min maskin?

Nu måste kläderna torka, sedan ska de skakas av och sedan går det troligen åt en rulle klädtejp, om det ens räcker med en rulle.

Varför lär jag mig aldrig att kolla tvätten, se att där inte finns något med som inte ska finnas där?!

Nå… tröstar mig med att värre saker kan hända. Och att jag har några lediga dagar framför mig. Egentligen min första längre semester på fem år! Hela tio dagar ska jag få vara ledig ❤

Så visst kan man börja en semester med att putsa kläder fria från tusentals pappersbitar 😀

Hur galet som helst, del 71

~ Carita Liljendahl ~ 13 kommentarer
”Här sitter jag tills”… ja, tills när? Tills solen går i moln? För det var väldigt varmt den här dagen, måndagen den 19 april, riktigt fint vårväder. Eller sitter hon här i skydd för snön och regnet som fanns i väderleksprognoserna för det här veckoslutet?

Hur galet som helst – ja, sådant är vädret i april 😀

Hur galet som helst, del 68

~ Carita Liljendahl ~ 18 kommentarer

Nu är det då bevisat. Kalle Anka bor i Lovisa. Hans bil har susat runt på våra gator några dagar nu. Jag såg den första gången i går, och i dag var Kalle Anka och handlade i Tokmanni.

Vi har en underbar stad ❤ Fint väder i dag också. Sol och blå himmel, plus sju grader – jag har tagit flera foton och jag känner mig tacksam och glad en dag som denna.

Hur galet som helst, del 65

~ Carita Liljendahl ~ 15 kommentarer

Hade vädringsfönstret öppet en stund i kväll. Det var minus sexton grader ute och plötsligt hade denna formation uppenbarat sig på mitt köksfönster.

Jag ser en lite uppgiven figur och känner igen mig själv.
Jag är inte förkrossad och inte arg.
Kanske mest förvånad över hur människorelationer fungerar. Hur sköra de kan vara utan att jag förstår det.

Jag är ju den där blåögda sorten som tror gott om alla, och jag vill fortsätta tänka så. Även om det gång på gång leder till att jag får käftsmällar.

Jag vill söka försoning, förståelse och jag vill ha ett stort hjärta. Också i de stunder då jag helt tydligt hånas för det och blir missförstådd.

Myntet har alltid två sidor. Du kan höra min version av en story och du kan förstå mig. Nästa dag hör du en annan version av samma story, av en annan person. Och du kan förstå även den personens tankar.

Det är så livet funkar.

Imorgon ska jag visa gladare bilder. En jättefin ostbricka och min fina hockeyskjorta ❤